Himlauret eller det profetiska ordet - 07

medan antikrist var i dödsriket.
Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans
ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad
han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till,
han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde
detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till
honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som
så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna
om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla
domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna
tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan _uppstått på
tredje dagen_."
Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus
och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot
de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig
lik "_leoparden_" uti list, lik "_björnen_" uti att sönderrifva och lik
"_lejonet_" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt
rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och
tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "_alla_, som bo på jorden, skola
tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i
det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det
romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som
här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "_från_
verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter,
att de "äro utvalda i Kristus _före_ verldens grundläggning," Ef. 1:4.
Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v.
10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet
i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande.
Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de
martyrernas härliga lott.

Det andra vilddjuret--den falske profeten.
Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst
anlagda element af jordens befolkning, är _den falske profeten_, hvilket vi
tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och
det _förvillar_ dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en _bild åt
vilddjuret_," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den,
som har _märket"_ v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den
falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med _den falske
profeten_, som i dess åsyn hade gjort _tecken_, med hvilka han hade
_förvillat_ dem" o.s.v. "De blefvo _båda_ kastade i den brinnande sjön,"
heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en
person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den
senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra
(antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.
Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse.
Liksom antikrist lyckas samla all _verldslig_ makt uti sina händer, skall
det lyckas den falske profeten att samla all _religiös_ makt uti sina. Han
skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto
skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist,
Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så
vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts
genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i
Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det
är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne,
sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro
ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är
godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.
Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir
det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att
genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras
läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var
en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda
både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna
uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna
få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men
först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han
uppstigit ur afgrunden.
Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det
hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas,
ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant
att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då
till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på
sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes
kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde
vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis
ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket
skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma
gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga
redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och
när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all
religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut
fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare
dräpas af antikrists soldater, _i trots af deras trohet_ mot antikrists och
sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans
religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets
rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.
Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den
falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan,
antikrist och den falske profeten, hvilkas _uppkomst_ på jorden vi se i
12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern,
antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19
och 20:2 se vi denna onda treenighets _störtande_ från jorden. Det "märke,"
som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra
antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man
eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro,
att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra
handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att
förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna
verldsherskarens _namn_ på högra handen och på pannan.
Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med
detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta
sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske
det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att
förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.

Kap. 17.
Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel)
blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö
eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa _på
jorden_, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid
Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1.
_Deras_ märke på sina pannor, hvilket bestod uti "_faderns_" och
"_lammets_" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när
Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2,
hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa,
att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i
himmelen läras väl icke några sånger.
Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror,
hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de
nu för första gången få göra--i så fall ett nytt bevis för, att Guds
församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan
hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i
sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande
egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på
sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en
bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, _hvarhelst_ det
går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de
klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till--
slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit
dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger,
utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära
bödelsbänken.
Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka,
hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats,
likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet,
14:13; 15:2. De voro vidare _jungfrur_, ett ord som likaväl kan betyda
jungfruliga _män_ eller jungfruliga _andar_, då det grekiska ordet användes
om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De
passade som en förstlingskärfve, ty de voro _mogna_. Och slutligen, de
blefvo aldrig befunna "med lögn"--något mycket betecknande, då vi
betänka, att alla dessa voro _judar;_ ett folk, som genom sin
sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till
lögnens synd mer än något annat folk.
Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt
för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så
småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills
deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna
synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst
som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra
lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och _alla_
lögnare skola _få sin del_ i den sjö, som brinner med eld och svafvel,"
21:8.

De tre änglabudbärarne.
Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den
upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar
_evangelium_, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den
falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru
"hatet" till _skökan_, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig
förbidan och förvissning om sjelfva _staden_ Babylons fall, som nu
omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla:
"_Fallet, fallet_ är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att
tillbedja _antikrist_.
Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är
_nära_ att komma utan "_har_ kommit," visande sålunda, att under sjelfva
domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta
evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett
vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att
bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet
bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan _Jesus_
kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom
de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med
"denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord
veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.
Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga
uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för _alla folk_, det är
_efter_ församlingens upplyftande och dock _före_ änden på denna och före
början af nästa tidsålder. Det uppfylles _under_ sjelfva domstiden. Men
mera om detta sedan.
Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej
blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja _antikrist_.
Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors
frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras
förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39).
De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två
klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af
hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en
skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef
skördad," heter det, när de _mogna kärvarna_ blefvo upptagna, 14:16. De
hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de
upptagas af ingen mindre än _Herren sjelf_, menniskans son, v. 14. Under
samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i
Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja
Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att
det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen
sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.
Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas
till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel
3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af
menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror
tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det
närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen
genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de
sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas
utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling
förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen,
6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska
staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden,"
1 Kor. 6:2.

Kap. 16.
Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och
svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder,"
som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt
förvandlade till blod, så att "_allt_ i hafvet, som hade lif, dog." Och på
det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på
menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du,
som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit
heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro
det värda."
Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde
altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde
sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9,
10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde
skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke
omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med
partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists _tron_.
Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga.
Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket
"sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju
kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju
kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata,
"Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det
verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har
till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att
bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att
vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes
såsom gudomlig verldsherskare.
Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större
delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans
första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får
till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den
_röda_ hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han
"vända sina tankar emot _det heliga förbundet_," Dan. 11:28, då nyligen
upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i
spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de
tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på
Daniels fjerde djur," 7:7.
Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse,
Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen _Rom_ såsom
centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej
lik Napoleon har sitt säte i _Paris_. Hans anfall få emellertid samma
snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon
måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti
en liten båt till Europa.
"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den
antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget
eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes
heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån
för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också
bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så,
att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades
af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande
eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af
icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan
äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland,
Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden),
behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras
"bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan
den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla,
att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade
härar.
Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på
Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1
Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1
16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det
är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till
och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla,
som lyfta på "_lyftesstenen_," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den
Daniel omtalar hade "lossnat"--eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket
--endast "_sarga sig derpå_," och att hvad helst han än tager sig till,
skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v.
6.
Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb.
12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att
hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga
offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men
han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne,
hvilka han aldrig som en _hel_ nation kan få att bryta förbundet med
Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i
öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att
jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att
bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull.
Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det
dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra
riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande _turkiska_ riket.
Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det
delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som
förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.
Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de
kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det
7:de kap. uppstod från det _fjerde_ verldsriket, det _romerska_, under det
att hornet i det 8:de kap. uppstod från det _tredje_, det _grekiska_. Båda
två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer
hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena,
hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen _Turkiet_, hjelper
honom vid det andra.
Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina
kommer från _Konstantinopel_, hvars sultan han då lyckats få på sin sida.
Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det
påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och
kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i
norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder."
Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus
voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om
Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen
_Ryssland_ och _England_. Den turkiske sultanen, som har nominell
öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af
antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom
innehafvare af Palestina.
Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod
draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne
tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och
dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande
länderna, hufvudsakligast från _Ryssland_ ("Ros, Mesek och Tubal"),
Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda,
som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga
skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma
"etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal
och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men
sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk
utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper,
puteer och perser.
Melin säger om dessa folk: "_Rosh_, ett folk boende först på Taurusbergen i
Armeniens grannskap ... anses allmänt för samma folk som rosslaner och
ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk.
Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans
stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till _Afrikas vesterland_."
Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den
skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och
Britanniens _kymrisk-keltiska folkgren_." Irländarne höra sålunda dit. D:r
Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de
nuvarande kaukasierna m.fl och om _Magogs_ efterkommande, Hes 38:2, att
de finnas troligen i _Ryssland_, Tartariet och efter någras mening i Kina.
Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas,
hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och
hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med
_Ryssland_, med större delen af _Tyskland_ och _Österrike_ norr om
Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med _Kina_ och Tartariet, d.ä.
_Mongoliet_. Likaså med _Irland_. Det var just dessa keltiska folkslag,
såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne
aldrig kunde besegra. _Persiska_ folkraser och religioner finnas uti
sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika
sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der
afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.
Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på
alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora
inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens
folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att
det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett _stort
folkförbund med Ryssland i spetsen_ af alla de riken i Europa, Asien och
Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små
förberedelser göras till och med redan för antikrists _tredje_ infall i
Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från
Babylon, _Persien, Afghanistan, Indien, Kina_ och _Japan_ (japaneserna äro
ock mongoler) och från södern, d.ä. från _Abessinien_ m.m., och från norr,
d.ä. _Ryssland, Tyskland_, en del af _Österrike, Irland och Mongoliet_, då
dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som
förut de tio rikena gjorde det.
Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda
_Petersburg_. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin
hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på
Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja
sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en
förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina,
Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall
på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af _romarne_ år 70,
sedan af _turkarne_ år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller
samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt,
öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4,
i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.
Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda
straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon
särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid
femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir
det i sanning _Petersburg_, ty det är just der han då drifver sitt spel för
ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan
nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock
är nog här äfven _Rom_ inbegripet, i ty att "konungarna på _hela_ jorden,"
16:14, skola församlas till den sista drabbningen.
Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver _spiritismen_
och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade
babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar
Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska
muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att
femte skålen framställer slutdomen öfver _spiritismen_, hvilken, såsom
ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron,"
d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får
fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får
ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men
äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något
hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på
deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till
vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock
väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio
stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och
Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.
Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda
treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13,