Himlauret eller det profetiska ordet - 02

sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas,
kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en
_troshandling_ å vår sida--likasåväl som en allmaktshandling, å
Guds--framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de
kunna taga ett sådant trossteg?
Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den
process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det
ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en
process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då
höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta
sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva
sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det _något nytt som måste
fram_, nämligen _den förhärligade kroppen_.
Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas
genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli
förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina
uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant,
då han sade: "Att jag _om möjligt_ måtte hinna fram till uppståndelsen från
de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi
om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl _in_ i paradiset.
Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck,
då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara
funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."
Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva
afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets
boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde
det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de
afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens
ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och
kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan
grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu
högre grad än här. "Men nu _förblifva_ tro, hopp, kärlek, dessa tre."
1 Kor. 13:13.
Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något
_sådant_ tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det
ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många
fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet,
eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka
såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro
"sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet,
njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja.
De äro afund-_sjuka_, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro.
Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till
himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har
inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem
qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det
förekommer lika orimligt.
Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan
inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan
antingen att taga till sig salfvan från Gilead och _bli friska_ eller ock
att _dö_ den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens
tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa
sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot
andens röst, som bjuder honom _alltid tala sanning_; förtalerskan, som gör
detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den
enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och
icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och
tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock
fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den
smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda
umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är
detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder,
hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö
utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till
hvilket pris som helst få den botad--sådana predikanter, sådana
församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer,
om ej en förändring inträder.
De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty _Gud kan ej lemna qvar
ett enda af sina barn_, äfven om de äro svaga. Nej, _dessa äro icke barn,
när han kommer_, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid
källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller
lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom--_andliga lik_, och
_sådana_ måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna
ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de
måste blifva qvar, äfven om hvarken _de sjelfva_ eller _andra_ misstänka,
att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det
den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på
allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De
vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom,
de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom
Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de _kunna_
förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid
det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De
göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.):
"Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då
_vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem_." Af de tio
jungfrurna blifva hälften _fåvitska_ jungfrur. Af de sju församlingarna var
det _endast två>_, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall _du_
blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall _jag?_
Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras
två gånger, först huruvida de hafva _lif_ eller ej, sedan med afseende på
vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och
verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas,
hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett
Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig
helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir
upptaget, kommer dock ej att erhålla den _lön_ som andra, hvilka, lefvat
hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det
_arbetet_, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom
_förbön_, _samtal_ eller _vandel_, som de andra utfört.
Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas?
Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man
ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit
"rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt,
broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling,
hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje
uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en
spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall
göras. Det är _här_, vi sitta i väfstolen, det är _der_, vi bära drägten.
Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva _vandrat_ i
anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid
båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan
lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de
troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti
deras andliga lif och--dö.
De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan
hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske
förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen:
"Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första
gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på
läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du
nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig,
annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.
Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit
en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den
förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att
dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den
sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf."
Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din
hjertedörr, ehuru du kallar dig troende--Herren "skall utspy dig ur sin
mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.
Men å andra sidan: håller du på att tåligt _lida_ för hans skull, då väntar
dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de
öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud
inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens _snara_ tillkommelse och
bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) _sjelfva
frestelsetimmen_, d.v.s. från sjelfva den _tid_, då den stora
antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord:
"Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar
äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två,
till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens,
missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen
_lidandets_ krona, 2:10, och vakandets och _verkandets_ krona, 3:11.


Kap. 4.

Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3,
huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i
himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de
fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom _prester_ och
de senare såsom _konungar_.
Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om
möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete
är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att
tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder
för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets
välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så
offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland
äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen
bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds
församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas
böner," 5:8, samt få vara medel till _välsignelse_ för jordens folk under
de tusen åren.
Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring
omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en
jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit
ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad
ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af
honom, att tillbedja honom skall blifva vår _käraste_ sysselsättning. De
tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de
kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se
5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra
jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De
"tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt,
11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga
deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar.
Johannes, som endast "i _anden_" var på Herrens dag, förstod ej, huru
jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske
till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden--_han grät af
fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike_. Strax skyndar
en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta
inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan
i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full
blomma.
Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan
sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att
aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att
undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom
upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma
ur "den _stora_ bedröfvelsen."
Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der
_alla_ englar sägas stå omkring tronen och omkring de _äldste_. Här talas
om _alla_ änglarna, och dock om en _annan_ klass, nämligen de äldste.
Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga
äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar
eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2,
om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de
förnämste furstarne"--bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1
kallas "den store fursten"--uttryck, som låta oss förstå, att det finns
andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder
egentligen äldre) eller _yngre änglar vet bibeln ingenting_; hvad den
deremot vet af är _församlingsäldste_, såsom representanter af Guds
församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan
för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det
välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya
testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på
_jorden_, äro _menniskor_, hvarför skulle ej "de äldste," som representera
Guds församling _i himmelen_, ock få vara _menniskor_.
D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf
patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla
och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda
skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet
utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i
striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."
Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock
icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du
har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.
Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet
"oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta
manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti
den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett
annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot.
För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex
Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och
profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan
äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript,
att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland
bibelkommissionens.
Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att
dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf
apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."
Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort _dem_" åt vår
Gud till ett konungadöme och till prester, och "_de_" skola regera på
jorden.
Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt
berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af
församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle
vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet
"_dem_" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen
och aldrig ordet _oss_. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af
troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva,
begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.
Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa
tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i
somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju
dessutom om _änglarnas_ hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad
de _sade_ (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda
varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa
den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på _sammanhanget_.
I kap. 3:21 står _löftet_ till Guds församling att få sitta på tronen, och
i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i
_uppfyllelse_, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom
representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara.
Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro
desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den
framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att
de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den
presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.
Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara
förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro
äfven köpta med Kristi blod af _allehanda_ folk." Utaf dessa fyra lifsväsen
var det första likt ett _lejon_, hvilket tyder på _konungslighet_ (lejonet
är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på _uthållighet_
(uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och
natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd,
insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt _en flygande örn_,
lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta
drägt _snabbt_ förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens
befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på
jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]
De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom _tillbedjare_ (de "sutto"),
under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i _full verksamhet_ med
den _konungsliga värdighet_, den _ihärdighet_, den _insigt_ och den
_snabbhet_ samt med den stora _förmåga att öfverskåda_ både framtiden, det
förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon
_framtill, baktill_, under vingarne och _rundt omkring_ tyda på. En
vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som
dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden,
voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få
draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade
uppståndelsen egt rum, hade ock _de lefvande troendes förvandling
försiggått_.

Kap. 5.
Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på
jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen,
som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas
brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på,
äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i
besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en
enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna
ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan
bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet _för
att öppnas_, var _brudeskaran i skyn_. Pris ske Gud för denna härliga
sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma
till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast
slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref
på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt
köpebref med de deruti bestämda vilkoren."
Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall
"förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och
utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle
blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta
innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren.
På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas
namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.
Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket
är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i
himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den
Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och _åt honom blefvo gifna
välde och ära och konungadöme_, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det
är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss
äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att
öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid
frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans
hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta,
tills han fick det af sin fader.
Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog
bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst
jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om
hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de _101 millioner
änglar_, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se
det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot
Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras
skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt"
jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan
jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. _Lammet_
skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna
ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett _lamm_ bära spiran. Det heter
egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans
hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få
lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga
är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela
Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27
gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en
enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut
nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa
lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han _måste_, ty, såsom vi
redan sagt, _jorden måste eröfras till hvad pris som helst_. Skönt är
emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden
erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror
skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.


TREDJE AFDELNINGEN.
Jordens eröfring begynner.

Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.
I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och
dock, huru skönt är det ej, att

det första inseglet
tros vara _ett fredsanbud till de upproriska_, som kanske ännu knappt
hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen--eller kanske hos
de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och
danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl
in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade
tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga
ville jag uppbränna. Eller--man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre
fred med mig!"
"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den
_hvita_ hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig
"med manteln, _doppad i blod_," eller med, "det hvassa svärdet" och
jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han
säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar
den." Att han är beväpnad med _båge_ och ej med svärd visar, huru han kan
träffa sina fiender _på afstånd_. Många skola då falla Herren till fota,
både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna
länderna.
Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att
deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!"
utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en
orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa
nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve
frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma,
förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista
kapitlet.
Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva
vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt
säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina
ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle
jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar _på
jorden_. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp.
Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden
redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma
att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt
de förut gått i förhärdelse.
D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland
jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp.
Bruden _var_ vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket
att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att
det är _församlingen_, som liknas vid de tio jungfrur, utan _riket_. "Då
skall _himmelriket_ varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra
riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn,
såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette
vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att
"vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock
massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas
vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna
liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan
"halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och
_martyrdöden_ vänta nämligen dem, som då omvända sig.
Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att
tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten
af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de
sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl
dem, som vilja omvända sig.[6]
Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två
vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända,
troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre
änglar," omtalade i kap. 14:6-10.
Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "_och se_",
kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden
blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena
inbjuda till att _komma och se på_, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi
utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s.