Modern: En Berättelse - 11

till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort.
Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i
ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt
fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en
bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i
nödfall kunna reservera sig med ett smil.
Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och
detta, som _var_, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring
hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.
»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till
de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra
menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du
gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det
gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor,
behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»
Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och
tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.--
När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i
förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs
sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han
inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i
hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något,
som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta
uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi
och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af
något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den
genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke
medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet,
derför att det är vår och solen skiner.
Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var
som skett.
Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående
reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif
och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon
ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af
och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.
De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och
som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade
med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams
dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i
taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon
sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter
hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.
»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag
håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
»Vill du inte vara min vän??
»Jo.»
Så kysste han henne lidelsefullt.
»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande
intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men
ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot,
något brutalt och ofint--det var kyssen från de köpta famntagen. Han
förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad.
Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt
ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst
stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
»Hvarför inte?»
»Jag tycker inte om det.»
Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck,
innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han
sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade
hon.
Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och
våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var
icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga
kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.
Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en
smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då
han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt
lilla isblock, sin snömamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon
sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».
Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta
isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och
helt.
»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man
kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller
ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse--»till
själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är
hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå
så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå
dig.»
Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på
allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet
liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för
öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela
själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som
William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts
mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående
när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all
kälkborgerlighet.
Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes
kyla.
»Har du aldrig känt något begär efter mig--som man?» frågade han en
gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare
och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref
honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en
stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med
glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna
henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och
sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något
han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum--så dum--så
dum.»
Och han citerade för henne Heines bekanta vers till _La Mouche:_
»Dich fesselt mein Gedankenbann
Und was ich dachte, was ich sann
Das musst Du denken, musst Du sinnen--
Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.»
Då kunde hon sitta tankfull en stund; och så kom det till sist
eftertänksamt och allvarligt:
»Jag håller inte af dig. Inte riktigt.»
»Det vet jag. Jag håller inte heller af dig», sade han och kysste henne.
Men han visste nu att han älskade henne. Sakta, halft omedvetet hade
mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i början liksom på
lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knän; efterhand hade det fått hvila
der längre och längre och till sist hade han gett sig hän helt och utan
förbehåll. Från det ögonblicket var han icke samma menniska som förr.
»Du är så olik dig», sade hon.
»Jag spelar inte komedi längre. Inte för dig--aldrig för dig.»
Han berättade henne sitt lif; der fans icke en vrå i hans själ som han
icke ville lägga fram för henne. Han gaf henne allt, det bröt sig fram
oemotståndligt utan misstro och utan öfvervägande, allt hvad han
upplefde, allt hvad han tänkte, minsta förflugna känslostämning. Och han
märkte icke att han intet fick igen.--
Också till modern blef hans förhållande innerligare. Den förändring, han
undergått, fyllde henne med glädje och glädjen blef till tacksamhet emot
den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans väsen att
skjuta upp. Af det första ofördelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af
hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just
var säkraste medlet att vinna honom och både af instinkt och beräkning
drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan
de tre; och ju intimare umgänget blef dess mer började hon se den unga
flickan genom sonens förälskade ögon; och till sist var det icke långt
ifrån att hon, den erfarna, begåfvade kvinnan med den skarpa blicken och
de djupa känslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat
beundransvärdt än just det enda: att vara den kvinna som hennes son
älskade.
Alma Hagberg hade börjat genomgå en kur med sjukgymnastik och massage;
och hon befann sig väl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett långt
bref deri hon talade om den goda verkan hon rönte af läkarebehandlingen
och framhöll af hvilken stor vigt det var för hennes framtida helsa, att
kuren, som skulle vara minst tre månader, icke afbrötes. Hon berättade
vidare om den vänskap med hvilken hon omfattats af »vår framstående
författarinna fru Kate Zimmermann», som till och med erbjudit henne att
under Stockholmsvistelsen taga fast uppehåll i sitt hem, något som hon
naturligtvis med tacksamhet antagit.--Om William nämde hon icke ett ord.
Faderns svar kom, åtföljdt af ett bevekande bref från mostern deri Alma
i de mest förtviflade ordalag ombads att åtminstone komma hem till
julen, om också blott på ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter
nyår resa upp igen och fortsätta att underkasta sig den behandling, som
visat sig ha ett så gunstigt inflytande på hennes helsa; men utan henne
var deras julglädje förspilld.
»Man får väl göra dem till viljes», sade hon.
Dagen före julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, följd
till tåget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af
William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt öfverenskommelse,
skulle bo när hon kom tillbaka. Rummet innanför matsalen hade inredts
till den nättaste lilla fågelbur; och i all hemlighet hade fru
Zimmermann också sagt upp hyresgästen i dubletten. Hon var säker på att
sonen _nu_ skulle mottaga tillbudet att få hyra dem.
»Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?» frågade hon då de gingo
från stationen; de hade icke talat om den saken förr.
»Naturligtvis»--han stack förtroligt sin arm in under hennes--»hvar
skulle jag annars vara?»
