Himlauret eller det profetiska ordet - 04

förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar,
engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v.,
sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla
folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass,
bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2)
att _församlingens_ nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres
på judar och de andra folken, är slut.
Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två
klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för
att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt
står, att de beseglas för att kunna _blifva qvar_ under vedermödan och dock
ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.
Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, _som komma_ ur den _stora_
bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan
_den_ stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan _komma_. Johannes ser
dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan
att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna
syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de
fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den
"skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna
tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas
vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa
144,000 _skulle_ beseglas (ej _hade blifvit_ det) 7:3, ser Johannes redan
den stora skaran _komma_ ur den stora vedermödan.
Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och
medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige
herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra
Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "_Krig_" (andra inseglet), "_hunger_"
(tredje), "_pest och vilddjur_" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som
sändas mot den upproriska jorden.
Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?--Jo, icke mindre än tre
grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan--ja, af hvilka
många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye
härskaren:
1. Själarna under altaret, hvilka _dö_ som martyrer genom halshuggning,
6:9.
2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.
3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det
samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.
En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått
till _paradiset_; en annan får stanna på _jorden_, ehuru beseglad _emot_
straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till _himmelen_. Både
paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af
rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den
"hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.
Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina _kläder_.
Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder--hvarmed enligt kap. 19:8
menas _lefvernets_ rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga
handlingar")--hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om,
att Herren är oss af Gud gifven till _helgelse_ och _förlossning_, 1 Kor.
1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta
det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit _kläderna_ och voro så
passande att upptagas.
Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden,
på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade
förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel.
Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna
förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna
att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och
knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver
att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf
portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut
upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den
utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som
andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för
Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som
sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor,
afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "_alla_ folkslag och
stammar och folk och tungomål."
Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de
144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt
sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna.
De kallas ju dessutom "Guds _tjenare_," v. 3. Dock ej så till förståendes,
som att de judar, som _nu_ blifva sant omvända, skulle blifva qvar och
blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem
upplyftade, men _derefter_ komma dessa 144,000 att vakna upp, och det
kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt,
att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller
ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna,
komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina
medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att
han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många
predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några
af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då
behöfva de dem."
"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så
nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på
den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej
mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren
kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för
hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!
Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit
satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de
144,000, som Guds _tjenare_ på jorden, själarna under altaret, _tjenande_
Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran,
"_tjenande_ honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa
afdelning.


FJERDE AFDELNINGEN.
De 70 årsveckorna.

Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels
sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge
vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att
förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.
Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i
skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias
profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och
bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v.
4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en _delvis_ återställelse af
Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels
_fulla_ återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att
Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets
(= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.
Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter
70 sjuor," nämligen af _år_ (ty det var angående _år_, han hade frågat, v.
2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar
inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och
"skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle
frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för
syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna
drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle
då varda byggdt och smordt.
Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder:
1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434
år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de
70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att _staden_
Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när _templet_ skulle byggas.
Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första
regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som
dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung
Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2,
ty då gafs tydlig befallning att uppbygga _staden_. Detta inträffar år 454
före Kristus.
Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på
stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år
skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi
ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller
hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans
dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut
omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. _efter 483 år skulle
Messias dödas_.
Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29
efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten
för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år _före_
vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den
_vanliga_ tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att
förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första
69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från
profetian sjelf och från historien--profetians uppfyllelse. Helt
annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor),
sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69
endast till _Kristi död_, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de
tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.
Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty
att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som
föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid
Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems
förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.
Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte
att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de
sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket
är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty
att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra
verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens _Gud_ skulle upprätta ett _rike_, v.
44. Det var talet om detta _Gudsriket_, som gjorde, att hela Palestina kom
i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk,"
och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde
underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger
ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "_han
drog sig undan_." Men vid ett senare tillfälle drog han sig _icke_ undan,
nämligen vid intåget i Jerusalem.
Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer _en konung_ i Herrens
namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare,
näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut;
det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt
Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och
bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus"
då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett
obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras
synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om
dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: _Jesus erbjuder sig vid
detta tillfälle att blifva deras konung_. Han ville liksom säga: "Nu hafven
I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka
jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda
lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och
rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och
derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga
konungadömet och införa de tusen årens härlighet."
Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom
i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den
69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från
deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort
Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad,
och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar
såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till
hedningarna och upprättat riket.
Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om
judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det
skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är
helt enkelt så här: _det skedde icke så_, och det visste Gud. Och just
derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med
försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga
det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin
allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en
annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i
första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd
sig att blifva.
Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men
då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss _döda_ honom, så blir arfvet
vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för
konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också
konungen dem, då "_slutade judarnes klocka att gå_," och sedan har den
stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen
Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir
fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då
uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de
årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser,
kap. 6-19, uppfyllas.
Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen;
församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas
dermed, att den _upptages_--då, men ej förr, begynner åter den rensning
af templet, den judafolkets omvändelse som _ett helt_ och de straffdomar
öfver hedningarna--med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han
förra gången ej fick utföra, och då _skall_ det ske, med eller mot deras
vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att
_rena templet_, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen
åren; nämligen _ett bönehus för alla folk_. Matt. 21:13; Es. 56:70.
Men af alla templets besökare synas inga andra än _de små barnen_ velat
hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!"
Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet,
Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske
i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas"
och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom
konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och
mottog hyllning, hvarest han fick den.
Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför
han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom
en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska
fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru
han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom
frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället
för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till
del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han
afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle
få se honom, förrän de skulle välkomna honom med _samma ord_, v. 39, som
folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare
han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i
uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de
erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i
den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter
sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en
maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och
åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin
församling, sin _drottning_, som han vunnit under mellantiden.
Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar
beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra
förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som
Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre ... du, som håller förbundet," v.
4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist
och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga
_förbundet_ och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt
förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga _förbundet_--och afskaffa
det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."
Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven
göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med
Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från
det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de
slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i
Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse,
det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds
bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf
gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka
skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.
D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders
sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra
uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels
återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska
belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: _Förödelsens styggelse_ betyder
öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens
upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och
afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år
tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af
veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet;
midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst
och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller
1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes
eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22.
Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.
Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år,
indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de
tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m.,
samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer
framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande
idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som
huru många dagar hvar och en behöfver.


FEMTE AFDELNINGEN.
Jordens eröfring fortsattes.

Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.
Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det
sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall
inträffa.
Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de
stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi
i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den
öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti

det sjunde inseglet
eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju
afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga
förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar
beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7
skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7
vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att
räkna med mer än 7 insegel, ty _uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7
basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna_.
Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på
dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges
tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar
per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391
dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen,
dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200
millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme
och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att
utföra deras verk på--som skall bestå uti att på Guds befallning döda
tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden--så få de
ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar)
+ 1 dag + 1 timme blir sålunda _391 dagar_ och 1 timme.
Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme.
Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket:
"Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet
"tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2
tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda
intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens
händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest
skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren
kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är
detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te
och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att
veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att
tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.
De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid.
Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla
träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis
på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej
taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8);
likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och
med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De
andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och
1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra
första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista
talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7
basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.
Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se
vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af _omkring
2-1/2 år_. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så
mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att
uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det
återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren _för de första sex inseglen_. När vi
återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej
kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många
ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den
stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa.
Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de
4-1/2 åren.
Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för
det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första--för den
stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än
för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju
vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är
emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer
mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi
sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.
* * * * *
Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de
7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa,
som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen
kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem _då_
komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få
vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de
4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.
Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap.
11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När
upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just
före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu
sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de
följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det
tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan
väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens
hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid
det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända
dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel,
men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att
vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två
profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken
och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att
deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett
vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till
frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna
under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det
tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes
dessa antingen _halshuggna_ eller _förvandlade_ eller _tecknade_.
Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?
Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut
fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och
somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och
hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.
När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra
inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det
är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han
lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till