Himlauret eller det profetiska ordet - 15

Diagrammet deremot torde lämpa sig att betrakta före någon af tabellerna.

Anmärkning till tabell III.
Om den "tid." 10:5, som begynte med freden i Augsburg år 1555, finge blifva
full (hvilket den ej får), och den sålunda blefve 360 år (i stället för
342, eller så omkring), skulle vi uti årsuppfyllelsen föras till 1914 års
slut, eller jemt 2520 år, räknadt från år 606 f.Kr., då Nebukadnesar
begynte den eröfring af Jerusalem, som han afslutade år 588 f.Kr. Att man
nu ej kan räkna "hedningarnes tider" från år 588 är klart redan deraf, att
_detta år ej en gång var kommet_, när Daniel sade till Nebukadnesar: "Du
är det gyllene hufvudet." Dan. 2:38. Daniel hade (enligt Melin) sin syn år
603-2 eller i andra året af Nebukadnesars envälde, 2:1. Det allra senaste
år, vi skulle kunna räkna från, vore sålunda år 604, då Nebukadnesar fick
envälde. Men redan de två föregående åren var han medregent, och vid början
af dessa två åren _intog han Jerusalem första gången år 606_. Skulle vi nu
räkna de 2520 åren från år 606, så skulle det ändå icke bringa oss längre
fram än till _år 1914_. (606 + 1914 = 2520). Men som "dagarna skulle
förkortas," eller den sista "tiden" ej skulle bli full, borde vi väl få
afräkna det mesta af dessa 17 år (som utgöra skillnaden på 1897 och 1914),
då de ju ej utgöra mer än 1/20 af 360.
Men det rättaste är nog att räkna "hedningarnas tider" från det år _625_,
då det babyloniska verldsväldet grundlades. Ty att Daniel med ordet "du" i
uttrycket: "Du är det gyllene hufvudet," menar Nebukadnesars _rike_ och ej
hans person, bevisas deraf, att ordet "dig" uti det följande uttrycket:
"Efter dig skall uppstå ett annat rike," _ej kan_ syfta på _personen_
Nebukadnesar utan på hans rike. Det medo-persiska riket uppkom nemligen
icke omedelbart efter Nebukadnesar utan efter hans son Belsasar, med hvars
död det babyloniska riket upphörde att existera. Om ordet "dig:" i v. 39
_måste_ betyda _riket_ och ej personen, så betyder nog ordet "du" i v. 38
likaledes _riket_ och ej personen. Att Daniel kunde mena hela riket, ehuru
han serskildt nämner endast _en_ konung deraf, bevisas äfven af Dan. 7:17,
der _de fyra djuren_ (hvilka ju framställa _samma_ fyra verldsriken som
bildstoden i kap. 2) sägas vara fyra konungar. Han kunde säga så, i ty att,
ehuru uti hvart och ett af dessa fyra riken funnos _flera_ konungar, det
dock var i hvarje rike en, som fungerade som dess hufvudperson.
Nebukadnesar var denna hufvudperson i det babyloniska riket. Att detta är
det rätta sättet att räkna, bevisar äfven det högst märkliga förhållandet,
att denna långa tidrymd af 2520 år blir, genom att räkna från _rikets
grundläggande_, afdelad uti två _lika långa perioder_, af 1260 års längd
hvardera, detta genom turkarnes intagande af Jerusalem år 637 e.Kr. (eller
senast år 638, enligt somliga historieskrifvare)--en händelse, som ju är af
långt större betydelse än byggandet af Omars moské, som ju ej kunde blifva
färdig på en gång, äfven om befallningen att bygga den gafs strax efter
stadens eröfring. Vi kunna emellertid ej nog beundra, huru såväl det, att
"dagarna skulle förkortas," som att den sista "tiden" ej skulle blifva
full, stämmer så noga öfverens med, att Herren ensam vet "dag och timme"
och vi endast den _ungefärliga_ tiden. Mark. 13:29, 32.


ANMÄRKNINGAR:

[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens
dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "_Den
Herren tillhöriga_." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den
Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor.
11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.
Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I _anden"_
öfverflyttas vi _nu_ likt Johannes _på_ den dagen.--"Han var i anden på
Herrens dag"--men snart skola både han och vi vara der i _verkligheten_.
[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser
endast såsom en _föreskuggande_ uppfyllelse till den _egentliga_, d.ä.
till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.
[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju.
Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som
frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob.
12:15. (Melins öfvers.)
[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska
upplaga, uti hvilken ordet saknas.
[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade
fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte
och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20,
och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera
hela verldsalltet, de senare det lilla _urvalet_ (af troende) bland
_menniskor_.
[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle
framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är
Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende,
som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till
konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya
segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i
Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få
förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland
jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot
han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle
sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest
naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och
triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den
hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus."
D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en
segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att
han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."
[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen
sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.
[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta
vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är
_en_ stor antikrist, kalla vi honom med det _namnet_, äfven om uttrycket
antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam
_titel_ på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den
sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på
någon viss af Egyptens regenter.
[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan
det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi
ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska
Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på
den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.
[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden
vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke
uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.
[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga
antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en
"strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att
liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists _namn_, och
likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets _namn_, så skall
äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga
förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett
sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors
kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex.
namnet _Jesus Kristus_ står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej
gerna missförstås.
[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6,
bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe,
_användes_ såsom en _bild_ af att frälsa. Herren gör här såsom
annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett
uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar
för det första icke, att en verklig _stad_ finnes der uppe, ty om en
stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt,
himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla
testamentets tabernakel eller tempel såsom en _bild_ på Kristus, Joh.
1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva
himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och
tempel fanns till.
[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af _de tusen_
bokstafliga _åren_, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000
år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve
efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.
[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga
bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica."
De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från
dompr. Melins bibelverk.
[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt
de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två
år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på
tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna
sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna
blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka,
begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas
från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det
verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första
året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan
man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England
påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna
beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort,
om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."
Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga,
på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att
tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och
från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi
må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69
årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att
uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart
sammanträffande."
[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom
Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens
styggelse på heligt rum."
[17] Den præteristiska--den förflutna, nemligen från _vår_ tid räknade.
[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få
en årsuppfyllelse under de första 75 _åren_, efter Kristi nedstigande på
oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 _årens_
slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75
bokstafliga _dagar_.
[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för
_templets_ förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns
ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde
samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid
samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och
sedan en annan.