Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 13

"fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf:
_non queritant "ingemere agris"_; då Pytheas säger: "_milio et aliis
oleribus, fructibus et radicibus homines vesci_"; så säger Tacitus,
ganska kort och lakoniskt: "_victui herbas_" och då Pytheas talar om
att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos
contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då
han om Finnarne säger att de brukade "_illaborare domibus_." Hvad för
öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den
hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita,
c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas
berättat om dess otillgängliga kuster.
Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne,
hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om
infödingarne på holmarne _Oonæ_ eller _Oænæ_ (möjligen en rådbråkning
af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han
med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde _kegkros_ (milium).
Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid
beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om
_Oonæ_-boerne: "_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_."
Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med
skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg:
"_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._" Nu blir
fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans
karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå
_Novaja Semla_, förmodligen för det Pomponius säger att det låg
gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J.
Hoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol.
Llindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och
Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån
Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest,
då han i 3:dje Kap. säger: "_Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non
quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta
paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et
satietatem ac copiam genti_." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid
af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl.
tyckas påminna oss.
Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af
fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det
äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4
veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna
underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina
tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något
missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat _ovis_ med
_ovibus_, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af
de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle
kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad
de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit
förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen
tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man
vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders
författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen
blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven
nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan
förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade _magnæ oves_; hvilket Strabo
(L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift
igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid
beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke,
enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser
om de myckna _fågeleggen_ (ovis) (hvilken berättelse åter icke
förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett
missförstånd, af de gamles uppgift.
[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga
öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med
afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af
dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva
grundspråket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton
toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta,
out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o
psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton
os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta,
to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks
akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan
etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos._
[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad
Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de
lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. --
Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa _hafskräk_,
eller _mollusker_ (antingen på _Medusa capillata_, Linn. eller på ett
slägte kalladt _Holothurium_), som det synes, på den grund att dessa
små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år
efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare,
benämnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter,
såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det
brinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _töcken_ (mist) och
_dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande
ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så
kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring
(Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen
sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam
beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk.
Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas -- till en okunnig sjöman,
denne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phænom._ L. 1, c. 5)
m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns
vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade
emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3
närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som
visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig
hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509)
anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet
_Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i
begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med
hafs lunga, -- kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt,
jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig:
såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara.
Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han
träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa
(förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde
sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller
bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta _mixtum compositum_
utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens
första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska
beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra _Luhot,
hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat,
rahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den
tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla
gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga
ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att
Skandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva
beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och
sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet
gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde
sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P.
Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva
fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "_nusquam
latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec
littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque
ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_." Sedan han
nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat:
"_credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum,
et profunda moles continui maris tardius impellitur_." Med anledning af
ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes
det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han
anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster,
derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som
annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?)
och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der
det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast
tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en
flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket
såväl deruti in- och utströmmade (_influit_), som strömmade der ikring
och inunder (_ambivit_); och hvilket landämne således i 2:ne fall
liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att
vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man
finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant
öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule)
fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller
luft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en
författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma
namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta
missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan
Historieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och
Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först
och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken
var jord, vatten eller luft," -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa
delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa
ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax
derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak
motsats mot det förra, eller -- hvad månne Hr Doktorn annars menar med
sina så kallade _elementer_? Dessutom står det uttryckligen om denna
massa, som fanns _vid (icke på) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat
hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den
(förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något
sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej
möjligen missförstås (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som
Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men
det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar
tvenne, i grunden särskilta, _beskrifningar_, tvenne särskilta _namn_,
och tvenne särskilta _land_, så att han i stället att sprida ljus i
historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas
här talar om _Thule_, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar
om _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat
land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till
sjös från _Mentonomon_, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från
Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia,
säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås,
komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det
var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit
detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika
grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige
och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra --
ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule
betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och
Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land,
folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien -- äfven
om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande;
hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757,
s. 8) visligen anmärkt.
Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre
uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina
Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags
öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt,
göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han
först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s.
47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] -- förledd
dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka
endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i
fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter,
omtalar;[N] -- nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad
vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas
omtalta döda materien -- visserligen nödvändigt, för att deraf
tillskapa _ett djur_) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man
kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är
haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en
hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl.
gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett
geléaktigt _sjökräk_, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas
hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna
(återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem
otillgängliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_" (???)
Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått
läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, -- hvad skulle han väl tänka om
våra visa fäder, som förvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett
_hafskräk_ och något som på en gång _liknade_ det samma? -- förmedelst
en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus
Caligula förklarade sig på engång vara såväl _Gud sjelf_ som hans
_öfverste prest_. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre
de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex.
korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då -- om också
materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande
exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela
nya verldens formation.
[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas'
egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen
Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i
hast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig
långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de
Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller -- såsom man
förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de
gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet
hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med
skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben
Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man
kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock
ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de
gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern
tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle
sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om
den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens
kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf
emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns
nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället
stötte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans.
Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling,
eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i
berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de
inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter
Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat
sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod
till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128)
och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ här borde
förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa
detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva
förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han
endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så
man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd
hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och
följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig
förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den
andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en
och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således
löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas
osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre
tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en
början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt
vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket
mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som
falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det
här anförda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man nödvändigt vill anse
honom hafva menat _Don_; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som
Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så
obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna,
huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta
gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och
således -- på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla
och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af
mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning
tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så
kallade Finnmarkerna, så -- hvad är väl då naturligare, än att han med
floden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste
landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående _Tanafjorden_,
hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. -- En ström som icke blott af
alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största;
och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen
emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det
vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig
och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap
i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta
hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att --
med undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken
någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien äfven
skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander
gick med sin armé.
[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör
icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit,
måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est
autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum
distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig
öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt
man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift
Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den
falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien.
Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände
landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder
till norr.
[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han
nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många
konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_,
_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus
Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare
detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar
från deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor,
noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att
de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32
Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det
tyckes, från Strabo.
[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra
heta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett
Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva
utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i
söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden
Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som
sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,
eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs
likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn
af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,
enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket
indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk
ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som
så många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf:
hvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som
tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått
samma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och
Romare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en
Moesisk man?
[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne:
"_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan
jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven
Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens
såväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap,
säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en
hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket
synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "_Quamquam
severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam
prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum
paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall
månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne
numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller
polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom
antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i
reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa
ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och
tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen.
(Se Otava 1 D. s. 178).
[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin
karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande
sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven
längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken
och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den
alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien
har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande
sammansmälter minnet af det förflutna.
[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma
slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under
en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke
blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora
häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta
gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska
folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex.
Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker,
Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en
hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige
till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina
några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten
Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.
4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte
Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus
(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan
sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans
excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att
de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan
förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en
stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst,
tillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai
turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois
kataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K.,
om Germanernes anrättningar, säger: "_Cibi simplices: agrestia poma,
recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att på eget vis syrsätta
sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur
smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna
den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation
deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,
hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan
läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4
B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a
compleat Historical account of all the Nations which compose that
empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara
hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),
Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii
och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således
i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett
mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde
hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus,
Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för
plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af
denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till
bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan
sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan
den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna
dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka
Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,
att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor,
dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med
vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid
måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De
hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom
den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form.
Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet,