Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 11

usus_." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes
vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är
synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till
språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att
förmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende på Finnarnes
trollkonster.
Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af
alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än
saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan
synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang,
tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi
tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt
vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga
framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi
framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i
Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch
die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit
ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt
umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller
Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet
und vertädigt zu werden." Såledesn har "_matrem deum venerantur_",
blifvit öfversatt, med "de dyrkade _Gudarnas moder_." Derför ser man
äfven, i många editioner, det vara skrifvit _deûm_; hvilken diktion
nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss
huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti
edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl
denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna
införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_,
så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen _Esthiska_ eller
_Romerska_ gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan
han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje
läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars
mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven
deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade
han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty då
skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande:
"_insigne superstitionis_"; utan: _insigne religionis_, eller
_numinis_, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's
dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom
svårt att antaga det Estherne kände Romarnes _Mater_, dess mindre
dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare
nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle
varit -- helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare
begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet
_Mater_ nödvändigt skall bibehållas, meningen är: _matrem_ (tanquam,
vel ut) _deum venerantur_ (de vördade sin moder [I] liksom en Gud).
Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "_terram
matrem colunt_" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder).
Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: _martem deum
venerantur_ (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare
fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan
före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "_Martem
Gothi semper asperrima placavere cultura_" (se Jornandes _de Reb.
Getic._ införde i den förres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och
hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "_Herculem ac
Martem placant_", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa
Nordiska folkslag: "_Mars omnium Deus_", så tro vi oss ej sakna stöd
för denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda "de
buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle
det sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu
refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta
bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på
deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl
bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid
ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre
betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan
annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt,
att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett
svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna
förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel
underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord
böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s.
med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller
tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester
och åthäfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_." Detta
(deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd -- deras förmåga att
trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta
är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad
Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "_formas aprorum gestant_",
det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka
folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "_corpora atque
artus ferarum gerere_." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra
ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta _insigne
superstitionis_ med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet _insigne_
som _superstitio_ här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap.,
och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_
(hvars egentliga bemärkelse är det _yttre utseendet, formen,
skepnaden_) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så
många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex.
_simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.
Att det sedermera står: "_securum deæ cultorem_", anse vi, ej utan
skäl, vara en korrumperad text; och att ordet _deæ_ på detta ställe
tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i
margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet
cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt
i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som
redan i början af detta Kapitel säger: "_vulgatum quidem vitiosum
est_."
[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska
Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:
... Subito non vultus, non
color unus,
Non comtæ mansere comae; sed
pectus anhelum,
Et rabie fera corda tument....
(Æneid. IV L., v. 47-49).
[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta
vidtfräjdade namn af _trollkarlar_; äfven andra Finska folkstammar
hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus
Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne,
äfven ett Finskt folk: "_Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ
cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes
domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab
Hispanis et Græcis_." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).
[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt
Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.
[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser
Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska
Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga
i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_
den Finske.
[109] Han säger: "_absurdissimum hoc est commentum_."
[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå
Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor;
men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi _Arma Svecica_ &c.
tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till
företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och
pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm)
förmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde
böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas
växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt
nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.
[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de
Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna
nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke.
Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73:
"_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures
numerati fuerunt -- 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum
equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum
singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000
milites_."
[112] Se _Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs.
Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.
[113] Att detta _mod_, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit
förklaradt såsom tillkommet genom _trolldomskonst_, är nog troligt;
äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde,
sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O.
Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru
han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne -- då han säger
att: ... "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och
vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste
soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att
Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade
Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af
mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner
anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske
djefvulen."
[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid
många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han
förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång
onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt,
om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom
från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm,
frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke
ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid _Lech_, drabbningen vid
_Neuburg am Wald_, affären vid _Regensburg_, bataljen vid
_Breitenfeld_, eröfringen af _Würtzburg_, träffningen vid
_Freystädtlein_, stormningen på _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid
_Lützen_, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis.
Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig,
såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn,
Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl.,
hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade
vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många
ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar
-- dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra
nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra
åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio
Gratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st.
P. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore
anonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.;
alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist
citerade stället, som lyder: "_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita
valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra
corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut
mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum,
quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes,
inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste
pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ
formas ac effigies, complector_." Härom kan vidare jemnföras _Histoire
de Gustave-Adolphe, Roi de Suède,_ par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789.
III Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd._, par M.D.M.
Amsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Königs von
Sweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller,
m.fl. andra skrifter i detta ämne.
[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.
[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr.
öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.
[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46;
Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers,
T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl
XII:s Hist. T. 1, s. 144.
[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner
och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af
Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då
hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen,
vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej
kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och
karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom
satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare
gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen
företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga
trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida
detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat
blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid
blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind,
dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden,
under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra
dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af
granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett
tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit
bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att
jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta
besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare,
hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten
skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.
[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning
af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess _Dissert. de fama Magiæ
Finnis attributæ, Aboæ_ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock
tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man
deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes
oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit
dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och
Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande
öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig,
varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation,
gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande
att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och
sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16)
häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig --
tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat
återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin
mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det
vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan
öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara
hemtade från Ihres _Dissert. de superstitionibus hodiernis_, Ups. 1750,
p. 61, _sequ._ samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och
följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne;
hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en
beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa.
Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken
konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782,
presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist,
under titel: _de superstitione veterum Finnorum, theoretica et
practica_; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta,
motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar
bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket
föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således -- samma år som
Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva
sin _Mythologia Fennica_, der han likaledes framställde allt ur en
högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma
anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af
J. H. Rosenplänters: _Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen
Sprache_, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv.
Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne,
grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare
skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa
åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare
kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den
mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och
begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och
således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra
undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare
undersökning.
[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.
[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: "_Lappones olim, quam
nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant_"; och Peecerus:
"_hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea_."
[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter
alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro
författade på Runor (Run-vers) -- ja ej blott hexerier och trollsånger,
utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se _Dissert. de
Proverbiis Fennicis_, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne
varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins
tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok,
emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att
vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s.
för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form
den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. --
(Jemf. Otava, 1 D. p. 28).
Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade
_Finnekonst_, som på den tiden utgjorde den största vishet och
filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf,
hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så
voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således
äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en
grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad,
under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför
Otava, 1 D. s. 27). -- Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu
bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes
mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem
förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde
det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse
att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa
dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles,
om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt,
meddela några upplysningar.
[123] Vi veta väl att de nuvarande _Kurer_, likasom större delen af de
nuvarande _Liver_ och _Letter_, ej äro ursprungne af Finsk stam; men
här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima
innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu
skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större
skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i
Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och
Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i
Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st.
der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af
Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar.
Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och
Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig
genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: _Divinis
auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ_.
[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror,
ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast
kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas _Tschudskoe
Osero_, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter
andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning,
som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder
och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla
förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras
hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s.
15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre
Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen
Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene,
abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel
an Hexenmeister, welche sie _Neidas_ nennen... Wenn Jemand unter ihnen,
es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht
er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach
Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."
[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett _pörte_, en _badstuga_ och
en _ria_; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort
ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden
börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader.
Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott
inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de
fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina
boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera
tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med
hvarandra ofta förvexlade, -- ja att sjelfva boningsrummet ännu
bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex.
kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland
_pirtti_ (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne
kring _Peipus_, kalla sina boningsrum deremot för _riihi_ (ria), och
Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings
stugor för _sauna_ (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).
Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes _bastur_,
tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att
likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett
folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han
berättat om Thule -- _guam hac tenus nix et hiems abdebat_) det der
dageligen tog sig _heta bad_; ehuru han härvid nämner, att detta skedde
om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är
vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: "_Statim e somno, quem
plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos
plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes,
et sua cuique mensa_." Väl namnger han icke detta folk; men att han
härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så
mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig
nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och
Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid)
anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till
Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad;
nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik.
"_Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant,
et mortem obeunt_", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om
Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti
sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och
snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer
genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det
dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras
rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje
lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm.
Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig
alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. "_Tum ad negotia, nec minus sæpe
ad convivia, procedunt armati_", hvilket han i 13 Kap. ytterligare
upprepar: "_Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati,
agunt."_ -- Månne han icke härmed torde mena sig deras _puukot_ (stora
tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den
Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag
och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne),
skildrar han ganska naift: _Diem noctemque continuare potando, nulli
probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde
et vulneribus transiguntur_. Deras karakter: "_Gens non astuta, nec
callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum
fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt_."
Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt
utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas
på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra
nationer? -- Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket
synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af
Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven
räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "_Dotem
non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et
propingui, ac munera probant_", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta
bli att tänka på Finnarnes _kosiat_; och då Tacitus om deras gästfrihet
säger: "_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.
Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque
apparatis epulis excipit_", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en
närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,
hywät vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt,
säger han: "_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina
consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_."
Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de,
än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja,
tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer
sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå _pankon_, liksom Svensken
för _spiseln_; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela
dagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får
sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla
årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med
mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken,
ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af
denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta