Himlauret eller det profetiska ordet - 06

Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal
uttalades "_förbannelsen_," och på berget Gerissim (eller Garisim)
välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta
templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920
meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen
från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es.
2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den
samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I _hvarken_ på detta berget
(Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning,"
skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande
ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och
"göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det
var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som
Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio
stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra
Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.
Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27
skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist
kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt
Dan. 8:13 synes det som såväl _"offrens tid," "den ödeläggande syndens"_
tid och "_helgedomens_ (templets) och _härskarans_ (folkets)
_förtrampande_," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista
2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna
skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och
till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel
kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju
förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika
länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos
tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus
springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för
handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt
(såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar
som Esras tempel på år, eller på _49 dagar_.
Angående _de två vittnena_, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro
två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år
efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela
jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i
Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att
de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera,
påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden
med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om
Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på
förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt
Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt
vittnesbörd, kan antikrist döda dem.
Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar:
Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han
fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej
fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara
den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens
Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka
till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju,
att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej
omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och
Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på
det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota
antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven
Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning.
Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol
för honom vid hvarje påskhögtid.
Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en
jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden.
Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den
tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta
antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka
en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall
hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af
landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna
landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker
om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske _under den
stora vedermödan_. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring,
Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti
Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring,
hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)
Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet
från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner":
"Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall
regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle
löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda
uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna,
ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det
ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med
dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som,
ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande
och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.
Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och
i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett
tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och
tempel såg jag _icke_ deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren
Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose
befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på.
berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars
blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i
Ebr. 9:23.
Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos
tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som
var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det
verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och
palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara
kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den
sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att
originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.
Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus
har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild
till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta
tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den
nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel
bland menniskorna." Uppb. 21:3.

Kap. 12.--Solqvinnan och gossebarnet.
Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves
den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin
plats, der hon näres under _tid_ och _tider_ och _en half tid_, fjärran
ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi
läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de
kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand
för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda _Israel_, som
ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna.
Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd
och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man."
Es. 54:5.
Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det
nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon
kallas "_lammets_ hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall
blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om
_Kristus_ och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är
Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider
och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den
tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.
Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och
sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att
dess rättfärdighet uppgår såsom _solens_ sken." Solen syftar sålunda på den
Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som
skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många,"
säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett
nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en
nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af
denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i
den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i
solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har
hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De
tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona
och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf
stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den
tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya
Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.
Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro
förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke
till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn.
Detta i Uppb. 12 kap. framfödes _med_ värk ("i födslovånda"), men vi läsa
om ett annat, som framfödes "_utan_ värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt
någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver
hon förlöst med _gossebarn_. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag
ett land frambringas, eller kan _ett folk_ födas på en gång."
Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet
här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma
till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då
draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af
veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga
ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.
Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget,
eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta
sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans
fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de
antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i
Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de
hafva stungit och hålla klagolåt öfver _honom_, såsom öfver _ende sonen_."
De gråta då särskildt öfver _en viss synd_, nemligen öfver den, att "ende
sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina
synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa
varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och
orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker _utan_
värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till
Gud och till hans tron," under det att det sista får en _jordisk_
härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.
Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta
icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande
uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes
om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne,
samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart _skall_ ske," 1:1, och
ej om sådant; som _hade skett_. Kristi uppståndelse var redan skedd, när
Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets
upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.
Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds
församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det
rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid.
Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus,
då han säger: "Skall jag komma till eder med _ris_ (käpp, staf), eller med
kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god
församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje
skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira"
syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds
regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna
jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla
sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och
hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre
luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk
underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira,
utan äfven _lammets_ spira; jernspira, om några skulle falla på den idén
att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet
och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola
trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser
af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla
bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven
Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva
medgifvit, att de heliga med _vissa mellanrum_ bortryckas eller uppväckas.
Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför,
fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2
år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling _stannade_ aldrig uti
de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin
väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor _öfver_ alla himlar,"
Ef. 4:10, så gjorde hon.
Brudskaran drog endast _genom_ det territorium, som beherskas af "de onda
andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan
knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket
synes vara bestämdt att utgöra liksom en _mellanlänk_ mellan de frälsta af
Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i
himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang
ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall
rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den
ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"
Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och
derför måste saken afgöras genom _krig_. Mikael, Israels skyddsängel, Dan.
10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden
för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar
"lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade
boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet
att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De
himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr.
9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De
stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och--"de
öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet,
sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men
ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden,"
d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras
mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara,
från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog
både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.
Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet.
"Satan--vardt nedkastad till _jorden_,--och hans änglar blefvo
nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit
ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej
underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort
område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans
sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden,"
20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.
3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och
nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot
qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är
qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas
förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett
underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin
mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer
till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs,
Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och
uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i
Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27;
11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter
"förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af
qvinnans säd, som hålla _Guds bud_ och hafva _Jesu vittnesbörd_." Qvinnan
har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas
dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12
beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de
döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så
vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid
af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju
vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi
se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu
vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "_Moses_ och lammets sång,"
15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje
och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans
midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af
hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.
Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand,
blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom
nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.

Kap. 13.--Antikrist.
"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju
hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.
När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken:
Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men
om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer
sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro
"tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9,
eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd.
Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "_den åttonde_,"
17:11.
Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden
långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att
vilddjuret är en _konung_, nemligen "syndens menniska" eller den sista
antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den
romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en
slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna
först nu vid tidsålderns _ände_. Skulle man då nöja sig med denna skugga
och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man
blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga),
som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi
få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han
skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.
Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss
känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den
historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse
händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja
vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se
äfven tabell III härom.)
Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss,
som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju
riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju
höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto
_främst i riket_." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger:
"Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa
tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans
rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det
uttrycket, icke skulle säga: "Med _Guds_ nåde," utan med satans, ty det
heter, att draken gaf _honom_ sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi
förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I
förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans
ministär.
Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets
hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden.
Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef
dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast
konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller
med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han
tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig
sjelf.
Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke
kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under
det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud
qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej
den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land,
vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen
blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf.
Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra
sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den
förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga
en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland,
hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af
ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer.
Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för
antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva
något annat ämbete i hans ministär.
Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo
helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af _sju furstliga
rikskanslerer_, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig.
Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist _vid den tidpunkt_ uti
den profetiska utvecklingen, _som här skildras--_ sålunda visst icke vid
den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)--sedan försökt med de fem
olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare.
Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle
komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som
det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v.
s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.
Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt
kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full
anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera
sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än
vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist
kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först
Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i
Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland
återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och
bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän
under vredesskålarna, således alldeles på slutet.
Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i
midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet
och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets
son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf
vara _Gud_." Först _derefter_ kommer hedningarnas förtrampande af den
heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.
Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den
tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler--de tio hornen med
hvilka vilddjuret stångas--få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva
inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu
icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades
för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få
_konungamakt_, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret,"
d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i
midten af veckan.
Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän
han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är
såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden
såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom
uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio
generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse
allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken
"vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur
afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att
antikrist _hade varit_ på jorden (dock utan att vara krönt till
verldsherskare), nu _var_ han _ej der_, ty han var i afgrunden, men _skulle
uppstiga ur afgrunden till jorden_, vid hvilket tillfälle hans kröning
skulle försiggå.
Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt
och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig
om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva,"
afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han
tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren.
Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse,
nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde
säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att
antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen
skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare,
hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af
uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet,