Modern: En Berättelse - 10

sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa
viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett
melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då
sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt
han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet!
gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!
Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han
kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå
vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra
paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät
sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i
katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen
skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att
riktas på hvem de heldst ville.
Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på
badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han
trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg.
Jo, han _hade_ nog varit förälskad--kanske--en liten smul. Men den tiden
var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella--hela
hans gamla lif.
Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?... Hon var så blek, såg så trött
ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt
intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne
känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara--lära henne det
om också blott för några korta minuter.
Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det
ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det
uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma
ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade
aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon
hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå
kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
Underligt--det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt,
hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske--det var något inom
henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad
det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik
ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon
tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i
famn och skydda honom emot lifvet--det allvarliga, lifvet, som smeker
den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt
barn.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När
William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.
»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag
med detsamma se, hvar ni bor.»
»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»
Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida,
»Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»
»Hon är nog redan gången; det var min mor.»
Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren.
»Er mor?»
»Ja.»
Hon satte sig åter i rörelse.
_»Det_ hade jag aldrig trott», sade hon.
»Hvarför det?»
»Hon såg så ung ut.»
Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera
tillgänglig och snart var samtalet mellan dem förtroligt som mellan
gamla vänner.
De gingo genom en oändlighet af gator, der lyktorna strålade i långa
linjer, gingo förbi skimrande butiksfönster, som kastade stora
ljusfloder uti öfver folkmassorna hvilka böljade förbi i mörka vågor.
Det låg en stämning af stilla melankoli öfver dem båda. Hon berättade om
sin sjukdom i lätta, lekfulla ord, men med en röst som darrade.
Kvällsluften var fuktig och rå; hon hostade mycket. Alltsomoftast måste
hon påminna honom om att han gick för fort och stanna med handen på
bröstet, stridande mot andnöd och hjertklappning. Men så fortsatte hon,
talande i skämtsam ton om att hon snart skulle dö. Hon hade nu så länge
stridt emot den öfverhandtagande blodbristen: nu var hon trött och slö,
hade upphört att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in
medikamenter, man blef bara sämre och sämre af det. Att hon rest till
Stockholm var blott ett sista försök, hon trodde icke på resultatet.
William Zimmermann gick vid hennes sida och hörde på. Han talade icke
mer än som var alldeles oundgängligt; han bara såg ner på detta bleka
barnaansigte med de stora förskrämda ögonen. Aldrig hade han varit så
gripen af medkänsla och ömhet som nu inför detta lilla bräckliga lif,
som gick vid hans sida och talade om att dö. Han kände sig sjelf så
modig och stark och i känslan af styrka bodde längtan att skydda. Han
hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet på sina
armar, knäppa sin öfverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick
sakta framåt, ängsligt iakttagande hennes drag; hans röst var dämpad som
om han varit rädd att göra henne ondt med dess skärpa och den hade sitt
vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande
kring hennes oro.
Hon stannade utanför ett af husen vid Sturegatan.
»Här bor jag.»
»Redan? Inte vill ni gå hem ännu? Låt oss gå vidare.»
De gingo vidare, gingo längsmed Esplanaden, der de elektriska
glödlamporna hängde som ett radband af stora, skimrande krysoliter,
kastande sitt skarpa blåhvita ljus åt begge sidor öfver husrader och
villatak, gjutande svärmiskt månsken öfver Floras kulle, kantande med
silfver de yttersta, fina kvistarne på Humlegårdens träd.
Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen
för första gång öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet
för första gång strålat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert
detta var; och han hade aldrig sett det förr. Han hade vandrat förbi och
betraktat det med en död mans öga; och ingen stråle af dess skönhet hade
trängt in i hans själ. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och
hållet, han drog djupa andedrag och luften kändes svalkande och frisk
som en dryck af en källa i skogen.
Timme efter timme vandrade de omkring utan mål. De hade blifvit helt
förtroliga, den gemensamma stämningen hade drifvit dem inemot hvarandra,
oemotståndligt. Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och
otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och
ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll--om sitt eget
lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu
strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor
fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af
ord.--
»Nu ha' de druckit té hemma hos er majorska», sade han slutligen.
Hon smålog.
»Hur mycket är klockan?»
»Half tio.»
»Nu får jag gå hem.»
Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete
att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och
han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af
hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i
hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade
han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett
öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.--
Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns
tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog
emot.
Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande
till mötes.
»Det är fröken Hagberg--icke sant? Välkommen.»
Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade
hon.
»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»
Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss
lemnat.
»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte
vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora
ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt
medvetet om sin oemotståndlighet.
»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»
»Hur kan ni tro det? För en mor är _det_ just den bästa
rekommendationen.»
Den lilla smålog.
»Nåja--det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det
_inte_ vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en
vän till mig.»
»Så-å.»--Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa
bekännelse. »Men för er mor--kanske?»
»Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.»
»Stackars liten»--Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af
samvetsagg. Det fans en annan som också i många år måst undvara en mors
omsorger.
»Hvem har uppfostrat er?»
»Min far och en stendöf tant. Godheten sjelf.»
»Då är ni bortskämd.»
»Man säger så. Jag är enda barnet.»
»Er far bor i Malmö? Hur trifs ni der?»
Hon skrattade och gjorde en rörelse af missaktning. »Förskräckligt. Men
jag är inte heller hemma mycket.»
»Hvar håller ni annars till?»
»Nu senast har jag varit i Lund en termin.»
»Är der bättre?»
»Nej, der är afskyvärdt. Men nå'nstans ska' man ju vara.»
»Åhja. Och man vänjer sig vid allt.»
»Nej»--protesterade den lilla energiskt. »Jag vänjer mig aldrig vid
Lund. Allt är så gammalmodigt och pedantiskt. Det är som att vara
lefvande begrafven.»
»Men hvarför bor ni der då?»
»Åh, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gör aldrig något. Jag
är alldeles för slapp.»
»Hvad _skulle_ ni göra, om ni icke var slapp?»
»Estetik heter min skylt. Jag bar den--för det jag snart skall kunna
komma utrikes igen.»
»Estetik?»--sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
Den lilla skrattade till.
»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att
retas med mig.»--
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig
det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna
masken en sjelfkär djerfhet.--Efter denna granskning tviflade hon icke
på att den unga damen _skref_.
Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i
sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik.
William kom i skymningen. Han hade på senare tiden ständigt varit i godt
humör, och det hade kommit i hans väsen något menskligt och fritt, som
icke undgick modern. Hennes eget sätt hade också dervid blifvit
frigjordt från det tryck som hans reservation utöfvade på henne; och
denna lyckliga förändring tillskref modern i tysthet den unga flickans
närvaro. Derför stred hon mot det i grunden ofördelaktiga första
intrycket, fullt besluten att öfvervinna det. Hon trodde icke att
förhållandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det för
allvar grep in i någonderas lif; men hon gladde sig vid tanken på att
det kanske kunde spela en afgörande roll i sonens utveckling.
»Vet du hvem här har varit på besök i förmiddag?» frågade hon muntert.
Han gick fram till henne och klappade henne till hälften smeksamt till
hälften skälmskt på ena kinden.
»Ja», svarade han och smålog. »En liten skånsk fröken. Hvad tyckte du om
henne?»
»Rätt bra.»
»Det gläder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det
kunde hon ha nytta af.»
»Det får hon gerna.»--
Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag,
men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig
brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och
modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader
på tu man hand: »Jag tycker om tösen. Det är en frihet från
konventionalism hos henne som är högst ovanlig och som gör att vi kan
umgås alldeles som kamrater», sade han.
De umgingos också alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en
pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han besökte henne hvarje
förmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han väntade henne på
hörnet hvarje kväll kl. 7 och hon kom särdeles punktligt. Så ströfvade
de omkring på gatorna, sågo in genom de upplysta butiksfönstren och
tittade på folket, glada och muntra som två lössläppta skolbarn.
Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också
för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som
smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga
sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig--utan
att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg
för steg framåt af sin nyfikenhet.
En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
»Det är ju här ni bor?»
»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.
Hon blef icke det ringaste förvånad.
»Ja, hvarför inte?»
De gingo uppför trapporna, smögo sig försigtigt på tå; och när de kommit
in i den lilla dubletten riglade William dörren.
»Seså», sade han. »Nu äro vi i säkerhet.»
Han tände lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd,
mönstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans
skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet.
»Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon.
William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det
var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var
för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit
hans ungdoms stora kärlek. Han var betagen af en känsla som närmast
liknade en helig vördnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri
och otvungen, anade han för första gången att han älskade henne.
Detta gaf hans sätt emot henne vid detta hennes första besök en
anstrykning af ridderlig uppmärksamhet som det aldrig skulle ha fallit
honom in att bevisa henne under andra omständigheter och som just stod i
skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade
gentemot unga damer ute i sällskapslifvet.
»Gud hvad ni är hygglig!» sade hon småleende.
»Trodde ni inte det?»--Hans ton var skämtsam men med en underklang af
ömhet.
»Åhjo. Det _visste jag_ nog; det _vet ni_ nog!»
När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i
gropen?»
Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag
törs.»
»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni
säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»
»Majorskan bryr _jag_ mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är
sent...»
»Hör--_lilla_ fröken--tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken
öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till
Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad.
Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande
sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och
William smög småleende sin arm in under hennes.
»Det gör ingenting här, på Söder», sade han lugnande. Och de gingo
vidare.
Fru Zimmermann mottog dem utan synbar förvåning, men med synbar glädje.
»Vill ni icke bli här till kväll?» frågade hon.
»Nej; ta på dig. Vi ska' i Grands grop. Fröken Hagberg vill se notabla
fysionomier.»'
Det var en uppsluppenhet i hans sätt, som modern aldrig förr sett. Bäst
han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut
mot tamburen.
»Seså; skynda dig nu!»
»Ja, ja! Det hastar väl icke så starkt», skrattade hon; men hon
spjernade icke emot utan lät honom föra sig ut i tamburen och hjelpa sig
på med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skämtade och
skrattade; det hade kommit något af ungdom öfver honom.
»Vet ni hvar _jag_ har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga
flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i
gropen.»
»Nej.»
»Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande.
Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen
var så putslustig.
»Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet»,
skrattade William.
Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt
bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen
böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru
Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna
ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den
unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns
mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han
var en gammal gubbe.»
»Så-å. Men blef han icke bättre sedan?»
»Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var väl hafsbaden som
gjorde det, kan jag tro. Det är utmärkta bad. Jag var också
förskräckligt sjuk i början, men det blef bättre der, fast det nu är
likadant igen,»
»Är ni sjuk nu? Jag tycker ni ser så frisk ut.»
»Det är det goda hullet, som bedrar dig», sade sonen skrattande. »Men
det är bara arsenik. Hon har ätit sig fet och trind af giftet.»
Fröken Hagberg smålog:
»På två månader har min läkare proppat i mig åtta slags medicin. Och så
sa' han att jag skulle gå till sängs; och jag låg beskedligt i 14 dar.
Men så märkte jag, att det bara blef värre och värre. Då sa' jag att nu
vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa'
att jag skulle tala med en berömd specialist här; men då blef han ond
och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men så sa' jag att jag inte skulle
gå till någon annan läkare; och då sa' han att det var bra och att
ombyte af luft skulle göra mig godt; han ville visst gerna vara af med
mig.»
»Nå, och resan har bekommit er bra?»
»Ahja. Allting är bättre än Lund. Hade jag inte kommit derifrån nu på en
tid tror jag att jag hade dött. Jag hade en god vän som dog i våras. Hon
hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg;
och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det,
alldeles som när ett ljus går ut.--Nej, Lund är gräsligt!»
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till
modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?--Hon är en
månskensmenniska.»
Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något
utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt
vatten.
»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick,
drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en
lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting
och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William
muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en
öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.
»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är
det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har
aldrig känt det en enda dag--bara släpat mig fram som om jag inte orkade
lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade
hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det
vill säga att vara frisk.»
»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning
först, så få vi se.»
Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen
aldrig förut hade märkt.
»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»
»Men då fryser jag ihjäl», svarade den unga muntert. »Och så blir jag
kutryggig.»
»Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur är det--hur länge kan ni
blifva i Stockholm?»
»Åh, så länge jag vill.»
»Min kur varar tre månader. Har ni tid att offra det för er helsa?»
»Åh--ja--om det behöfdes--sade hon dröjande. »Men far och tant bli
förtviflade.»
»Desto gladare bli de då ni vänder hem, stark och frisk, skinande af
helsa och röda blodkulor», inföll William som med stort intresse lyssnat
till den föregående debatten. »Dethär blir bra! Mor tar sig af kroppen,
och jag lofvar godhetsfullt ta mig af själen. Två timmars själsmassage
om dagen! Ni skall få se att resultatet blir lysande.»
--När fru Zimmermann om natten gick ensam hem kände hon att den unga
flickan på en enda afton kommit henne så nära, som hon aldrig trott det
möjligt. Hon hade redan börjat se henne med sonens ögon. Hon tänkte
icke på det, reflekterade icke deröfver; hon trodde icke att det var
något förhållande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den
lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse höll af; och det
var nog för att också hon skulle hålla af henne.
Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes ådror; det
nästan sjöng inom henne. Nattluften var så sval och den strök öfver
hennes heta panna, innanför hvilken tusen tankar arbetade.
Hon hade sett menskliga känslor i sonens ögon, hon hade sett hans
ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig värme. Den konstlade
kylan hade smält. Han var räddad. Han skulle icke gå förlorad.


ELFTE KAPITLET.

Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka
stunder.
De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en
naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och
mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu
helt och hållet dukat under.
Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk
för--detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i
hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så
länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka
energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon
drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå
ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med
likgiltiga händer--kanske för att strax kasta det bort.
Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till
visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med
sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja,
hon--den andra--skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf,
hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets
varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan
barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade
allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för
hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes
kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.--Hon visste mycket väl
hvad det var som låg bakom--en mors svartsjuka egoism--med detta
medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.
Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick
in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda
hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit
spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som
strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han
märkte den strax.
»Hur är det med dig?» sade han muntert.
»Bra.»--Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade
på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en
allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och
möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver
hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»--hennes röst
darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till
hälften vemodigt leende kring hennes mun--»de passa icke in bland de
andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och
ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid
_ett_, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till
döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag
tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga
proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad
individ.»
Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse;
men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver.
Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det
yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor,
hon fått.
Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för
honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma
intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan--detta häftiga
och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa,
koleriska naturs egendomlighet.
Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte
honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on
återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och
vek, med mjuka öfvergångar--så olik den affekteradt tillspetsade, som
var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans
lifs-jargon.
Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i
Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.
»Det skall jag gerna, om du vill det.»--De sista orden hade en
undermening, som han förstod.
»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
»Tycker om? Icke mer?»
»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en
del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte
ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå--en liten smula--men inte
mer.»
Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en
sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.--Alltså
ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i
bakgrunden!
Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans
hufvud mellan sina händer.
Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som