Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 10

faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig,
fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra
okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt
rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt,
och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den
ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta
onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af
rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en
uppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer,
nattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den
med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.
Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det
Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade
sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i
sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen
att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen
accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen
i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den
sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, --
emellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en
hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.
[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät
en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på
sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se
hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför,
kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte
komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade
derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed
ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,
och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som
han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc
afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om
de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er
en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker."
(s. 134.)
[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom
t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan
att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer
derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru
Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser,
tillkänna katolicismens inverkan.
[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse
trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra
följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under
full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:
Itekpä minäkin lienen
Ryöpen alla ryömylläin
Muut ne notkuu nuoran päässä,
Minä köywessä kökötän.
Köytän minä köywen ruumenista,
Akanoista peät aloitan,
Munat solmuhun sokaisen! --
Saisinma aijankin ahollen,
Kirjawista keärmähistä;
Sisäliskot wihtahiksi,
Seipäät muista muikaleista...
Jos ma hiihän Hiijen moata,
Moata Saatanan samoon,
Lemmon moata löyhyttelen,
Jos minä hikäni hiihän,
Hiki toiseenkin tuloopi,
Karwa toisen katkiaapi!
Hiisi on hirwiä metässä,
Karhu on karkia metässä
Minä oun karhua karkiampi,
Mull' on hietainen hiwiä,
Rauwan karstainen kamara;
Jolla Hiitä hirwittelen,
Peloittelen perkeleitä
Syömästä weri-waloa
Luu-waloa luhtomasta
Onko linnassa lihoo,
Onko luuta kalmistossa,
Syywän miehen syölähitäk,
Haukata halun-alaisen?
- -- -- --- ----
Sen nopijat minusta soawat,
Kuin tuuli iljanneista,
Teräs-rauta kalliosta.
Pistän piilin permantohon,
Woaralleeni tanterehen,
Ettei pystyk noijan nuolet,
Noijan nuolet, welhoin weihtet.
Eikö minussa miestä lienek,
Jos ei ouk pojassa petosta,
Tämän pulman purkajaksi,
Tämän jakson jaksajaksi!
Kuhun sopii minun sormeni,
Sopikoon Luojan sormi!
Kuhun käypi minun käteeni,
Käyköön käsi Jumalan,
Herran tahto tammakohon! &c.
[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare
analytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här,
böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till
en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att
Tacitus skrifver "_securus adversus_" (säker emot) hvilket är en
märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett
uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i
Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen
heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är
fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan
afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt
motstånd." Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,
vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)
t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de
bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,
t.ex. "_pænæ securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg.
AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde
heta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och
koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "_loca
casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX),
"_potentiæ securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det
kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,
hvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed
endast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna
anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa
få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl
utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för)
gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de
också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och
just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot
vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de
följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem,
derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem
några löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).
[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_,
ehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen
behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro
fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina
trollkonster.
[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:
Eerikki, pyhä Ritar',
Ottakoon somena marjain,
Tawatkoon taskustain,
Tunke Tuomarin kitahan!
Lain muutan lampahaksi!
Lapseks lain pitäjäksi;
Minä syöwäksi sueksi.
Tuo's sata satoo,
Tuhatta tuhattoo,
Kaikki moahan koatukooni!
Laki moahan lanketkooni.
(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik
Fleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?
[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att
"de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting
som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne
förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa
hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro
ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap.
torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne
(månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande
religion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: "_nec cohibere
parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,"_
hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför _Otava_ 1 b. p.
146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara,
det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare
deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen
"_et domos figunt_" och "_illaborare domibus_." Vill man, oaktadt allt
detta, påstå, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmärka det
Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att
härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven
om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om
_Catterne_, att de icke ens ägde några hus: "_nulli domus, aut ager,
aut aliqua curas_" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om
_Sarmaterne_: "_in plaustro equoque viventes_", eller som Pomponius i
2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "_pro sedibus plaustra habent_,"
hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "_gens ... non se urbibus
tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et
sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra
habitat_". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från
Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's
Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de
Nord-Germaniska folken: "_Commune omnium est, qui istis in locis
degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod
neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in
unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus:
quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum
pecore suo abcunt quo visum fuerit_"; hvilken beskrifning, med undantag
af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den
Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §.
upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna,
af hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet
kan hafva någon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan
han först sagt: "_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines,
sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive
Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non
est facile dictu_", säger han om dem sedermera: "_Roxolani maxime
septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam
quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad
Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet
aliquis, nescimus_". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda:
"_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in
quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et
carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa
occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam
in campis._" Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser,
Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska
Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af
hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne,
tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och
organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening,
ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och
civilisationens förmåner.
[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som
lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den
Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne
plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses
land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till
Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för
"Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "_Baltasar Soldanus
consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. ... auribus nostris
intonuit, te fore magnum regem Trullorum_", &c. Jemför J.F. Neikter,
_Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s.
410.
[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Romæ 1555, in
fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han
än vidare fortsätter denna beskrifning.
[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Romæ 1553, in fol. p. 163.
[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.
[84] Se hans _Deploratio Lappianæ gentis_. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.
[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576,
fol. s. 84.
[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta
skälmstycke; men Konungen lät "_en Finde, som var viis oc forfaren i
alle Trolldoms stycker_", undergå torturen, (han var således
misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf:
att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald,
Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den,
som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och
omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som
borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.
[87] Väl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (äfven
en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade
_Snöfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men då han
undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin
dödsstund: "_jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti
mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som
kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och
dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_."
(s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s.
300.)
Angående åter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han
äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst
gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter _Snöfrid_, att han
tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar --
"_och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp,
och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet
skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och
finge henne efter lag_." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess
död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och
allsköns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit
gift med en _trollpacka_.
[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen
bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad _Kelta_,
(namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En
Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657
års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter
hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra
Finskog, kallas än i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera
ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon
annan af samma slägt _Keltaisen autio_.
[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i
Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till
trollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Håkan,
redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom
finnes en egen Isländsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i början af
trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge
ännu ej glömt _Hulla_ eller _Huldren_, såsom drottning öfver troll, rå,
och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla
språket, _Huldufolk_; äfvensom trollkonster benämndes _Huldukonster_
(se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i
Norrige bekant af den så kallades _Huldres låt_, hvarmed man betecknade
förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur
bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är
ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet
_hullu_ (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord,
möjligen deriverar sig från nämnde _trollpacka_, eller dess namn.
Enligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "_die
Frau Holla_", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken
förekommer i Ynglinga-sagan.
[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna,
ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt
Sigtuna-boerne) "_Femina dominantur_", och tillägger: "_in tantum non
modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis_."
[91] _Odin_, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af
Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten _Mimer_, ibland
Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en _Finsk
spåmans_ råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en
spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat.
(Se här om: Vegtams quidja).
[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin
_Lapponia_, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i
hvars historie händelsen finnes anförd.
[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon
att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en _Finkone_
tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och
sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid.
87).
[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra,
hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke är Finskt, inser
hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan
hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att
gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed
Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och
benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr.
öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde
att tro, det man härmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en
gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.
[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p.
348.
[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag.
219.
[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis förstått de Uralska eller
Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt,
de Uralska alperna under detta namn (jemför hans _Tabula Sarmatiæ_).
Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit
delad, är oss icke obekant.
[98] Att denna _felicitas_ är den samma, den Tacitus nog tvetydigt
antyder, under namn af _securitas_, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre
skulle han annars säga "_si credimus_", om han ej ansett den för
orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig,
huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt
värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört,
att det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).
[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än
om bemärkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas.
Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de,
under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då
dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att
beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast,
som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed
menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter,
endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma
dock öfverens, att med _insulæ Hyperboreorum_ oftast utmärkes vår nord;
och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man
härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd
upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.
[100] "_Apollinem præcipue colunt_", torde kanske rättast böra
öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten";
eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en
omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl
äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna
öfverensstämma med verkliga förhållandet.
[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag.
158.
[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem
finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom
intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter
oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra
folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land
flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som
med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig
kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att
ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed
alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane
vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än
att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk
på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket.
Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock
hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett
sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner
man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många
Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade
bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då
skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än
man hittills gjort.
[103] Vi veta väl att någre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lämpa
den beskrifning Tacitus här gör om _Æstyi_, på de nuvarande Preussarne,
eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på
hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras
språk: "_linguæ Brittaniæ proprior_" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar
ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han
det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva
påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den
gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med
Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att
en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes,
Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade
landet, kallades _Fion-Gál_, hvilket man vanligtvis öfversatt med
"hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de
troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit
kalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, på Skottska
ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af
Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, -- Kanske var
det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det
äfven Finska språket bar burskap från England (_Dissert. de superst.
Vet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn.
1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln,
der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man
betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid
Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra
nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar,
och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så
bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år,
kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna,
Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen,
kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens
Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12):
"Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant,
welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren;
Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum
alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen
einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über
eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem
Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen
Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch
heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter
Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska
stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till
Veixeln: "_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_
(alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium...
tradunt_." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius
Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken
uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas
guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig,
att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af
Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men
på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska
(jemför Strabo, s. 330).
Af de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_,
Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_
m.fl., och lärer Tacitus, med "_nationes Fennorum_", hafva afseende på
alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta
hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig
segla _austurvegie_, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot
nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna
af Hvita hafvet.
Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver
samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken
är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner
Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se:
Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K.
Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner
Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der
Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich
überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr
unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie
gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen
Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu
unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den
die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den
polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von
diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich
in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."
[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den
påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger
om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty
då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "_suas
alienasque fortunas spe metuque versare_", så heter det om de förre
(med andra ord): "_insigne superstitionis_" (d.v.s. superstitiosi
sunt). Och då det på förra stället heter: "_non arma, non penatess_"
heter det på sednare stället: "_id pro armis omnique tutela_." Då det
om Finnarne heter: "_securi adversus deos, securi adversus hominess_"
så heter det om Estherne: "_securi inter hostes_"; och då det säges om
Finnarne: "_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus
asperant_"; säges det om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium