Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 07

(jfr p. 31, 32) att "_af intet blir intet_." Det var härifrån han
utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det
således måste vara en _ursprunglig princip, evig och oändelig_.
Härifrån utgick, äfven _Anaximandros_ (som var född omkring 610 år
f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna
sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som
i sig sjelft är _oföränderligt_, hvilket är orsak till alla de
föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven _Anaxagoras_, från
Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma
grundsanning; och äfvenså skall _Demokritus_, från Abdera, (omkring 460
år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från
denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något,
hvilket, enligt hans åsigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt
med hvilka han antog _Rörelsen_ och _Tiden_. Äfven _Xenophanes_, från
Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år
f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han
dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt,
hvilken man uttryckt med orden: "_ex nihilo nihil fit, et in nihilum
nihil revertitur_." Samma lära framställde äfven hans vän _Parmenides_,
hvars sats var: "_hvad som är är; och hvad icke är, är icke_." Af allt
det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir
intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning,
och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart,
förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu
finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles
kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint
maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla
upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje
bonde, tidt och ofta, säga: _Ei se tyhjästä synnyk!_ eller _Ei se lähek
tyhjästä_, eller _Ei tyhjästä mitään tulek_; utom flere härmed mer
eller mindre synonyma ordspråk t.ex. _Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk!_
o.s.v. äfvensom de säga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty
seisoo_... (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes
filosofiska åsigter kan man jemföra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.
[13] _Pherecydes_, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog,
i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format),
allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till
grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre
tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de
begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin,
Avaruus suurin_. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (_Otava_
l.c.) Enligt _Diogenis_ från Laerte, uppgift, skall det annars redan
hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det
största", emedan det omfattade allt.
[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna
_Allitteration_ äfven i Grekiska Språket, hvarigenom _Gorgias_, från
Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.)
väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han
sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord
med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera,
efter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig böra förklara
med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida
uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka
_Leonius_, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes
således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla,
hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af
orden.
[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger,
inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så
till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på
Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss
ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone
20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i _Pieniä Runoja_, 1 D.
p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors
ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen
kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de
särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för
att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins
vishets-reglor_, sådana de förekomma i hans och _Lodfafners_ höga Visa,
införde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, äro så sammanskrapade af våra
Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva
varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone
lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin
sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af
Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben
Väinämöises -- icke en gång förglömmandes att han var enögd; i
anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil,
idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och
uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen
finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att
han paraderar i "Österbottniska pjexor."
På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna
fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och
hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än
konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara
fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed
Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man
kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre
provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till
professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog
dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik
(folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af
en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de
icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna
tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men
desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade
klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste
att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således
icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen
och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin
bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de
hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter
bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven
dessa gamle Nordens Sångare -- räknade ända upp ifrån Island, bildat
sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk
Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom
trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen,
utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten.
Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och
naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska
språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i
Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig,
hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således,
liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något
(åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke
språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller
annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva
folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras
gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde
man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla
sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här
och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de
Svenska Sångerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den såkallade Svenska
folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har,
i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från
herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en
bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka
något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om
man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i
sin _Penu Proverbiale_, så skall man med förundran finna, att icke ett
enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde,
likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de
Finska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).
[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt,
alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de
Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och
_Germaner_, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra
och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt
folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda
Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska,
eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett
namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man
har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne,
ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte,
_Jättarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_
och _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_,
liksom man velat förklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_
lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven
uppräknar Jotar.
[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord,
till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen _Samer_. Det är
besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om
hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade
Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för
verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem,
pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte
Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande
vapen, ända till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade
nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en
mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur,
m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes
de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet,
och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin
grymhet och sina råa plägseder.
[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i
allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke
blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd,
äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett
eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra
sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre
vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet
utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde
åstadkomma genom sina så kallade _Biarg-runor_ (Troll-sånger:
_loihteita_). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste,
enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på
fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar,
hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie;
hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och
föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt
folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade
i deras myter och sagor, härstammade _Odin_ sjelf, icke blott på
möderne, från dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jätten _Bölthorns_
dotter; utan var äfven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken
framfödde honom sonen _Seminger_, en dotter till den väldige Bergjätten
_Thjasse_; ifrån hvilken äfven _Håkan Jarl_, i Norrige, härstammade på
möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af _Mimer_, (som äfven
hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det
äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta
sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten _Vaftrudner_,
hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, _Gjerda_, var en
dotter till Jätten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man föreställt än
såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan
äfven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med
hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på
Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till
Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_.
Och äfven _Asa-Loke_ härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han
var en son till Jätten _Farböde_) utan äfven hans älskarinna,
_Angerboda_, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade
mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar
öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda
såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte,
till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo
alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom
slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett
ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill
fordrades kraft och vishet -- var det alltid Jättar som dervid skulle
först anlitas -- åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att
Jätteqvinnan _Hyrrocken_ ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i
hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan _Thöck_
ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån
dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne _Fenja_ och
_Menja_ voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten
_Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten
_Rhymer_ den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet
Nagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru,
de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin
uppkomst från Jätten _Ymer_, hvars fötter aflade barn med hvarandra.
Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom
t.ex. _Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde,_ m.fl. Afven ännu i sednare
tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags
egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala
om den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade äfven flere af
Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var
Kon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Snö_ den
gamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_,
Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro
Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting
emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad
dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne
fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska
namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de
bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna
igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett
verkeligt Finskt namn -- icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi
blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam,
likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att
liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning,
eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten _Æger_ eller _Hlår_, så
gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne:
Konung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hårfager_ med Finnen
_Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna
anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt,
såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri
och trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spående vala, så
var _Huld_ en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne.
_Fenja_ och _Menja_: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så
hvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hämd och förbannelse, öfver
alla ättlingar af Ynglingaslägten.
[19] Så t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf öfver sin Scythiska
härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många
exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och
sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka,
för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder,
antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga
hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem
återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan
stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var
förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda
_Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring
land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex.
var berättelsen om _Abaris_, och dess förtrollade pil. (se _Plato_,
Charm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag.
c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin
hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla
skaldefadren _Orpheus_; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning,
skildras likt vår _Väinämöises_. Väl hafva alla dessa män, som det
tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven
framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra
äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af _Herodotus_, träffar man 3,
hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet,
synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska
slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen:
_Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. Äfven det fjerde, som i
Accusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat
_Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.
[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i
små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som
det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen
äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med
uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne,
till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer
(barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg,
så tyckas, än i dag, Finnarnes _wirsut_ (näfverskor) och
Tscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke
motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska
nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. _Plinius_, att
Scytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som på deras språk
skall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benämna på samma sätt,
ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty _emä_ betyder
icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, _per comparutionem_,
_stor_; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p.
293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet _emä-merta_. (Måhända
har sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i
stället för _Emo_?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst
besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade
_horn_; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska
boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike --
att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del
längre fram i boken.
[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för
vårt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande
och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke
blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett
resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap
i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt
kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers
häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna
-- att ingen då visste draga fördel deraf.
[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en
oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i
sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina
manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika
paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.
[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta
loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll
varit sådant.
[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne
Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,
befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,
Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen
under Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.
[25] Han säger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod
nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan,
tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med
denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus
denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria
sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt
audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo
probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus
homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ
1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)
[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus
i föregående mening nämnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe
metuque versare noluere_"; och att de ej måtte hafva varit så utan all
förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes
af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.
[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå.
Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika
litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den
Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på
fattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den
_difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva
fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en
följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ --
ej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.
[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet,
fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra
belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin
räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.
[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa,
det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och
ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår
beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett
jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet
bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti
meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de
hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt,
för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta
sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.
[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark,
et Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett
annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.
Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico
historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias
Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af
sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.
[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den
invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora
(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti;
och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela
recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras:
"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et
satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem
gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis
compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate
essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det står
klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting
bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i
fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och
sjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines,
securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och
6 §§.
[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf
att Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt
folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdöme, äfven om det
skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i
anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall
icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore
-- med Sarmaterna.
[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i
allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_
säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad
_Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk:
"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_"; men att, såsom
Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan
okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af
moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända
kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva
upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes
äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att
med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der
han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som
helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus-
och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större
våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som
under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre
oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den
svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer,
och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes
Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.
[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35
Kap. säger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella,
nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot,
tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste
grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium
erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på
ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes
bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi
som man föreställt sig.
[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela