Himlauret eller det profetiska ordet - 13

  de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta
  sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är
  dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle
  ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att
  Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems
  förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel
  ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel,
  hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att
  (såsom synen tyckes visa) endast "_gården_" utanför det tempel, som
  Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men _ej templet
  sjelft_.
  Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då
  förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som
  skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det
  område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med
  templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke
  länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar,
  mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra
  kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves
  såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos.
  Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse
  under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den
  futuristiska uppfyllelsen.
  Rörande den _historiska_ tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan
  gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första
  vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra
  vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra,
  inbegripa _hela perioden_ af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen
  af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det
  assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid
  före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt,
  Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.
  Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den
  verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260
  åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den
  falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och
  turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä.
  använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer
  jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller
  den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två
  falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina
  anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det
  första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp
  uti att utbreda sin religion.
  Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på
  _hela perioden_ af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna
  tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans
  vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta
  begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems
  förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus,
  som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid
  dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna
  Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt
  af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen _förföljda_ (tvärtom
  långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till
  kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes
  ynnest.
  Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af
  qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af
  femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne
  tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska
  parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260
  åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid,
  men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst
  de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna
  med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu
  pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.
  Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i
  vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England
  inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda
  alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och
  fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under
  Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af
  Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma
  förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa
  kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske
  brunnit utan att förtäras.
  De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets
  upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle
  sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af
  arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse
  och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom
  öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han
  utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft
  tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin
  tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och
  hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i
  himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till
  mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När
  satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar
  jordens arméer till strid mot Israel.
  Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt
  sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af
  staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna
  flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel
  lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod
  derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas
  den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket
  ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.
  Att nu dessa 606 åren få sin _egentliga_ daguppfyllelse på 606 dagar under
  de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 _dagar_ ifrån det
  att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på
  nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora
  segrar skola vinnas genom det _egentliga_ kriget i himmelen, som börjar,
  sedan det _egentliga_ gossebarnet--en hel frälst _skara_ af
  Israel--upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke
  endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."
  Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan
  samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan.
  10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens
  konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade
  tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga
  resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget
  medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans
  änglar nedkastas.
  Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir
  det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge
  denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad
  redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den
  föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något
  mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom
  sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom
  romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista
  1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista
  arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande
  på oljoberget.[18]
  Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock
  den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva
  af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i
  mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus,
  Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt
  faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar
  eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke
  förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och
  hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju
  höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt;
  och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget
  tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.
  Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju
  församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna _en historisk
  teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas
  dagar till Kristi tillkommelse_. Underligt är, att Jesus skulle välja ut
  just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra,
  större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria
  o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att
  just _dessa sju_ (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln)
  _församlingar_ passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att
  tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder
  samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes
  framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af
  första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas
  _arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga_ af falska apostlar m.m.,
  såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att
  den hade _lemnat den första kärleken_. På det sättet begynner allt affall,
  både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte
  äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans
  tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en
  rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas
  gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor,
  som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd
  till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre
  grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några
  af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet
  betyder _folköfvervinnare_. Detta begär efter _prestvälde hatades_ af
  församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig
  _hata_ det.
  Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den
  första kärleken, hvarifrån de "_fallit_", var _de stora förföljelserna uti
  det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller
  Smyrna-församlingen syftar_. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på
  församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på
  den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje
  århundradet." Vi läsa i den tionde versen om _tio dagars vedermöda_. Nu
  veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo
  Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd
  tydligt syftar.
  Sjelfva namnet Smyrna betyder _bitterhet_, och i sanning var det en bitter
  tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter,
  pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus
  offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas
  af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att
  tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande
  är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast
  intill _döden"_, heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest
  förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I
  stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes
  saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus,
  som varit "_död_," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar,
  skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet
  om _lidande, fängelse, pröfning_, som förekommer i detta bref, syftar
  mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i
  församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och
  hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något
  tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till
  klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.
  _Den tredje församlingen_ var den i _Pergamus_, hvilken synes beskrifva för
  oss _övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid_
  (som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och
  "nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam
  eller Bileam? Svar: en profet, _lejd_ af en hednisk konung att profetera,
  en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar
  Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds
  folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens
  riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till,
  huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de
  fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga
  prelater, biskopar och ärkebiskopar, _tillsatta_ och med stora löner
  _underhållna_ af den verldsliga regeringen. De predikade godt i
  predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos.
  24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks
  bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.
  Namnet Balaam betyder _folkuppslukare_. Och då vi se, att denna lära gick
  hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet
  om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast
  presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade
  visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva
  församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då
  enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa
  yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i
  förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat.
  Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte
  nu att på detta sätt uppbyggas.
  Vägen var nu öppen för _den fjerde eller Tyatira-församlingen_, som målar
  för oss _den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess
  oerhörda lastbarhet och elände_. Kristus är icke nu längre den mest
  framstående personen, det är _en qvinna_, "den qvinnan Isabel." Den
  falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer
  Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som
  hade den _verldsliga_ magten, så styrde den katolska skökan en tid de
  flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem
  och afkunnade bannlysning öfver land och folk.
  Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter,
  men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den
  katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex.
  hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter _i mängd_ blifvit
  underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga
  uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära
  innehåller _djupheter_ d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan
  förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant
  för _satans djupheter_. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i
  synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit
  sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en
  salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med
  lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som
  hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som
  utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder
  "_smutshög_" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till
  kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "_de öfriga_ i
  Tyatira; så många, som _icke hafva_ denna lära." En del (gren) afsöndras
  nu, som Herren erkänner för _sin_ församling.
  Härmed komma vi nu in på _den femte eller Sardisförsamlingen_. "Sardis"
  betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna.
  Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade
  icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för
  Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r
  Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull
  hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar
  och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi
  der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som
  var (kursiveringen är af oss) _utsatt för verldsmaktens qväfvande
  inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den
  andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med
  dess Isabel hafva en bild af den romerska_."
  Kristus säger här, att han _har_ de sju stjernorna, men icke att han
  _håller dem i sin högra hand_, såsom i första församlingen. Reformation
  blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som
  pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan
  Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet.
  Uppmaningen att "_bevara_" de sanningar, den "_undfått_" och "_hört_," samt
  att "_ändra sinne_" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få
  namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är
  gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de
  blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den
  svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad
  för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett
  misstag deri, att de ej syfta på _hjertats_ förändring, utan uppblåsta af
  reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de
  också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma
  till dem _såsom en tjuf_, v. 3.
  Den _sjette_ är _Filadelfia-församlingen_. Denna församling, jemte den
  sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen
  och vid början af den sjunde. _"Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och
  denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda
  i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar."_ (D:r
  F.) Denna församling har fått "_en öppen dörr_ och ingen _kan_ tillsluta
  den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten
  makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra
  derför, att den "har _bevarat Herrens ord_ och icke förnekat hans namn",
  vers 8.
  Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och
  fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru
  bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad _Herrens
  ord_ blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som
  hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju
  ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i
  allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då?
  Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående
  folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af _Gud_
  erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.
  Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här
  återfinna för första gången: _"Si, jag kommer snart."_ Underligt är, huru
  särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men
  här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en
  _frestelsetimme_, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem,
  som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola
  blifva _bevarade ifrån_ icke allenast frestelsen utan ifrån _sjelfva
  frestelsens timme_, d.v.s. slippa att _då_ alls vara med på jorden. Vi
  hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många
  andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga
  _antikristiska_ vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland
  Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12,
  att den _ej_ skall behöva "_mer utgå_," blir särskildt dyrbart, då vi
  betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett
  beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter
  en tid blifvit förstelnad i former.
  Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en
  tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna
  hjertan, och det är detta, som den _sjunde eller Laodicea-församlingen_ så
  tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder _folkgunst_. "Jag ville, att du
  vore antingen kall eller varm, men efter du är _ljum_, skall jag utspy dig
  utur min mun," säger _Jesus_ om den. Jesus tycker sålunda _bäst_ om de
  varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och _minst_ om de ljumma.
  Jesus hotar att _utspy dessa utur sin mun_. Och hvad dermed menas, se vi af
  det fjerde kap., der bruden upplyftes genom _den öppnade dörren_, under det
  att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar
  Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren
  tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som
  gällt för kristna (ty det är till dem, som _kalla_ sig kristna, han här
  talar), derigenom att han lemnar dem qvar!
  
  
  ELFTE AFDELNINGEN.
  Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa
  när som helst.
  
  Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar
  och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han
  kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej
  veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han
  kan komma när som helst, d.v.s. _efter hvad vi veta_.
  Vi mena dermed, att det är _ingenting_ uppenbaradt i Guds ord, som gifver
  oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma _detta_ ögonblick.
  Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty
  eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är
  fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre
  Jesus!" äro af sådan art, att _vi_ ej kunna veta, när de blifvit
  undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för
  allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet,
  det vet _endast Herren_ sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa,
  att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.
  _Det första_ är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela
  verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma."
  Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem
  sin brudskara och läser: "Och då skall _Kristus_ komma att hemta bruden,"
  ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders
  ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda
  på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike.
  När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta
  riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter
  uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.
  Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle
  få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var
  angående Herrens _tillkommelse att upprätta riket_, som de hade frågat. Att
  de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf,
  att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare,
  nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta
  med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta
  med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på
  oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa
  tidsålder med det allra första.
  Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk,
  innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att
  förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under
  sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v.
  Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det
  finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej _hafva hört talas_ om Herren."
  Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne,
  hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan.
  12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder
  skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3.
  Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma
  _nu_.
  Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk
  "utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon
  tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått
  höra det _på en gång_, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på
  Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol.
  l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett
  land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina
  predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån
  Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända
  negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v.
  Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har
  representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer
  just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så
  kanske för århundraden tillbaka.
  Det _andra stället_ är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna
  blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och
  den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här
  omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa
  uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten,
  ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från
  verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt,
  som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med
  den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske _i_ den
  _stora_ vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka
  skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola
  bedja, att den ej må ske på sabbaten.