Himlauret eller det profetiska ordet - 05

öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke
gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att
gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det
att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s.
före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de
144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på
jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket
"förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en
förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska
kroppar under de tusen åren.
Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt
med dem är att hafva dem qvar på jorden--antikrist och hans anhang till
förtret--under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola
då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen
dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk.
18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller
antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger,
så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela
jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro
på _bönhörelse_ rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade
uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den
fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde
tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att
det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske
andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja
om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen
kommer.
Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på _oljoberget_," Sak.
14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på _Sions berg_," Uppb. 14:1, strax
efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren
skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett
ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.
Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få
en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas,
dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15;
18:4 m.fl., sedermera).
* * * * *
Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att
tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock
"de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl
först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller
förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att
nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första
drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af
sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä.
en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp.
4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som
skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är
detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.
Under den _femte basunen_, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna
så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas.
Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos
många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra
förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att
"menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan
_menniskorna_, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men
ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr
samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga _alla_
menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af
någon annan orsak heller under dessa 5 månader. _Alla_ menniskor _plågas_,
alla _längta efter döden_ hela tiden och _från alla flyr den_. Underliga
fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen
kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att
förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att
hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka
dock ej medföra önskad verkan!
Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från
"afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda
andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna
(troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå
dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets
furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka
sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar.
Femte basunen är sålunda

straffet öfver spiritismen,
öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas
och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som
syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden,
men det är först då, som det egentliga straffet kommer.
Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre
tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare
redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så
stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra
verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna
med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur,
använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan
del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den _helige_ ande verkat
som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens
_onda_ andar sina flesta tillbedjare.
Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på
denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester,
guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland
dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar,
fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till
denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna
slägtingar och af dem få upplysningar och råd.
Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt
taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls
stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka
finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott
söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och
inför _hvarandra_, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska
meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke.
Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas
andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd
straffades med _döden_. "Man eller qvinna, som befattar sig med
andebesvärjning ... skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För
detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen
dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall
icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es.
8:19.
Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1
Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan
endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt,
slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om
spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga
förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så
hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle
skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig
förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en
större _spiritistisk frändskap_ emellan dessa äkta män och vissa andra
qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma
anledning lemnat sina män och barn."
I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en
fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en
inskränkning af hennes rättigheter... Ehuru hon hade en man i Cleveland,
ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes
män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio
män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen
rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland
spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande'
medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med
själsfränder för att få spiritualistiskt _element_ eller för att meddela
lifsmagnetism till botande af sjukdomar."
Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så
mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar
från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro _aflidna
menniskors andar_. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som
icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan),
att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v.,
allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det
språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af
densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker
tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att
göra, än med den man har framför sig.
En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en
spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de
troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från
densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med
mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva
bort de orena andar, som frammanas vid mötet.
När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i
hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i
besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i
hvilkas gestalt icke endast _menniskan_ ("deras ansigten voro som
menniskors ansigten," v. 7), utan äfven _häst, lejon_ och _skorpion_ äro
förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de
förra gjorde, utan menniskorna på jorden.
Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar
sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull,
och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras
plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på
inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar
skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under
århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa _på kort
tid_ för att plåga _andra_--då vill blodet stelna i våra ådror. Skall
"afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid
gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då
hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti
dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod,
och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta,
att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.
Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken
denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att
upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon
kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att
dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke
skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och
praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller
Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa
afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en
kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få
menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars
uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af
veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä.
circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga
dessa afgrundssvärmar.
* * * * *
Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och
domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen

muhammedanismens sista angrepp på verlden
förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden
Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska
ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på
jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet,
vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som
återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år,
en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att
menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga
människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig
icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna
och afgudabelätena af guld och silfver ... och icke från sina
mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21.
Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina
trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld
pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt
under straffdomarna.
Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska
verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare,
hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka
fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad,
härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både
ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina
10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien,
Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika
och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär
samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i
strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att
släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem.
Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen
hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana,
som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej
heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under
olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina
ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande
död och förödelse omkring sig.
Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat
uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som
utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och
svaflet, som utgick från _hästarnes_ munnar." Ryttarne synas endast
behöfva följa med.
Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner?
Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna
sitt nöje uti att--sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp
och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först
blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till
afgrunden)--fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och
grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan
gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte
inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion
äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa
afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.
Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket
i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya
kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan
tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga
dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från
afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart
står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista
dagarna.
Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som _stad_
och som _stat_, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan.
2:45, der den stora bildstodens _alla delar_, sålunda icke allenast
"jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret"
(= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens
rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret"
(= Persien), utan äfven "guldet" som är _Babylon_, skola _tillsammans
existera_ och _tillsammans krossas_ uti den yttersta tiden. Babylon måste
sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för
den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.
De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta
skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga
styrelse. _Turkiets delning_ torde begynna vid _dess yttersta öster_ i
stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart
förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner
muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien,
Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af
turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna
att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber.
Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de
tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall _Israel_ vara den
tredje till _Egypten_ och till _Assyrien_." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier
och _assyrer_ skola tjena Herren."
Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska
folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter.
Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om
det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och
Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock
Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen,
ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken
18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland
folken i och omkring Eufrat.

Kap. 10.
Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan
icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja
vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma
uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och
se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på
flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16;
Ebr. 1:10 m.fl.
Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att
bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats
rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla
inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna
under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom
förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig
hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln,
som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var
glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid
genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som
ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef
den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att
"åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."
Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på
jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som
menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror,
folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall
nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet,
hvaremot det andra vilddjuret--den falske profeten--skall stiga upp ur
jorden--motsatsen till hafvet--det är ur den lugna, stilla, religiöst
anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet
och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i
besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad
trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske
profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i
de dagar, då den _sjunde_ engelns röst höres. Hans röst synes säga så
mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom
ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas
tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå
deras syftemål.
Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en
full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall
vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden
ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna,
återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de
derpå följande tidsåldrarna.

Kap. 11.
Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga
efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran
upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det
är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela
Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora
förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der
Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver
andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva
lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum,"
14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem,
se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes
visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt
belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med
dem sjelfva.
"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, _I_ skullen bygga
åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare
synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han
vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han
frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så
skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro
gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra.
Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2.
Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som
framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och
först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström"
o.s.v., (v. 12).
D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes.
40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, _på
berget Garisim_ i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf
Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7.
Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror
han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring
en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var
beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i
fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.
D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas
i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan
gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den
tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och
till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte
kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom
profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och
polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra
en särskild församling."
Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen
åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till
någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan
kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss.
Att offren skulle vara "till _försoning_ för Israel hus," 45:17, torde då
betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt
blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket
enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt
inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen
gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen
"ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,--hvilket naturligtvis
icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom
en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt,
och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es.
66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de
tusen åren.
Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt
tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att
få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil _norr_ om Jerusalem
än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den
får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i
Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla.
Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt
stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den
heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk
mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren,"
blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven
kallas Jerusalem.
Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af
Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt
Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse,
nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt
tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem
ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1
redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det
berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver
andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett
sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande
vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för
några år redan.