Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 05

vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam
in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och
ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum
inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen
redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,
varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och
Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.
Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från
Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid
kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika
föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de
förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre
uttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att
uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste
sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest
bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;
förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom
byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom
Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros
regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus,
tillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)
efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte
en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus
c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång
mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar,
hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre
tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "_Hæstis Theodoricus Rex.
Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).
Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från
Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af
Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med
sin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma
land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos
Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani,
_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici
navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,
&c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser
således genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma
land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa
benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:
"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,
insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas
Basiliam nominat_." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han
att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af
de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl
förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut,
och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat
ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis
ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in
quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut
är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som
innehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan
_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö,
betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett
kustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och
Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger:
"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo
navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_";
hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet
skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat
tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras
närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk
botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "_in
eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."
Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade
Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med
afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock
hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och
dess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om
detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt
till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han
händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "_de
Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa
perhibuit_." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro
desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt
andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt
Frankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en
starkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes
_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius
_Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom
_Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska
benämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och
Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något
gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina
märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller
_Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de
sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu
för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.
Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt,
nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer
man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med
_Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg
Wacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).
Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vårt
nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det
varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet
sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra
förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i
norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en
sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de
varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu
hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som
framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft
Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den
tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra,
korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är
naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule,
de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi,
om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa
folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? -- en kanske allmänt nog
antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven
landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande
horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan
någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken
till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan
inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag
påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl
säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar,
redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land;
mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes
brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke
blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven,
år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från
hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt
och välstånd.
Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras
påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena
bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken,
att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande
salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo.
Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten,
att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl
trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende,
förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta
heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor,
lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. -- Det är först
ifrån denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin början;
såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få
fragmentariska, med afseende å sin natur -- till stor del
problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan
uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.
* * * * *
För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna
öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här
trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet,
hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt
den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition,
hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren
1813 och 1814, i 12:o.

TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.

Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis
adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant,
sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac
torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3)
foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter
Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.
Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5)
et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia
diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira
feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui
herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,
inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac
feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius
arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque
fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus
deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum
vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut
incompertum, in medium relinquam.
(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses,
ehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos
andra Auktorer äfven förekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.
(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man på åtskilliga sätt
sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac
torpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stället infört:
_ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti
ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl
som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför
början af 20:de Kap., hvilket slutar med "_similis proceritas; pares
validæque miscentur_." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och
kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. _Sordes
omnium_ &c. bör icke förundra oss -- i synnerhet om han jemnförde dem
med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen
öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms
glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom
att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan,
öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han
ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: "_in omni domo nudi ac
sordidi_", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: "_ignavis et imbellibus
manet squalor_." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro
af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och
osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf
bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).
(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den
Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor
försedd mantel -- ungefär sådan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_.
Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri,
att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan
benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen.
Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja
Finnarne ifrån Svenskarne.
(4) _Hi_, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne;
men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.
(5) _Domos fingunt_, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner.
Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa _domos figunt_.
(6) _Pedum usu_. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade
Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner:
_peditum usu_, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap.
säger såsom en allmän reflexion: "_In universum æstimanti plus penes
peditem ruboris_", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "_omne robur in
pedite_"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "_Nec major apud
Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum_." I N:o 1862, af de
Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: "_pecudum usu_", hvilket
alltför illa lämpar sig till _pernicitate_. Lipsius och åtskilliga af
de nyare hafva velat läsa _pedum usu_, hvarmed de förmodligen afsett,
det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit.
sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat
tala om _usus pedum_.
(7) _Opus esset_, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska
manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera
logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.
(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses
_Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har härmed velat förstå hvad
Plinius m.fl. kallat _Oonas_.
(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre
Editioner, hafva här "_et corpora atque artus_."

ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.

Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra
fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr
kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan
jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i
den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne.
Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i
Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i
stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda
tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart
uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och
tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som
form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till
noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att
låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren
1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af
landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta
arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till
Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de,
som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät
jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och
uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets
gagn, anmälte manuskripter -- afven detta, i företalet till den år 1832
utgifna andra Delen af Otava; men -- äfven nu, utan påfoljd. Häraf
skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att
påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet
af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del
utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva
ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels
de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti
dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller
annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor,
afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer -- mer än hvad hon
redan skördat.
Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få
skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva
den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de
sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt
afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig
som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig
allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning
häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga
Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att
deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de
många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna
bana.
Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid
underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola
benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven -- med efterseende
emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed
jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i
hvad jag kan, Fäderneslandet.
I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem
som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande
Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills,
af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall
blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott
den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna
med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till
en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed
åtföljande kartor.
Stockholm den 18:de September 1834.
_C. A. Gottlund_.


Referenser:

[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och
_Passivum_), och någon gång ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, så
hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och
flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister
och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de
väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och
100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar
och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och
Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller
konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till
begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det
ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste
tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger
den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som
Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte
alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så
när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i
detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti
torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon
ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka
Finska språket, märkvärdigt nog, _helt och hållet saknar_), utan
konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet
härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den
sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den
stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva
radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större
bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är
ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant,
finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka
alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet,
och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till
minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon
gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).
[2] Finska språket är i mer än ett afseende _poetiskt_. Icke nog
dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under _symboler_ och
_allegorier_, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar
_pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet
genom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa
flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar
observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt
_Diminutivum_, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader
-- ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.
_Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera återigen
blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A]
Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke
blott dess många idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det
flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva
djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka
slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta,
(liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva
meningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.):
i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning,
minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill
kommer, såsom språkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_,
eller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i
prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och
bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så
torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste
språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på
sin _harmoni_ eller _symfoni_, äger den högst märkvärdiga egenskapen,
att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera
hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur,
(hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne
_a, o, u_,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven
om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första
vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna
_ä, ö, y_, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan
utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan,
alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en
medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som
hårda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ märkes isynnerhet uti
flerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, täytättämättömällä_. Med
ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ä,
o och ö, u och y_, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot
hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en
dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den
regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många
olika karakterer.
[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk _manligt_? Är det
väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och
labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,
det är dessa fulla, välljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla
_majores_ (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga
egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på
hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket
finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne
olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der
någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart
sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. _sk_,
eller _st_ förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och
hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter
kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an
att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna
härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti,
att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och
konsonanter, t.ex. _Pöyhöisen wanha lehmä_.
[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos
Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade _ö_ (ehuru de i sjelfva uttalet,
stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de
8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 _Diftonger_ -- en artig reserv
för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit
ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa
diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro
följande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe,
oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy_; hvartill man ännu kunde
räkna triftong-ljuden _ieä, uoa_, hvilka förekomma i språket, ehuru de
icke uttryckas i skrift.
[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och
stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan)
ingen egentlig kasus, så upptog redan _Whaël_, i sin Finska Grammatika,
språkets kasus till icke mindre än 14 i _Singularis_ och 13 i
_Pluralis_, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp.
_Judén_ har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de
ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga
rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket,
genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste
uttrycka alla -- äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett
begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då
Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: _af, ifrån, ur, genom,
uti, med på, hos_, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom
sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande
Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få
dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af
pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto
dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande
t.ex. emot begreppen: _min_ häst, _din_ häst, _hans (sin)_ häst, _vår_
h., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus