Modern: En Berättelse - 02

Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann
gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen.
»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom
honom och en hand stacks under hans arm.
»Åt katrinahållet.»
Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände
han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en
igenkännande nick åt sidan.
»Ämnar du gå hela den långa vägen?»
»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man
marscherar.»
»Det är längesedan man såg dig.»
»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i
vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har
sådana präktiga stolar--det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag
önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.»
»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.
»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina
egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt
vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
»Hvarför det?»
»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger
an på mig--fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar
alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan
när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den
känslan måste jag afskudda mig.»
»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»
»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du
aldrig sett henne?»
»Jag såg en skymt af henne vid bangården--du mins...»
»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting
kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att
kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som
modell för mig--till en barbardrottning... Och så är der något så helt
och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid
än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig
osäker och villrådig. _Detta_ är _detta_ för henne. Förr var hennes man
medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte
dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon
en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det
drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan
tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något
af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning
genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt
barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så
frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt
som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon
blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes
ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan
afundsvärd omedelbarhet.»
»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i
Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der,
som du var så rädd för?»
»Jo, det är inte så utan ändå--i vissa fall. Det oregelbundna,
kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se
museiförestånderskan ibland--i något ofint som plågar mig. Hon som är så
elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon
kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna
allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har
dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med.
Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af
det; jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och
på sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer,
jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra
till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en
smedslägga. Sådan är hon.»
»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»
»Du kan ju följa med mig nu.»
»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»
»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»
»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»
»Adjö.»
När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
vid skrifbordet i salongen.
»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp
medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt
upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många,
som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i
Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»
»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man
skall också kunna sitt eget.»
Hon smålog.
»Tror du icke jag kan det?»
»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt
korrekt att det riktigt är rörande--du näns aldrig ens säga inte, utan
säger alltid icke--men allt det der är inte nog. Det är något som heter
stil...»
»Hvad jag _inte_ har kan jag arbeta mig till.»
Han gjorde en axelryckning.
»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der
ett undertryckt tvifvel.
»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.
»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»
»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins
ändå.»
»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»
»Den kommer.»
»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag
det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven
för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland
förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse
det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil--och
sjunka.»
»Menar du att du icke kan arbeta?»
Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som
smög sig öfver henne vid hans ord.
»Ja», sade han.
»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»
Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom--och
sig sjelf.
»Jag fruktar att lifvet inte _kan_ gripa tag i mig. Jag är lam invärtes.
Jag känner aldrig någonting--aldrig någonting.»
Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras
grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck
till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en
lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet--denna unga
menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han
var hennes son.
»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag
verkligen kunde _känna_ något.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i
sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes
förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt
intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga
uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne
mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
»Får jag lof att titta?»
Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans
ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig
ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans
svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta
åter skulle mana fram hans skygghet.
»Du är nyfiken?» sade hon blott.
»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i
fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla
något intressant.»
»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»
»Har du ingenting som duger då?»
»Hvad skulle det vara?»
»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet--gamla bref och
anteckningar och sådant.»
»Jo, hela luntor.»
»Låt mig få fatt i dem?»
»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»
Han smålog.
»Hör--der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din
lärare.»
»Det sade din far också.»
»När?»
»När han läste hvad jag skrifvit.»
»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista
orden. Hon märkte det och log.
»Nej. Jag är _inte_ en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina
anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt
utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom
ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig
att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att
kvarhålla allt i minnet.»
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta
går förloradt.»
»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande...»
Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han
märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett
nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med
ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och
formas på nytt.»
»Aha--då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»
»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar--penselsudd.
Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa--jag hade ju
god öfning.»
»Hur så?»
»Jag skref alltid för din far.»
»Skref för honom?»
»Ja.»
»Hvad då?»
»Bref. Allting.»
»Kunde han ha så mycket att skrifva?»
»Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lärd--professor.»
Han drog på munnen åt det sista ordet.
»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?--
tycker du det är det högsta?»
Hon svarade icke utan fortsatte.
»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som
passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det
som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde.
Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna
menniskor gjorde att han hade många vänner--framstående män--och han
korresponderade gerna.»
»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»
Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om
hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:
»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom
tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han
måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»
»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»
»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina
språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig
tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»
»Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lärd--per--professor!» citerade
sonen med ett vanvördigt litet skratt.
Nu förstod hon hvad han menade.
»I sitt fack--naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som entomolog
var han både känd och erkänd.»
Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt.
Det blef en lång paus och William började se brydd ut.
»Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med
sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet.
Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg
mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så
rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad.
»När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon
blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell.
»Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra
minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet och
ironi, men med öfvervägande vekhet.--
Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en
känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit
han aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det
finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana
mängden. Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en
gladare stämning än hon känt på mycket lång tid.
De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves.
Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde
ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och
våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje närmande
från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans.
Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick
fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll
henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var
förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på
väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om,
att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga
sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver.
Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.
Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess
mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon
snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon
kväfde i kuddarne.
På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade
denna vildhet i utbrottet som en lisa.
Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken
från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen
gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.
Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes
steg från trappan.
Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
»Stig in!»
»Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva
sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg.
Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig
en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot
bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det
icke.
»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa,
lidelsefria altröst.
»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han
föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er
bekantskap.»
»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och
sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens
försvunnen.
»Ni är en af Williams vänner?»
»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt
i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen
anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske
af att vi äro så olika.»
»Ni har säkert känt honom länge?»
»Sedan han kom till Stockholm.--Det är nu tre år sedan.»
»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket
meddelsam.»
»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång--så
vida han inte är särskildt i stämning--och det händer inte ofta.»
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som
med ens eröfrade moderns hjerta.
»Är han lika sluten mot er som mot--mot andra?» afbröt hon sig.
»Han är visst sluten mot alla.»
Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna
menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld,
som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig
anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och
glädje.»
»Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi
träffades först och redan då hade han sin typ färdig.»
»Sin typ?»
»Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga...»
»Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.
»Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi
nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar
och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin
natur.»
»Tror ni då han af naturen är sådan?»
»Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt
vek och blödig--och att han valt sin mask derför, att den skyddar.»
»Tror ni han haft någon sorg?»
Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en
liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.
»Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt
djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.»
»Ni anar heller ingenting?»
»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»
Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det
var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina
ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma
välvilliga, undfallande uttryck som förut.
»Ja, det är olyckan», sade hon blott.
Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:
»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra...»
»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som
förstod hennes tankegång.
»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes.
Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig--hans mor. Han har mist
förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda
han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft--en sommar utan sol--
Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut...»
Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.
»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan
inte arbeta.»
»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»
»Nå men novellerna--och teaterpjesen?»
»Ja, det är ju det han lefver på--förstås. Jag menar, det är det som
gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne
under det första året han var här.»
»Han skrifver ju på en roman nu.»
»Han vill, men han kan inte.»
»Hvarför icke?»
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla
menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl
heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en
gissning.»
»Är han utan talang?»
»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så
länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf--och
det pinar honom obeskrifligt.»
»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu
förstår jag--han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»
»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu
kan allt bli annorlunda.»
Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att
hennes gäst var tidningsman--en af de många som gifvit ut berättelser.
Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till
literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.»
De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan,
innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och
stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans
lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han
talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem
ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon
att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en
egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om
han varit en gammal bekant.
När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting
så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett
litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit.
Och hon kunde komma att behöfva honom.
»Kom snart igen!»
»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon
jag kan tala med om lifvet--derute.»
»Derute!»--Det låg nästan som en smekning i tonfallet.
Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen.
»Jag har varit i Upsala», sade han.
»Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.
Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i
ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår
af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta--och hon
ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.
Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre
att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.
Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist
fram med det hon föresatt sig att säga honom:
»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på
något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning
jag har.»
Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på
literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han
blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han
talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden
icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit
der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför
sig.
»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.
»Nej. Endast några lösa utkast.»
»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»
»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»
»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der
utkasten.»
»Det är ingenting att se.»
»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du
hade någon att tala med.»
»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.
Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen på.
På vägen tyckte hon ibland att det såg ut som om han ångrade sig, men
han sade ingenting och hon låtsade ingenting märka. Då de kommit upp i
hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina
skrifbordslådor och tog fram en oredig lunta pappersblad.
»Ja, här ser du», sade han och visade henne skrifna och öfverkorsade, af
masstals ändringar öfverklottrade sidor.
Hon satte sig vid skrifbordet och han fick stå bredvid. Hon bläddrade i
pappersbladen, men det var omöjligt att finna reda i dem. Samma sats
kunde vara börjad om och om igen, det var nästan pinsamt att se den
fruktansvärda kamp med stoffet som här var spår af.
»Hvad händer i första kapitlet?» sade hon plötsligt i det hon doppade en
penna och lade framför sig en ren pappersremsa.
Han började räkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef
en lång lista. Så tog hon en ny pappersremsa och började ett formligt
förhör. Han svarade på alla frågor och det visade sig att han hade
allting färdigt i hufvudet.
Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad
talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?--det var ett helt
förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare
eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind
för situationens humoristiska sidor.
Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.
»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat
som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i
hufvudet utan i handen.»
»Icke?» härmade han godmodigt.
»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»
»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete--men jag har ingen
uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan
skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref
jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i,
kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet--när det ser ut som om
det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt--det kan jag inte.
Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt.
Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant
färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»
»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade
ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»
»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande
känsla af tvång.»
»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden
skall jag ordna det här.»
Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade
farväl och gick.
Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han
slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför
honom.
»Se nu igenom det.»
Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och
utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta
prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med
hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina
egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med
uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.
Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland
hette det: »Nej detta duger inte»--eller: »här är ju ett stort hål; det
här hänger inte ihop.»
»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in
en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»
Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref--skref så det
yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half
elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog
dem i bordet med en klatsch.
»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu
vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på
detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med
en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör
vara.»
»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes
ansigte lyste af glädje.
»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.


TREDJE KAPITLET.

William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på
alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra
honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt
i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan
stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans
utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt
papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och
prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och
intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och
omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan