Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 14

eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta
såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar
_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att
Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit
stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år
sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa
traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till
hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige
deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden,
fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet
emellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i
K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven
Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck
såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De
Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon
Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför
Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de
Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom
att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid
man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat
aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom
Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst
och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af
samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på
sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom
härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.
[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka
lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem
vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de
med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om
Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl
uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200
talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett
Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter
landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt
Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast
mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom
utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från
Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan
Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen
_Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai
aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem).
Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)
kallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,
anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället
att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och
gåfvor.
[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni
mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).
[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla
Runor, såsom den bästa välfägnad de känna -- "helsosam äfven för de
sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes
hufvud-förtäring.
[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis
väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader
var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro
förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt
Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många;
och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder,
än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller
barnnbarn.
[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)
då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i
hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och
mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt
Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften
Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt
Ammianus Marcellinus (L. XXXI).
[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers
trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri
habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de
ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af
Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af
hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras
säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer,
jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening,
sagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst
knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus
skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans
områden, in på Historiens.
[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt
Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum
felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men
deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp
om _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket
mindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_.
Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne
något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger:
_Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,
hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och
de Påfviska bullorna.
[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa
sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)?
Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat
en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om
författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan
långt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid
beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc
vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris
purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis
vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "_Huic et Timmæus
credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Således, hvad Pytheas här
kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te
Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; när Pytheas, om Bernstenen,
säger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, så säger Tacitus derom:
"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in
adversa littora exundant_", och när den förre säger: "_incolas pro
ligno ad ignem uti eo_", så säger den sednare, liksom i anledning
häraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae
accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora
öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda
dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan
härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat
Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste
naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot
hafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss
böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_
menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka
Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil.
succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som
påstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af
Tyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller
_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett
_bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss
detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen
_Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som
skall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se
Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke
då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,
fått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter
Bernstenen?
[151] Jemför Plinius och Tacitus.
[152] Jemför Straho och Solinus.
[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,
hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver
_Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa
främlingars språk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic
appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptäcker lätt, i detta
redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som
det af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder
stundom äfven inbegreps Finland.
[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,
på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen,
att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den
infödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf
emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter
honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i
Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,
som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i
Weixeln.
[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka
innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och
hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och
derutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en
Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland
(_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af
Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd.
Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga
förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller
promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara
45 mil i längd.
[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett
nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.
Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne
"Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet
de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en
hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven
dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af
Others och Wulfstans vitsord.
[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att
såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa
nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen
kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver
hafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ
fortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ
glessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med
eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,
sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man
deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken
Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning
häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade
geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till
kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med
Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles
uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all
grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det
Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat.
_Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike
med samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär
sitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)
och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva
sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en
omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade
orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett
bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar
en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,
kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på
landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den
från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl
tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad
_Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen
Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.
Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om
Samland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af
Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det
införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och
Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af
dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som
på landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall --
hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan
hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,
hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till
de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna
namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre
uppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska
benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;
ty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska
landet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_,
(jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af
den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande,
Liffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är
tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit
en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till
förene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt
tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön
_Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_),
härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka,
efter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.
[158] I anledning häraf hafva några med namnet _Hæsti_, velat förstå de
i sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man
äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer.
_Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under
Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han
omnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho
uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af
dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa
berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på
Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa,
Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades
_Oreum_ eller _Oreus_.
[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_,
måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan
den ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1)
finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit
Venedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen
ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan
Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt
ut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos
akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så
mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas
hafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som
förekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste
grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed
skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att
sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat
Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de
sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre
anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska
noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke
nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste
samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln.
Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_
(Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --
så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_
(Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda
nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra,
bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_,
"no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar
_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.
[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af
_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott.
Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten
(Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden,
till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid
Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och
befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen
af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider.
Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra,
före denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så
mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven
insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_
ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan
att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han,
lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till
spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde
yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska
folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem
underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett
missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och
Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter?
Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren
patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva
bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så
hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat
fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna
ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något
sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,
c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, --
nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?)
kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden,
nog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har
derföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum.
Men -- på hvad skäl?
I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af
alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,
ja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man
med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar
och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett
folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän,
utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande
ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom
bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter.
Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska
folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga
deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det
Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa
Historiens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva
vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser
och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi
blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft
Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva
inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de
förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något
förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_
eller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets
ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än
Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien,
hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig
som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af
flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken
(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora
allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och
riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade
med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt
uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera
omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit
sprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt
hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här
långt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång
sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller
upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller
Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann
historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att
påminna.
[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll,
bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från
Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon
öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande
Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid
liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker
begrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord,
som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan
formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone
approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af
något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten
(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver
af _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse
som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro)
emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen,
pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och
en med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på
..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning,
Diminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten
Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af
sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin
natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke
heller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu
mindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven
utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen
och pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och
Superlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de
föregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.
_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således
ensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande
mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,
_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --
Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre
Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och
pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver
och Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en
en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_
graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,
_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina
_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och
pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,
och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i
den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18
särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus
i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans
öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl
kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom
sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på
en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken
som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett
grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus
ultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, --
detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke
stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i
nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka,
genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen:
_mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet,
oförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt
litet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck,
hvilka alla kommer ungefär på ett ut.
[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så
fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än
att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening
med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,
ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den
andra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med
_Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för
seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen,
som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller
_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som
nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en
mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.
Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra
Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena
eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_
"jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess
rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre
tid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: "jag har honom att stå,
eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: