Himlauret eller det profetiska ordet - 10

  tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då
  stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är
  nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om
  de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset,
  der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de
  upp såsom undersåtar i riket.
  Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under
  vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin
  tillkommelse, utan _dagen derpå_ taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit
  födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det
  blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn.
  Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på
  dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och
  öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren,
  så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras
  föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade
  dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att
  de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med
  orden: "Dessa små, som _tro på mig_." De voro icke rädda för honom.
  I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt
  frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende
  man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock
  måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren
  kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl
  som _något skedde med dem_ då han lade sina händer på de små under sin
  vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva
  uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att
  eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest
  antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både
  uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få
  blifva qvar i paradiset eller på jorden.
  
  
  SJUNDE AFDELNINGEN.
  Det nya Jerusalem.
  
  Uppb. 20-21.
  Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd,
  med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af _guld_, fanns till
  redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som
  har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna
  stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det
  troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den
  afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke
  sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så
  snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det,
  lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de
  tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf
  "patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn
  står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af
  brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i _lifvets
  bok_. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade,
  af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster
  och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf
  stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.
  "Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller
  elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och
  lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart
  af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att
  staden endast _afbildar_ de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord,
  som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf.
  Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör
  styggelse och lögn, endast de, som äro _skrifna i lammets lifsbok_." Hvad
  kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en _bild_ af bruden
  och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till
  bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en _stad_,
  så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom
  något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den
  himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.
  Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden?
  Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en
  främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom
  till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde
  hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm
  eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa
  dig _bruden_," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast _en bild_ af
  bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom _bruden
  sjelf_, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats
  der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900
  år.
  Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty
  der står det endast, att staden är _tillredd_, såsom en brud är _prydd_ för
  sin man. Jämförelsen är uti _prydandet_. Om någon skulle säga till en
  brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed,
  att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är
  bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre
  menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden
  skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till _jorden_, ty till
  den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas
  icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud
  (i allmänhet) för sin man.
  Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om
  man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den _jord_, till hvilken
  den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra
  _bilden_ om staden. såsom en brud åt _jorden_, så kunde man der finna några
  sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet
  _bekant_ med jorden. Under de tusen åren sker stadens _trolofning_ med sin
  brudgum--den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum--,
  men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned
  i sin brudgums--jordens--famn, eller då staden kommer ända ned på
  jorden.[12]
  Denna sköna stad finnes till både _under_ och _efter_ de tusen åren. Under
  de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess
  ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den."
  Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord
  är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat
  _emot_ himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå
  _in i_ det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära
  sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära _emot_ den _himmelska_
  staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna
  stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina
  olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6;
  66:21.
  Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle
  meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer,
  bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom
  vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver
  hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra
  meningen är dock mera sannolik.
  Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15
  framställer tillståndet _under_ de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds
  och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första
  åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning
  _efter_ de tusen åren, sedan, Gud _slagit upp sitt tabernakel_, nemligen
  det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland
  dem," v. 3. Då finnes ingen _lammets_ tron längre, i ty att 1 Kor.
  15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af
  de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla
  sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då
  "Gud skall vara allt i alla."
  Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en
  beskrifning på stadens ställning till jordens folk _under_ de tusen åren.
  "Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den
  nya _jorden_, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och
  ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det
  nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen
  behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd,
  sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till
  undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och
  "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas
  ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor"
  visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som
  om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer
  palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och
  hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan
  många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på
  högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem
  till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller
  vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta
  jordmån."
  
  
  ÅTTONDE AFDELNINGEN.
  Efter de tusen åren.
  
  Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap.
  21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej
  då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga
  för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det
  finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast
  individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad
  ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon
  och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den
  nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens
  vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern,
  älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare.
  Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas
  förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad
  förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden,
  ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den
  hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett
  annat.
  Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka
  vi--de himmelska invånarne--skola komma ned, samtidigt med att staden, i
  hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men
  det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att
  de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef
  lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen
  af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den
  nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus
  talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola
  upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya
  himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet
  bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna
  storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna
  begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden _Guds dags_
  tillkommelse, _för hvars skull_ himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2
  Petr. 3:10-13. Förut var det _Herrens_ dag (under de tusen åren) nu blir
  det _Guds_ "dag," likasom det är _Guds_ "tabernakel," Uppb. 21:3, _Guds_
  "folk," v. 3, och _Guds_ "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara).
  I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "_den första jorden_
  hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej
  sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld,
  som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de
  upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte _hela jorden i
  brand_.
  Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i
  upproret. Men eftersom de förut tillhörde _jorden_, och det icke säges, att
  de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna
  handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin
  himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för
  _vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det
  skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah:
  "Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur
  med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och
  "de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och
  hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af _död_, komma nog
  ned igen på den jord de förut bebott.
  När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till
  dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud
  säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som
  detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående
  bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss
  påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör _allting_ nytt,' ligger ock
  det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det
  ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande
  skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före
  syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första
  menniskorna."
  D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de
  menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd
  som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting
  nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den
  bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt
  och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare
  ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters
  evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")
  Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det
  himmelska Jerusalem, i _staden_, om hvilka det tydligt säges, att de, som
  befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken
  gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk.
  20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya _jorden_. Det
  är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord
  begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet _till tusende
  led_," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill _tusende led_," 2 Mos. 34:7.
  Han "gör barmhertighet _till tusende led_," 5 Mos. 5:10.
  Han "bevisar barmhertighet _intill tusende led_." 7:9. "Kommen ihåg ... det
  ord han budit _tusende slägter_." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg
  sitt förbund, det ord han har budit _tusende slägter_." Ps. 105:8. Enligt
  Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring
  4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år
  (närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda _synes_ vara temligen klar rörande
  denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några _påståenden_.
  Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill
  genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa
  satan, alla menniskor och alla änglar, att hans _första_ plan i paradiset
  skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty
  att de förhärligade helgonen äro i _högre_ ställning än Adam och Eva voro,
  under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en
  _lägre_. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter
  fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen
  åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de
  måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya
  jorden--en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före
  fallet.
  Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade
  kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven _före_ fallet.
  1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död
  kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af
  menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit
  fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom
  åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått
  plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom
  Enok och Elia.
  Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om
  nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår
  ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär
  dock ingen verklig svårighet... Vår planet utgör för öfrigt icke hela
  universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader
  stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna
  nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår
  icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och
  aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den
  allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så
  långt Guinness.
  Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya
  Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess
  oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga
  varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många
  tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning
  skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om
  slägtleden under _tidsåldern_ af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att
  sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den
  förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln
  tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "_tidsåldrar_ af
  tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.
  Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar
  blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds
  ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva
  kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom
  att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan.
  Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han
  icke endast en _konung_ att bjuda jorden på utan äfven en _drottning_, som
  han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde
  han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter
  frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han
  vunnit _alla det nya Jerusalems invånare_. Satan förlorar sålunda till
  sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!
  När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då
  hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i
  lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden
  tager sig en aftonpromenad, när åter "_Gud sjelf skall vara med dem, deras
  Gud_," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken
  Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika
  klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om
  utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den
  nya jordens _nya_ slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen
  natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog
  möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan
  ännu synden kommit i verlden.
  Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet
  till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle
  äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya
  jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000
  årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn
  sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt
  barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem
  mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta
  för alltid.
  Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets
  vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad."
  Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag _gifva att
  äta_ af lifvets träd, som är i Guds _paradis_." Paradiset synes sålunda
  blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att
  förvexla med sjelfva brudgemaket--tillbedjandets afdelning.
  Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon
  idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer
  endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara
  med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4:
  Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.
  I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo
  ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna
  endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När
  israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår
  _Edens lustgård_, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför
  honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall
  icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt
  öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem
  derifrån."
  Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid
  syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det
  gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.)
  Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit
  (till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus
  upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den
  himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt
  till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket,
  som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som
  hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att
  dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike
  mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna
  förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att
  stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att
  våra vänners andar gå uppåt.
  Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som
  hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som
  om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till
  räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de
  tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till
  dess, att de intaga den _nya_ jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som
  den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön,
  ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2,
  då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall
  uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på
  Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som _är_ i Guds paradis."
  Uppb. 2:7.
  Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna
  förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen
  är ett _andligt_ ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i
  nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock
  äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom _ordet_ i ty
  att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom,
  meddelar evigt lif.
  De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af _detta_ lifvets
  träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till,
  tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna
  vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom
  begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och
  ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och
  ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att
  tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att
  spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af
  hunger och törst.
  
  Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.
  Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att
  tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade _ögon_, då de se
  lammet midt i tronen, våra _öron_, då de tjusas af den himmelska musiken,
  våra _luktorgan_, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola
  vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen
  från hans älskliga person. Vidare skola våra _känselorgan_, om de ock
  erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller
  ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje
  tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand
  och hjerta.
  Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från
  lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att
  samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja,
  vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af,
  huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i
  nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom
  underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra
  hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och
  ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar,
  himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det
  _förflutna_, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig
  _framtid_--allt, allt skall endast göra att _han, han_ blir så älsklig
  för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek"
  eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden,
  antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.
  Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka
  den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes
  älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att
  darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru
  täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna