Modern: En Berättelse - 14

»Farväl. Och lycka till med den näste! Men akta dina ögon ifall han har
en mor!»
Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och
tårarne störtade åter fram i frihet.
Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett
täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga
så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina
blonda, hår.
Äfven hon måste resignera.
* * * * *
Efter återkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref från sin son.
Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prägel af tvång.

Köpenhamn den 20 maj.
»Min mor.
Alma och jag ha träffats. Jag hade skrifvit och frågat om hon ville
komma på en dag och så kom hon.
Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat
småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det
och hon led öfver att behöfva resa.
Hon håller ändå af mig--ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon
lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon
sedan säger att det aldrig varit någonting.
Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara
fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla
deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna
komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt
bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint
på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående
hand.
Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än
vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från
Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du
ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»

Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke
träffas, bäst att skiljas. Ja,--bäst så tänkte också hon.
Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om
förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en
brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon
hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der
fans nog rum för dem alla--alla tre--utan att de behöfde korsa och
förbittra hvarandras lif.
Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit--ut i den yttersta
ensamhet.
Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa
störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet
der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar--Men för dessa starka
händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett
arbete i någon vrå af verlden--ett ensamt och hårdt arbete, som kunde
passa för dem att taga fatt på.
* * * * *
Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus
hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad
med litet solröksdis, der kusten försvann.
En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades
till helsning åt en förbipasserande ångare, och kastade brödbitar åt
giriga måsar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina
glänsande vingar.
Ensam, midskepps, stod en svartklädd kvinna. Hennes mörka ögon stirrade
på kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solröken. Hon
knäppte samman sina händer och stirrade ännu dithän, fast tårar skymde
hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hörde till en
generation, som måste gå, för att lemna plats åt det skeptiska, blodlösa
slägte, som dock har ungdomens rätt att lefva och vara till.
Kampen var slut.