Himlauret eller det profetiska ordet - 11

stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och
änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af
sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden
skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk
varder mer, ty _det första_ har gått till ända." Uppb. 21:4.
* * * * *
Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det
egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1
utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att
uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud.
Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar
på tillståndet _under_ de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta
verserna, 21:1-8, deremot endast Gud--ett ord, som förekommer 6 gånger
(och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12,
som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är
det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens
bär namnet _Herre_, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock
skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.
Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud,
som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är
fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17.
Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6,
af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4,
menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej
icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett
andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa
kapitel.

Tidsåldrarna.
Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det
vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen
betyder _tidsålder_, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att
grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda
jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med
"evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt
erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då
om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3,
att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds
befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast
skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i
Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven
_ordnat tidsåldrarna_ genom honom.
I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta:
"Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade
tidsåldrarna, gjorde det _efter en bestämd plan_, hvilken han gjorde "i
Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja
framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti
densamma för _Guds församling_--en "hemlighet, som _från tidsåldrarna_
har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att
hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som
talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten
bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel,
och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka
skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till
sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han
säger: "Honom tillkommer ära ... och magt före _hvarje_ tidsålder och
_nu_ och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var
utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla
tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.
En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en
annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de
olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver
tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der
af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på
den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju
skapelsedagarna tillsammans kallas för _en_ dag, 2:4. Somliga hafva
antagit, att _hvardera_ af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan
förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket
skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya
jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det
50:de årtusendet.
Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart
sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira
jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren,
och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två
hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså
skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och
det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa
7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller
Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna
tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla
sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen
begynna på nytt, då han "_skapar_ nya himlar och en ny jord" och ett nytt
_menniskoslägte_. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en
ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är
sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma
eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på
ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa _7000 åren_ i alla fall
_utgöra en tidsålder af tidsåldrar_ är alldeles klart, äfven om vi ej
skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori,
som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske
kunna afdelas sålunda:
1. Den _antediluvianska_, från menniskans skapelse och till floden--_från
Adam till Noah_. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock
kunna kalla _de första 10 fädernas_ tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.
2. Den (första) _postdiluvianska_ eller tiden närmast efter floden--från
_Noah till Abraham_. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock
kunde kalla _de andra 10 fädernas_ tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.
3. Den _patriarkaliska_ eller tiden _från Abraham_ och _till_ utgången ur
Egypten genom _Moses_.
4. Den _israelitiska_ eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef
ett fritt folk, och till _Nebukadnesars_ dagar, då, det vid begynnelsen af
"hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.
5. Tidsåldern för _"hedningarnes tiders" förra del--från_ Nebukadnesar till
Kristus.
6. _Församlingens_ tidsålder--från Kristi första till Kristi andra
tillkommelse. _Fullbordandet_ af "hedningarnes tider."
7. _De tusen årens_ tidsålder.
Efter domen vid de tusen årens slut få vi icke endast "nya himlar" och en
"ny jord" utan äfven ett "nytt Jerusalem." Den himmelska staden sjelf synes
nemligen undergå någon slags förnyelse. Det är då, den "_tidsålder_ af
tidsåldrar" begynner, som omtalas i Efes. 3:21, _Under hvilken de många
slägtena skulle lefva_, och under hvilken Guds förhärligande skall ske
liksom nu och ännu mera i församlingen i Kristus Jesus (i grt. står "i," ej
genom Kristus Jesus.)
Församlingen eller bruden är då _i_ Kristus, sitt hufvud och brudgum i
fullaste bemärkelse, och hennes enda göromål är då att förhärliga Gud, icke
såsom nu att förhärliga Gud och vinna syndare, ty det finnes då inga
syndare att vinna. O, huru vi då skola ära _honom!_ Äfven om somliga af oss
hafva "tänkt" så högt som på de "många slägtleden," skola vi dock då
utropa: "Men _honom_, som förmått göra _utöfver_ allt, _vida mer_ än vi
begära eller _tänka_, efter den kraft som verkar i oss, honom vart ära,"
o.s.v., v. 20. Huru lång denna tidsålder af tidsåldrar skall vara är oss ej
bekant. Men det är ej alls omöjligt, att den också varar i 7,000 år, under
hvilken tid alla de Guds kärleks afsigter skola vinnas, hvilka satan hade
förhindrat honom att vinna under de första 7,000 åren. Hvad som återigen
kommer efter slutet på denna sälla tidsålder af _tidsåldrar_, veta vi ej
annat än så, att "honom tillkommer all ära, majestät, välde och magt ... i
_alla_ tidsåldrar," Jud. v. 25, och att Herren skall "i de kommande
tidsåldrarna[13] bevisa den öfversvinneliga rikedomen af sin nåd i
_huldhet_ (enl. P. W. _'mildhet'_) _emot oss_ i Kristus Jesus." Efes. 2:6.
(Prof. Myrberg). Det blir höjden, bredden, djupet och längden af Guds
härlighets afslöjande och hans kärleks åtnjutande, om hvilka vi nu ej kunna
göra oss mer än en dunkel föreställning.
"Hvad gjorde Gud, innan han skapade verlden?" frågade någon Luther. Luther,
som ej syntes vara hågad att för ögonblicket ingå på sådana djupa ämnen,
svarade: "Han satt i en björkskog och skar spön för folk, som göra förvetna
frågor." Dock Joh. 17:24 säger oss tydligt, hvad han gjorde: "Du har älskat
mig före verldens grundläggning." Hvad Gud gjorde, var sålunda, att _han
älskade Jesus_. 17, 24. Hvad Gud skall göra under alla kommande tidsåldrar
blir: Han skall älska sin son och sin sons brud, han skall älska och bli
älskad, och detsamma blir vårt göromål. Halleluja!
Några ställen till sist, hvarest ordet "tidsålder" borde stå i stället för
"verlden," och några jemförelser emellan denna tidsålder--församlingens
--och den nästa--de tusen årens. Under denna är _satan_ "denna tidsålders
gud," 2 Kor. 4:4, under den följande är _Herren_ det. Denna kallas "denna
_verldens_ tidsålder," Efes. 2:2, den nästa är "himlarnas konungarikes"
tidsålder. Denna kallas "den närvarande _onda_ tidsåldern," den nästa är
den _goda_. Vi uppmanas, att "_icke skicka oss efter_ denna tidsålder."
Rom. 12:2. Efter den nästa deremot få de troende söka att likforma sig.
Vi läsa om "denna tidsålders _barn_," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna
tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna
tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas,
att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit.
2:12 talas om att "lefva _gudligt_ i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10
beklagar Paulus, att Demas har "fått _kärlek till_ denna tidsålder." Af
Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden _icke skall förlåtas_, hvarken
i denna tidsålder eller i den _nästa_," samt af Ebr. 6:5, att vi redan
under denna tidsålder kunna, "få _smaka_ den _kommande_ tidsålderns
krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I
förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns
ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns _ände?"_ Matt. 24:3,
"Skördetiden är tidsålderns _ände_," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag
är med eder alla dagar intill tidsålderns _ände_," Matt. 28:20 m.fl. Vi
vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och
nu öfvergå till en vigtig fråga.


NIONDE AFDELNINGEN.
När kommer Kristus?

Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt.
Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen"
för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi _kunna_ få veta _den
ungefärliga tiden_. "När I sen detta ske, så _veten_, att det är _nära för
dörren_."
Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för
sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när
tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den
antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3;
7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta,
nemligen efter 430 års _vistelse_ eller 400 års _förtryck_ i Egypten. 2
Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var _just på den dagen, då de 430 åren
voro förlidna_, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41,
Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och
nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt
slut.
Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle _dö_ 483 år efter
befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh.
2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna,
när han skulle _födas_.
Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de
förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska,
den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva
sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller
åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala
och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens
tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse
med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är
angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När _slut är på
förskingringen_ af det heliga folkets magt, skall allt detta varda
fullkomnadt."
Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer.
31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten,"
på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan.
Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen
plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu
omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.
I augusti månad detta år 1897 hölls en stor _verldskonferens_ af
framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare
kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många
judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar
pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas
inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad
har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare
snart skola börja "hata och förskjuta," ja _håna_ de förra. Es. 66:5, 6. De
visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna
profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.
För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien,
tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit
återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det
hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den
judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro
icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig
återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den
tiden."
I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort,
att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier
blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En
hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet
på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva
gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland,
Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och
vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella
återuppblomstringen.
De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva
som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat
sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa
verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels
torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor"
(= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar,
pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska
faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak
upp, kläd dig i din praktskrud ... skaka dammet af dig, upp, sätt dig på
din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms
skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till
Jerusalem.
Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med
syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det
antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna
denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under
ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike
och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.
Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I
sen detta ske, _veten_ då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets
knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck
icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister,
som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke
skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark.
13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska
nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord
"slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta
slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det
fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade,
syfta likaledes på judarne.
Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna
(d.v.s. af icke judiska nationer) _till dess_ "hedningarnas tider varda
fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra,
är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand
om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles
vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet,"
Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få _gå hem_, att
bruden upptages.
Medan detta skrifves, komma just underrättelser från _Sionistkongressen i
Basel_, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä.
en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt
framtida arbete:
l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af
Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och
industriidkare.
2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer,
allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.
3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga
värdigheten hos juden.
4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas
tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.
Så långt programmet.
Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande
utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig
företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty
att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska
samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke
mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra
punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.
Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att _förblifva undersåtar
under och ansvariga inför det land_, hvarifrån de inflyttat, alldeles som
missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse
utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika
regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor
del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad
öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till
Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska
undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att
eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle
Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke
minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet.
England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt
med Rysslands millioner.
Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland
fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera
praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de
hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor
fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om
intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt
der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också _hela_ det åt
Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan _Egyptens flod_ ända till
den stora floden, _floden Frat_," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med
"Egyptens _flod_" menas utan tvifvel _Nilen_ (och ej den obetydliga s.k.
Egyptens bäck) och Frat är detsamma som _Eufrat_.
När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket
ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och
Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af
Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det
gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka
ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af
Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan
Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien.
Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal.
4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker
sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande
sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna
höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och
Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1.
Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio
gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som
beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der
beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske
omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas
gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning
sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under
de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne
i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva
arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af
dem nu förtryckta folken, _Israel_ och _armenierna_ hvilka skola få dela
arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.
Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu
pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för
dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa
just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande
uttrycket:

"Hedningarnes tider."
Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas
af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet,"
Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att
brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se
sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande
än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa
orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän
efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det
babyloniska verldsrikets grundläggande.
Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk,
och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem
var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk
icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef
Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det
åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja
med var medregent.) Att det var _Gud_, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37,
38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken _Himmelens Gud_ har
gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."
Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år,
till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och
dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges
tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta--det
medo-persiska--varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det
grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan.
2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien
och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket
grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt
som jernet.
Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det
vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på
vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna.
Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske
kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater
begynte.
Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år
637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll
för det muhammedanska. Det _vestromerska_ riket, hvarur det _nya Europas_
stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen
af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring
antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt
tio, nämligen: _Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal,
Spanien, Italien, Schweitz_, en del af _Tyskland_ och det mesta af
_Österrike_. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2,
kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade
österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v.
41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska
riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar
och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens
"ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej
"jernet."
D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande
från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret
på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd
ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med
kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver
Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb.
13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande
uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är
nu _historiska_ fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af
dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra
en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de _sju åren_, eller de 2,520
bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds
församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det
märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år,
då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå
Palestina, är jemt 2,520 _år_, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]