Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 15

nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken
ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne,
t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande
blott -- för en kortare tid).
[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet
_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.
[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att
utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra
detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara,
plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.
[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för
år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;"
införd i 1:sta Delen af Otava.
[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos
Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis
omnique tutela_", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "_effigies
et signa guædam in prælium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här
helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det
figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än
allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom
att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och
djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta
förklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter
icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.
[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776)
förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som
blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än
Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "_terram matrem_",
hvilket aldrig kan få någon synonymi med "_deûm mater_."
[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna
myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna
Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan
hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara
en möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat
_Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att
_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och
tillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på
tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och
Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske
denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde
att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma
Gudom.
[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut
blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida
_husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i
Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.
[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_
och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;
nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för
sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc
skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf
tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som
gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus præliis oculi
vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla
_silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde "_vända ögonen på folk_."
Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen
hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:
... "autos de palin trepen osse phaeino."...
hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt,
uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de
gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)
att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen
till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde
striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven
att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.
[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den
tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger
Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis
tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere
mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika
metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.
[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_,
finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,
Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);
Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström
(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss
(über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129);
Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)
och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824),
der man finner flera af dessas meningar anförde.
[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I
anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke
besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges
"Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt
och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet,
hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är
här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger
det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller,
hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens
besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress:
"till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet
mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa
"andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera
fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket
mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,
Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det
Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just
på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan
ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem;
-- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del
godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,
nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke
anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer,
om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida
skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt
hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller
dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna
Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i
sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas
till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han
(Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.
[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande,
det Pytheas omtalt "hvad han hört" (_eks akoes_) -- liksom man vid
beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man
hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_)
hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här
reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner
således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om
solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats
grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak
att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida
dessa årstider.
[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som
äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:
... ... ... "Atque in deserta Getarum
Et lac concretum cum sanguine potat equino."
[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger:
"_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten
_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.
[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och
byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare,
och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt
tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man
endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,
Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,
Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt
namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser,
utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att --
samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland
och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --
koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i
_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det
till Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett
namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,
m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,
Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de
stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla
Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske
här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi
således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig
trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera
Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af
börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina
underhafvande.
[R] Ja, månne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_)
antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med
denna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam.
Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse,
från Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag äter), och förklarat
att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se
Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först
blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket
dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt
egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från
_Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg
(Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå
Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att
nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de
Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst
inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och
torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då
man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska
hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer,
hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från
östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i
dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna
några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara
ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera
andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla
_Samii_, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men
hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att
sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett
landskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, beläget vid landskapet
Bennica, hvars invånare kallades _Benni_, (hvilket namn, kuriöst nog,
liksom Phoeniciernes _Pæni, Phæni_, är liktljudande med vårt _Fenni_)
Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette
_Sammitæ_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt,
emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt
_Samahania_. Måhända har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden
_Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i
öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom
äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig
qvarlemnat, såsom ön _Same_ i Joniska hafvet, ön _Samos_ i AEgeiska
hafvet, staden _Samo_ på ön Cephalonia; _Samicum_, en gränsstad i
Peloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde på
Kreta, m.fl. Dessa _Samii_ räknades äfven för ett forntida
Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande
Negropont, på Eubœa, och af hvilket många ord och talesätt ännu i
sednare tider bibehållit sig, såsom _samia terra, samia testa, lapis
samicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med
andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes
namnet _Samo-thracia_ (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen)
intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och
Thracer. Likaså _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar,
hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka,
liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf
måhända landskapet _Samen_, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa
blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre
blifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa
_Samer_ utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar
landskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid
Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom
voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i
Palestina, till någon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa
nordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _möjligtvis, kunnat haft
någon gemenskap_ med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de
gunstige läsarne att sjelfve afgöra.
[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om
Estherne, om hvilka han säger: "_longissima ripa Oceani Germanici
insident_." (de Reb. Geticis. c. 25)
[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina
kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver
Lagerrring -- med all sin lärdom -- framger en ensidighet, en
partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) -- en
okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i
anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta
nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden
dyrbarare för nyttigare företag.
[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar
beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt
utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, -- de
Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien
och Thibet.