»Åh jag tänkte--» Hon framkastade det endast på skämt; men han afbröt
henne.
»Du får inte tänka sådana dumheter!»--Och han skakade hennes arm med
låtsad häftighet, liksom i vrede.
Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något
ljust och varmt, något festligt och gladt--den samhörighetskänsla, den
trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva,
som skall vara familjelifvets heliga palladium.
»Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern.
Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig
sjelf. I början tycktes han ha svårt för att tala, orden kommo i små
korta satser och det såg ut som måste han anstränga sig för att få dem
fram; men småningom greps han af sitt ämne och det kom in i skildringen
en värme och en lyrisk underström, som modern aldrig förr hade märkt.
Hon låg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans röst,
hon vågade knappt andas för att icke gå miste om en enda nyans och hon
kunde höra sitt eget hjerta slå.
Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra,
små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det
första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i
korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till
henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.
»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af
hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det
var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.
Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet
svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.
»Min son!»--kom det sakta efter en stund.--»Min son! Åh, hur jag har
längtat efter detta!»
Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på
förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna
gränslösa tillgifvenhet.
»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»
»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta
och bränna invärtes, när de icke få luft.--Du är så olik mig.»
»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»--
När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref:

»Min dikt.
Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är
juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof
att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta;
vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och
hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan
meddela dig--derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt
ned--har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något
som var din tillhörighet.
Som nu denna julmorgons stämning.
Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och
tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna
ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen
afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam
ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och
bruten--medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker
sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.
Och då--'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
Male liebt.'
Jag känner mig så fattig!
Inte materielt--ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller
andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt
hufvud.
Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad
_att ge_. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld--en skuld som
skulle afplanas derigenom att jag--om också blott för ett ögonblick
eller par--göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att
rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt
vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet--som jag
själf intet vet af.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig--så
fattig.
_W. Z._

Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första
dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne.
Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om
dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste
det.
»Går du med till tåget?» sade han.
»Nej.»
Det första återseendet skulle de unge ha för sig sjelfve.
Molly hade frukostbordet festligt dukadt när droskan höll för dörren.
Alma gick strax upp på sitt rum för att göra en smula toalett,
öfverlåtande åt William att taga hand om bagaget.
Just som han och Molly kommo uppför trapporna släpande på en stor
koffert i sitt anletes svett, öppnade modern entrédörren. Hon kom
ofrivilligt att le vid denna syn.
»_Det_ hade jag aldrig trott att jag skulle få se.»
»Inte?» sade han skämsamt och gladt, men synbarligen en smula förlägen.
Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit öfver i
hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af
friskhet, det var oförställdt och omedelbart. Han hade blifvit språksam
och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en
otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten. Han
tycktes söka aflopp för en inneboende, bunden kraft; gång på gång tog
han modern om lifvet och sökte lyfta henne från golfvet och Alma svängde
han rundt helt ogeneradt, fast med en viss öm försigtighet, som en liten
bräcklig tingest, den man måste taga varliga på.
Framemot middagstiden, sedan han gått ned till sig för att arbeta, kunde
modern höra hans röst dernere-ifrån. Han sjöng!
_Det_ hade hon icke heller trott att hon någonsin skulle få höra.
Han började stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga
till långt frampå förmiddagen, och han tog långa, sportsmessiga
promenader utanför Skanstull för att stärka sin fysik och späka sin
vilja. Nu skulle här arbetas!
Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla
öfversköljningar hvarje morgon. Han hade fått ett så starkt behof efter
renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke längre nog.
»Familjen» hade indelat sin tid efter bestämda grundprinciper: en
halftimmas »god morgon» efter frukost, en lång arbetsförmiddag och så
vanligen aftonen fri.
Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i
sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför
kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret
ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord,
liksom på måfå. Talade någon var det med dämpad och beslöjad röst liksom
om man vore rädd att slita stämningen sönder.
Under dessa stunder låg det ett tryggt välbefinnande och en
tillgifvenhetens värme i sjelfva luften, man andades. Då föddes
förtroendet sjelfmant på läpparne, då trängde sig tilliten ovilkorligen
in i sinnet. Det var som en andlig lustgård der alla tankar och känslor
vandrade kring utan lögnens och förställningens skylande fikonalöf.
Der lågo de en afton på knä, de två unge, med sina hufvud tätt intill
hvarandra lutade ned i moderns sköt. Hon hade slagit sina armar kring
dem och tryckte dem båda tätt intill sig:
»Skola vi tre lefva lifvet samman?»
Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han
lyfte den upp emot hennes ansigte.
Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de
tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så
frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde,
slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag»,
sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det
är ditt verk, lilla sparfunge.»
En annan gång hette det:
»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten
att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»
Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en
sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke
samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och
hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt
menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande
och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.
Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han
träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en
ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och
han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade
slutat med en fullständig brytning.
»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.
»Ja».--
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.
»Åhja--ibland--när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der
något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.--
För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit
in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och
själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i
småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon
fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste
bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i
Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig
svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i
lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas
största andliga intresse.
Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets
värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon
ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon
alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta
susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande
personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens
bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en
jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns
auktoritet.
Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att
mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma
glada och barnsligt frimodiga småleende.
Till William var förhållandet hvarken varmare eller kallare än förr. Hon
tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det
fans intet löfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: »Jag vill
att du skall vara fri. Låt oss inte peta och plocka på det, som nu
spirar fram. Låt det blomma eller vissna utan att vi röra det med våra
förmätna händer.»
Just detta, att han gaf henne så full frihet, trodde han var
lifsvilkoret för hennes kärlek; då skulle den så småningom växa sig stor
och stark.
Det såg också ut som om han skulle få rätt; denna ömtåliga finkänslighet
hvarmed han vakade öfver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem
ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hängifva sig åt
det behag hon kände i hans sällskap och vid hans smekningar utan
betänkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till någon förklaring
emellan dem: »Jag vet att jag skulle ångra mig i samma ögonblick ordet
hunnit ut om min mun», sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet
och _tog_ utan protest det ofödda ordet direkte från hennes läppar. Han
tyckte också sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft
var så kallt och groft.
Ibland kunde han likväl icke låta bli att fråga: »Säg--känner du det
inte nu som om du kunde bli min?» Men hon svarade alltid undvikande.
I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne läste hvarandras bref
och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gömde sina
bref.
Men detta kom sig icke af brist på förtroende; det sade hon ofta sjelf
och William trodde henne. Han var nyfiken men ville icke vara enträgen.
Han antog att der i brefven från fadern och mostern fans ställen som
Alma blygdes öfver, derför att hennes anhöriga icke stodo på samma
bildnings-trappsteg, som de menniskor hon häruppe umgicks med.
Till modern hade Alma slutit sig med blind tillit och oinskränkt
tillgifvenhet. Det fans så mycket näring för hennes fåfänga i den
vänskap, med hvilken hon omfattades af den mognade, allvarliga kvinnan,
som hade ett berömdt namn och som hon sjelf beundrade. Och till denna
kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty
modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga
intensitet, med hvilken hon älskade sin son--älskade det på godt och
ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.
Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent
instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville
henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i
sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet
skulle de intet betyda.
Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den
småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin
omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till
intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes
son älskade--och som älskade hennes son.
Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes
känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det
gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville
hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som
ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i
Almas smekningar fans det ingen reservation.
För öfrigt fans den icke heller i allt som gällde de två kvinnornas
inbördes förhållande. Den unga tycktes vara så uppriktig, så tacksam, så
full af tillgifvenhet. Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för
modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så
långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid,
talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och
författare.
Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig
in mellan dem. Men det varade icke länge. När William kom, slog sina
armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som
struket bort.--
Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista;
dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till
Skåne.
Den kvällen var skymningen lång.
Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och
William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin
flickas fötter.--Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från
kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena
från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande,
oöfverskådligt tåg.
Till sist reste modern sig upp, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Hon ville att de unge skulle ha en stund för sig sjelfve.
Länge sedan hon gått låg William kvar i samma ställning som förr.
Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och känslorna stormade genom
hans blod. Hans begär att taga henne i sin famn, öfverhölja henne med
brännande kyssar blef häftigare och häftigare för hvarje sekund; men han
betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn måste han
vara; och han måste tänka klart.
Han älskade denna unga kvinna och han trodde sig älskad tillbaka; för
dem båda var den yttre ceremonien intet, känslans innerlighet allt. Hvad
hindrade honom då att ge sin lidelse fria tyglar, hvad hindrade honom
att göra henne till sin maka ännu i denna stund.
Det gick en rysning genom hela hans kropp från hjessan och ner öfver
ryggen då han tänkt denna tanke till slut.
Så kände han hennes hand på sitt hufvud, hon hade böjt sig ner och strök
öfver hans hår.
»Du darrar?» sade hon; och den mjuka, vackra rösten hade en ovanlig
klang af ömhet.
I samma ögonblick var det som om de pinsamt spända nerverna med ens
slappades genom hela hans varelse och som om allt hvad det fans i hans
väsen af innerlighet och värme trängt sig samman i en enda punkt till
venster i bröstet.
För första gång kom känslan af ansvar öfver honom; det stod med ens så
klart för hans medvetande att lidelsens ögonblickliga tillfredsställande
icke var allt, att den endast skulle lemna efter sig en så mycket
djupare tomhet om det icke från den stunden då hon blef hans rann upp en
ny period i deras lif, om de icke från den stunden finge lefva tillhopa,
dela glädje och sorg, önskningar och förhoppningar--om han icke
alltifrån den stunden ständigt finge ha henne i sin närhet, så att han
kunde svepa sin tillgifvenhet skyddande omkring henne och med sin
intelligens, sin arbetskraft och sin duglighet värna om denna lilla
bräckliga lifsmekanism, som han älskade.
Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta
lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina
läppar mot hennes panna.