Himlauret eller det profetiska ordet - 12

Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af
Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var
stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt
afmätta lika halfvor af _1,260 år hvardera_, ty det babyloniska väldet
varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och
det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt
1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare
hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år
1897 utgör också _jemnt 1,260 år_.
Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få
föreskuggande uppfyllelse under 2,520 _år_, var nog något, som han aldrig
tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520
dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt
vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i
verlden lika många _år_, som han trodde sig vara ett vilddjur i _dagar_.
Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma
skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud
synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos.
14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid
antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en
half tid" i Dan. 7 eller _år_, tros syfta på samma långa tid af förtryck
för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem
för deras synders skull."
När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa
förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11,
den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första
uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på
"förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle
komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den
tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.
Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då
icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem.
Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de
tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder,
åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens
ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti
Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt.
Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se
förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel
talar just derom i kap. 11:31.
För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste
vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium _blef predikadt_ till jordens
ände, 2) att Gud _derefter gaf uppenbarelse till någon_ angående dessa
"tider". Dessa två punkter kunna vi--Gud vare lof!--bevisa.
Rörande den _första_ punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta
bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen."
Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna
utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.
Rörande _den andra_ punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det
mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der
förklaradt.
Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i
öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år
efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.
Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det _aldrig_ skulle tillkomma
apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall _aldrig_
tillkomma eder, utan endast "det _tillkommer_ eder icke," o.s.v. Uttrycket
kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle
blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra
minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes
fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.
Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva _sedan_ evangelii
predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, _sedan_
Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider--vi, som lefva
sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det
der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva _sedan dessa 1260 dagar
blifvit uppfyllda_ (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i
sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen
säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju
sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de
synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då
turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de
fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.


TIONDE AFDELNINGEN.
Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.

Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera
andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man
lär kalla:

Den historiska uppfattningen.
Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka
profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i
ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan
man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många _år_,
så få vi taga det för hvad det är, nemligen en _skugga_ af sjelfva
varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare
kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna
fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa
årsperioder.
Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42
månader = 1260 dagar) få en _föreskuggande_ uppfyllelse under 1260 _år_,
så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i
kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person--"en konung," som skall härska
under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som
skulle Verka lika länge, blifva _en enda person_. Ty en person kan ju ej
lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som
varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och
muhammedanismen.
Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro _två personer_, och detta är
den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar,
de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en
_hel rad_ af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi
må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den
_egentliga_, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den
bokstafliga, som är den _futuristiska_ (d.ä. den, som hör till framtiden).
Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har
en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra
beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.
Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af
årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf
framställer den _bokstafliga_ uppfyllelsen under så många _dagar_ och ej
år.
Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af
Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi
böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak,
framställa _verklig historia_, och ej endast en föreskuggande historisk
uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan
Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser
Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra
_vilddjur_.
Det _första_ djuret, likt ett _lejon_, som säges hafva "örnavingar,"
hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det _babyloniska_, som varade
de 89 åren.
Det _andra_ djuret, likt en _björn_, med "de tre refbenen i dess gap,"
nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det _medo-persiska_ riket,
som varade de 200 åren.
Det _tredje_ djuret, likt en _leopard_, framställer det
_grekisk-macedoniska väldet_. De fyra "fågelvingarna" och de fyra
"hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades
efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.
Det _fjerde_ djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder
af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade
verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som
intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260
år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska
kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det
vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio
stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.
På grund af, att _alla_ dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar,
finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit,
att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det
andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien
och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket
ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton
hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna,
åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna.
(Andra räkna dock annorlunda).
Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna
under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260
dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena
under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär
1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men
uti dess _bokstafliga_ och egentliga bemärkelse uppfylles det på _den
persönlige antikrist_ i hans förbindelse med de tio sista vestromerska
konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det
_tredje_ verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus
(nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid)
under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär
samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga
bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på _den personlige
antikrist_, men i hans förbindelse med österns länder.
Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på
Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.--Hvad vi
emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud
upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall
hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde
då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska
årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man
dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen
af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att
veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."

Det 8:de kapitlet i Daniels bok.
Detta kapitel framställer _striden mellan_ det andra verldsriket eller det
medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket
eller det grekiskt macedoniska, "_getabocken_ som gick öfver hela jorden
utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första
verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.
De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut
sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de
fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att
Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det
öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i
första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående
tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet
att tolka profetian, nemligen:

Den præteristiska uppfattningen.
Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit
uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14
såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda
uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk
uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70
årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4
mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels
syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år
536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.
"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på
den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att
få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde
äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars
"guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska
bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande
af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna,
att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller
under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att
Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock
medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska
synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och
ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den
præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva
nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de
uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands
liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter
profetiornas uttalande--den _præteristiska_;[17] vidare en föreskuggande
_års_uppfyllelse under hela tiden intill änden--den _historiska;_ och till
sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig
dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden--den
_futuristiska_. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty
ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och
förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden
före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och
slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens
upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia
såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.
Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist,
till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern,
d.ä. Egyptens konung, räckte i _omkring sju år_ (171-164 f.Kr.), och under
de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första
anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta
rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en
del af drottning Kleopatras hemgift).
Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år
169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga
förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt
inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda
sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk:
1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans
tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes
mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri,
den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att
"förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter)
uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)
Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom
Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2
åren).
På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och
till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin)
nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på
detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr
(Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede.
Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste
plågor och den hemskaste förtviflan.
Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus
dog på våren 163 f.Kr.
Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och
egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i
Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på
tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är
anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är
påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.
Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten
af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen
och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras
af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans
tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer,
för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till
hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt
palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan.
11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af
tempelberget, måhända på _oljoberget_." (Fjellstedt.) Han skall då söka
uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från
hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i
eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.
Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af
2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans
_första_ anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem
ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans
_andra_ anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och
hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna _sista_
anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara
tillkommelse.
Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda
trefaldiga uppfyllelse, den _præteristiska_ på den dåvarande tiden, den
_historiska_ under de 2500 åren och _den futuristiska_ under de sista sju
åren eller 2,500 dagar.
Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande
Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för
att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till
hvars rike äfven _Babylon_ då hörde, besegrade "konungen af södern" i
slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under
påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings
upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det
just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde
Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog,
som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya
babyloniska rike och med kriget mot Egypten.
Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska,
medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång
uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt
under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver
Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af
en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska"
måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som
Messias.
Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets
grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten,
sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos
grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt _medo-persiskt_
välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under
Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för
Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje
riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande
triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store--lika glänsande
och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta
nya _grekisk-macedoniska_ rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga
riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä.
Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet,
nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt
hvad sultanen får qvar af sitt rike.
Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien,
och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist
på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp
af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf
och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir
antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver
Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet,
troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa
öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes
tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar
honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af
veckan.
Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig
Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages.
Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer,
hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit
förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom
(666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under
Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de
tusen åren."
Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra
mindre perioder, nämligen:
l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år
29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på
Golgata. Denna period utgjorde 434 år.
2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver
oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde,
under hvilka _39 år_ Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani
ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! _I stån alltid,
emot den helige ande_." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå
den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned
ödeläggelsen.
Perioden från år 31 till år 70 är = _39 år_.
3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket
"den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes,"
tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer
ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet
en annan. Sjelfva förödelsen eller _ödeläggelsen_ begynte med Jerusalems
förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne
_trampade_ på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské
på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de
mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru
romarna endast _ödelägga_, hvaremot saracenerna _förtrampa_. Ödeläggelsens
tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i
567 år.
Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet,
först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems
förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla
hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under
kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år
637 e.Kr.
4. De _1260 åren_ af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till
1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första
stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för
att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet
(liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva
naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år
4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164
f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.
De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då
det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde.
Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora
tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta
på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det
beläte--den förödelsens styggelse--som han skall uppställa att tillbedja,
m.m.
Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12,
hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora
vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på
Antioki tid. Orden: "på _den_ tiden," 12:1, sätter den saken utom alla
tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa
perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga
uppfyllelse under de 2520 _dagarna_ (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds
församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på
oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de
sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och
1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många
perioder af _dagar_ (se tabell III).
Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med
det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en
tidsperiod af 171 år för _Israel_ dels af förtryck i Palestina, dels af
landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr.,
då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden.
Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand")
eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då
begynte _de 70 årsveckorna_, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en
period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på
stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra,"
till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den
återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14,
uti deras _årsuppfyllelse_ begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas
indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.
Rörande den historiska tolkningen af _Uppenbarelseboken_, mötes man strax
af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna,
då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall
möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems
förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs
efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr.
Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som