Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 02

omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.
[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott
åberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat
säger: "_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia,
monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente
ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item
lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus
est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut
verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias
agat_."]
Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét
än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora
öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att,
i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta,
knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta
konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin
smak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de
åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva
legat i hans idé.
Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva
vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det
man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss
det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven
klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda
idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra
bemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så
mycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera
att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då
föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda
som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen
närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör
ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt,
i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och
skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än
vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt
underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen
kunnat göra oss förtjente.
Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla
delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat
afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti
ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i
sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_:
ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och
ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så
kallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit
tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma
orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.
Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i
ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess
anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och
recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke
alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid
skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.
Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta
omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda
åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,
hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque
demat, vel addat fidem_!"
* * * * *
Quot capita, tot sensus.
_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare,
är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra
Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första
gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk
nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder,
utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och
torftig lefnad.
Det är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis
Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få,
men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa
underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock
alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone
numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära
förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan
af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka,
att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra
det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet
med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta
fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta
bedömmande.
Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett
föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad
han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det
egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss
böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin
riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem
till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första
påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all
vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen
här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt
språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så
har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och
nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man
dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi
våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått
dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera
betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet,
nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare
öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen
finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva
förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de
innebära.
Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat
tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi
söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra
förtjena.
"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas
alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,
securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de
(Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för
lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och
att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras
egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de
uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan
öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat
detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man
väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva
någre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde
vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än
med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver
saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och
vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket
mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort
längre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt,
hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas
förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit
vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.
_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han
skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med
Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,
tagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non
habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet,
omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i
andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin
torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig
något bättre" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att
de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan
att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]
Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och
sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets
njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med
dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess
njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner
och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar.
Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf
icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga
och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem:
"_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att på något sätt närmare
bestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om
man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en
högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre,
sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den
civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större,
vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets
ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den
önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt
hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som
tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således
icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade
någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras
nödtorft, på ett så lifligt sätt: "_non arma, non equi, non penates;
victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan
häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare
tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt
att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom
och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf
visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han
ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi
äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla
detta slags sällhet för "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna
betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,
toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således
ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom
reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en
subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med
adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med
den abstrakta.
_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar
sig blott att förklara orden: "_securi adversus deos_," och säger i
sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett
folk som ingenting ägde_".[25] Härigenom tror han sig nu hafva
förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti
sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade
något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men
äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så
_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns,
anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans
eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn
och rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa
villkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga
tillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan
förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter
lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi:
hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke
behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta
emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en
rak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan
således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så
mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke
riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna,
lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_,"
äfvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti
aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit
sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och
menniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde
deras sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så
svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare
kanske öfversättas med olycklig?[28]
Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar
nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att
Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig
lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade
sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet
var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro
medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till
orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi
adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att
båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att
Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,
deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit
någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om
dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke
härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan
bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen
ej mera nämner ett ord derom.[29]
_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att
han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har
han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han
förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk
än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott
att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa
nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33]
gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus
homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i
anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden
jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att
blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de
ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre
skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka,
säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra
förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss
blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta
förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och
dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och
frost_ likväl undantaget.
Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och
litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att
vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan,
måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt
gilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke
annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men
icke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven
kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och
menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes
säkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de
sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro
trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre
säkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i
deras eget sjelfmedvetande.[38]
Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset_", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att
han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan
tillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en
_svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade
öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl
denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa
orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra
argumenter.
Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom
någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett
helt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu
orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan
måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är
ingenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika
litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika
litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga
väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt,
ja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu
äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna
att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från
hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon
måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl
hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste
önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget
sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven
menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka
på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst
ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har
medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens
förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon
måste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge
lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan
att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom
ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets
förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och
har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det
mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera
utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi
fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det
är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på
jorden.
Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver,
som den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe
hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de
(Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att
önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan
mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig
Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och
hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans
mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,
såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke
sagt, "_ne voto quidem_." Det är således ett fel, att tro det Tacitus
med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta --
förlorar man blott tid och möda.[43]
Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den
följande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt
blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit
gjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen
till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf
kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.
Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru
enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och
åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit
och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen,
genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera
funnit flera än ett talande skäl.[44]
Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne,
enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till
Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare
ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är
-- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa
tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett
föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid
der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper
först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var
stämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid
mången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina
brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna,
utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne
bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre
hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och
förståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne
härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att
detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock
ej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting
naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin
uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation,
mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga,
om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro
beryktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu
derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och
ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är
bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och
hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och
undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt
försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara
mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra,
förklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan
lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och
nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan
säga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest
vidskepliga man känner.
Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i
fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och
sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation
småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana.
Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras
vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för
det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom
varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande
nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu,
lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.
Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid
varit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram
skola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och
begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå
tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur
samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den,
enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit
sagdt, så har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt
skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti
mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och
ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_
här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det
tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat
meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som
förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i
sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl
ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om
de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära
ansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu
vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller
vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet
_sed_ höra till en korrekt text.
"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, förmedelst hopp
och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till
sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man
ansett såsom en följd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och
"_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna
förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att
begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte,
det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne
i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare --
manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt
förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man
trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de
lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]
Hade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka
åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva
något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne
(Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin
välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva
orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket,
att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand
dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning,
komma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en
orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord
(neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med
slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle
förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen
betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis
fortunis_).
Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur
illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam