Himlauret eller det profetiska ordet - 08

använda allt sitt inflytande öfver _alla_ jordens konungar "att församla
dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke
underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de
plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans
anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och
hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty
hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans
babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två
sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu
hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt
riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den
muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen:
revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra
kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och
draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra
båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett
folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.
Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola
sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som
sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva
stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid
bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras
domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då
"Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt
har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar,
Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till
Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och
Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber,
krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på
Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors
och Hermons dagg."
Vid den sjunde _skålen_ skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den,
som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och
remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken
och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda
verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från
hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens
städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris,
Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania
m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom
beskrifves uti kap. 18.

Den stora skökan.
Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den
stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store
antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter
_antikristen_), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare
"stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.
Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit
alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit
så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är
helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva
_mognandet_ af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt
under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd
kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut
existerade, samt faran af att gifva dem näring.
Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i
okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad
--"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att
blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här
omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den
tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid.
Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb.
1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder
likasom det forna.
En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan.
Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den
falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom
antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa!
Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske
profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom,
Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då
hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af
de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och
protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner,
brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel,
Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister
och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja
Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok
nog att _välja en stad, som passar för dem alla_. Hans val faller då på det
gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af
Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige
jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket
betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef
ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i
forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som
voro de största ibland konstens under.
Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora
verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som
en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg
för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i
hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man
räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om
Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan _konungaborgen_ var
byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v.
19.
Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det
bokstafliga utaf ett ord, som _så allmänt_ begagnas som ett uttryck för en
tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en
vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för
tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg
beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg ...,
till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk.
6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa
skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.
Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar,
blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta
riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på
de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars
konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa
system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då _Rom_
(möjligen Paris), för grekiska _Petersburg_ (möjligen Konstantinopel), för
den protestantiska _London_ (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens
städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen _Konstantinopel_ (troligen
ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för
judendomen _Jerusalem_, för brahmaismen _Kalkutta_, (möjligen: den heliga
staden Benares), för buddhaismen _Peking_ (måhända Tokio, Japans
hufvudstad).
Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas
för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och
det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig
stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon
säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar
likna hjortar ... som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon
säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.
Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna
("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu
vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras,
som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af
de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden _under den tid_ det
Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de _jordens_ konungar, v.
9, _jordens_ köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke
menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid,
hvarom det är fråga.
Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under
denna tid sker _på hela jorden_, ledes från staden Babylon. Det är
derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens
inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans
inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund
deraf, att folkopinionen blir emot _all_ religion. De tio konungarne skola
begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta
hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld
på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "_Gud_ har gifvit dem i
hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller
mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken
ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.
De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: _spiritism_, 17:2;
_bolande med verldsmakterna_, under det hon skulle förkunna den sanna
religionen, v. 3, 9; vidare _yppigheten_ (den rike mannens synd), v. 3, 7,
hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas
_skökodöttrar_ antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland
dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5;
vidare _förföljelse_ mot Guds folk, v. 6; och hennes _förskräckliga
högmod_, v. 7; samt slutligen det _slafveri_, uti hvilket hon bragt
menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes
klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade
nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.

Kap. 19.
Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att
både _konungar, köpmän_ och _skeppare_ fälla _tårar_, v. 9, 11, 19,
förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma
sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest
ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och
skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran,
v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt
ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu
hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att
se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de
gamla profeterna och helgonen.
Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på
Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti
det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt
det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en _motsats_ till det berg,
"_hvarpå man kan taga_," v. 18, hvaraf följer att _intet_ af allt, han i v.
22-24 uppräknar är på _jorden_. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den
himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i
utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom
änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen
af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går
sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror,
d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på
jorden, och den andra församlingen i himmelen.
Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags
uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets
heliga) ej utan oss skulle blifva _fullkomnade_." Gamla testamentets heliga
voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina
andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit
till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde
en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket,
hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje
himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt
intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla
fullkomnande inträder samtidigt med vårt.
I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda"
_kroppsligen_, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" _i tron_,
hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara
endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen.
Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till
"Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock
_endast i tron_ vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens
grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.
Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de
sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att
antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok,
så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen
och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom
tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets
författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga,"
hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och
det, hvarpå man _ej_ kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som
kan beröras endast med trons och hoppets hand.
Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under
de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra
lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19
är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och
upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall,
eller som om åskan hade gått, v.6,--så många voro de. De synas ej heller
vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i
stället öfver, att bröllop nu skall firas.
Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast
de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet
"trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes.
2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som _brudförare_ vid "lammets
bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva _bruden_ der, utan
äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att
tjena såsom _brudtärnor_ vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl
tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess
att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas
på _jorden_ och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under
hvilken han skall _taga riket i besittning_.
Äfven de, som inbjudas till _gäster_ vid denna måltid, kallas "saliga."
Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden,
såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka,"
de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas,
när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.
Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart,
men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika
nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra
en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning,
utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och
under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer
eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör,
att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till
Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan,
o.s.v.
Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva,
endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas
att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de
senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna
vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden.
"Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver
allting åt _församlingen, som är hans kropp_," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull
skall _en man_ öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till _sin
hustru_ och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men
jag säger det om _Kristus_ och om _församlingen_," 5:32. Kan något vara
tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess
medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning,
insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva
kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja.
De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller
Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty _nu uttages kroppen
eller bruden och inga andra_. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta
blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas
och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva
frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "_gäster_" uttagas.

Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.
Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom
portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se
vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu
många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en
"krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser
frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid
återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika
klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som
här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti
Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8,
14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett
helt annat ord. (Det förra är _byssinos_, det andra _linon_.) Att änglar
åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31,
men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för
att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att
det ej är änglarne utan _helgonen_.
De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska
arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall
förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är
långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför
belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den
sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och
hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan
bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från
ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och
pålade.
Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra
bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar
skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med
pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och
svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de
många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött
ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i
sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun ... och den enes hand
skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.
Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på
oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas
"utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och
borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar
till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att
Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall
företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det
är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap
till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att
Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar
skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst."
På pingstdagen utgöts _af_ anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två
gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två
gånger upprepade uttrycket "_af_ min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det
härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men
nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då
utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars
omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola _tio
män af alla hednafolkens tungomål_ samfäldt fatta klädesfliken på _en
judisk man_ och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är
med eder."
* * * * *
Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo,
Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "_samlat_,"
kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem
såsom sändebud till de hednafolk, _som icke hafva hört talas om mig_, och
som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland
hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk
såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt
syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden"
(_evangelisterna_), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro
omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår
den sista bjudningen före de tusen åren.
Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone
med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är
_efter_ den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken,"
kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid
åsynen af menniskans sons _uppenbara_ tillkommelse, som dessa änglar
utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom
under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de
två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar
sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att _samla_ alla folk, som
äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som
är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.:
"När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med
honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola
_församlas alla folk_, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden
skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.
Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men
ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara.
Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä.
Jesu vittnen, visande, att _de haft dem ibland sig;_ hvaremot de i Upp. 20
dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast _de lefvande_, i
Uppb. 20 endast _de döda_. Domen i Matt. 25 sker på, denna _jorden_, den i
Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är _före_
de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten,
qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut
bortsopat de flesta af menniskorna.
Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda
klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till
frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan
blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom
förut, utan _måste samlas_ till den på oljoberget stående domaren. Under
hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i
knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans
afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika
arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller
annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika
länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen
_getterna_. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3,
utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga
knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest
vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så
det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje
infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall
räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid
hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.
Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk,
och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen _getterna_, d.ä.
sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem
illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de
hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43.
Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast _fåren_, och om
dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit
"rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig,"
Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat
sina medmenniskor godt--gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för
den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den
helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt.
25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva _födda på nytt_. Då
är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på
jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då
(kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka
jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet
inträder.
Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning
(d.ä. de _judiska_, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra
bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es.
66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och
hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till
domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga _75 dagar_
enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram
till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260
dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista