Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 03

ingemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang
af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den
förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der
både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att
"de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56]
... än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat
orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill
fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må
anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en
följd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär
den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en
väsendtlig hufvudsak.
Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att
med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker
hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,
inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad
härmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta
sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa
här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller
om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,
såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla
hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De
kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i
fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke
omtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras
_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan,
byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --
låtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat
afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i
många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo
fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den
största ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,
hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt,
bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade,
äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han,
som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett
lysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60]
Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett
främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att
mala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka
hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst
trälens.
Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en
_hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största
aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner
han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han
snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten
instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt
frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej
blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar
värden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu
versant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om
tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så
tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men
dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl
tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas
alienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke
män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri
traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan
omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30
milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse
andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De
bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och
krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver
sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet
godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till
själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej
tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och
släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är
för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras
magt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och
maskar -- alla lyda deras vink.
Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras
välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och
begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt
välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en
behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor.
Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till
honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,
för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande
blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa,
som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets
härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas,
är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva
personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans
husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör,
med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är
ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och
-- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt,
om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar.
Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars
djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras,
utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet,
eller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de
låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej
blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma
tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder
och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill
gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne
sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så
har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla
sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och
detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda
från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla
kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att
sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att
angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och
dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana
genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar
komma i fråga.[73]
Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna
väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att
iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så
t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången
om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, --
ej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar,
-- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten
besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan;
men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en
närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i
händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare,
eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de
sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som
man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra
uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl --
äfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta
påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till
godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med
"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske
sålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu,
versare_.[75]
Således blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall
bibehållas) "_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten
sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och
åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_." I sammanhang
härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras
trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Säkra
emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste
värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_." Kanske
torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "_säkra_", då de i
den förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det
står ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines
deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess
redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske
invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed
må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar
hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa.
Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa)
både Domare och Lagen.[78]
Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han
talar om Finnarne, säger strax i början: "_Fennis mira feritas, fæda
paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga undersöka
gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan
säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex.
förklarar han först, deras "_fæda paupertas_", och säger: "_Victui
herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas
inopia ferri ossibus asperant_." Derpå beskrifver han deras "_mira
feritas_", på följande sätt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas
alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan
förklarar han i det följande "_non arma_", derigenom att de voro
"_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen förklarar
han orden "_non equi_", deri genom att de icke skötte något åkerbruk
(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och
ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot
Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "_non
penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."
Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe
hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig
bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans
tid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka
ådagalägga.
* * * * *
"Laulaawat Lapin sanoja,
Hiijen wirttä winkuttaawat."
Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott
omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om
deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,
betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,
thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i
de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska
bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]
Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid
slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "_Aquilonis regio,
Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac
si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_."
Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus
insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino
deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac.
Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem:
"_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som
lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa
dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut
nulla vi ventorum amoveri possint_."
"_Incantationum studiis incumbunt_", säger Seeländarn Saxo Grammaticus,
om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den
gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens
Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af
Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske
Kongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn
1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från
bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på
Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind
Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen
var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med
det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren
Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken
renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at
der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad
den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund,
måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare,
endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom
sålunda:
"Then milda Konungen fant sjelf
Then starka Trolldomen,
Hvarmed de Trollkonstige Finnar
Hade hulpit Thori;
När som Konungen slog Hunden
Tvert öfver skuldrorne,
Och thet med guld beprydde svärdet
Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).
Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128,
m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska
Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie
blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f.
(se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man
jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre
tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak
mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om
Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man
måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa
vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor
del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa
folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene
ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit
Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "_De ere
allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue
nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).
Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde
sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade
äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras
trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades --
"Finne konst."
Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från
ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en
flicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära
sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska
öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken
igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun
kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland
oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære
Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige
ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under
dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned
ligesom det vaare dödt."
Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så
långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de
äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det
der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att
denna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i
södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt
instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.
Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr.
säger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre
fram få se -- "_Graiis et nostris celebratæ carminibus_".[95] Att desse
Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen
solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga
Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo
verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven
andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva
omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska
folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger:
"celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes
afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i
Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta
ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett
ställe i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque
aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]
_appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi
creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad
som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende
folk: "_Apollinem præcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till
stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter
stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och
trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det
förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin
inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de
folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]
Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett
Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id
pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes
præstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat
skildra dem bättre.
Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_,
_innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett
vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall
kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]
Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att
genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om
Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott
varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta
förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af
åtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en
oförgriplig sanning.
Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna,
hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och
i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk
fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska
författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363
säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva
åsyftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis
ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis
viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."
Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar
Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett
Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom,
besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne
gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn
oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor
Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange
döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze
oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]
Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé
en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens
framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man
nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla
den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock
få anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som
Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men
ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de
Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes
tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa
folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att
Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka,
genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer
genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens
hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de
egentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de
voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i
början, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af
Finska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört
vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som
Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne
tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för
en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om
det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]
Äfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne
svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som
skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och
jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720
årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras,
än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar
äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska
armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt
tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit
förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och
djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en
anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen,
ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins
hemligheter.[118]
Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske
mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott
i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem
kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och
Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så
att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom
svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af
_Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa
sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker,
Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi
bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan
derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om
Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och
andra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är
att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i
annat fall oförklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi
adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset_", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare
kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist
möjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna
åsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi
detta gjort, så -- hafva vi gjort nog.
* * * * *
Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här
egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare
tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar,
i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl.
tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända
hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med
hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande
Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika
mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall
ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras
ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma
rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då
anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf,
att Tacitus säger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig böra
förstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja
sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så
tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka
härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om
Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i
allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att
qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec
alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis
amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gäller lika om
Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina
boningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på
många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska
bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska
nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges
såväl om herren som trälen: "_inter eadem pecora, in eadem humo
degunt_." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus
säger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes väl
kunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås
Finnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels
gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren,
antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars
sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi
förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man
finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade
riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och
jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att
Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de
fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes,