Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 08

Total number of words is 4337
Total number of unique words is 1859
19.4 of words are in the 2000 most common words
27.3 of words are in the 5000 most common words
30.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det
något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och
fliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra.
Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest
beroende af lyckan.
[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är,
har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan
förut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till
Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om
Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores
furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non
studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus
grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes,
atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.
[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras
vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." På samma sätt skulle det
hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i
40 Kap. om Longobarderna: "_præliis et periclitando tuti sunt_."
Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36
Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de,
som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det
äfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:
"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ändteligen, om de varit
hägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och
skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland
sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta:
"_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus säger om
Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.
[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord,
blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och
skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,
fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt
de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga
afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna
tillit till sig sjelfva.
[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_,
hafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är
af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore
öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit
uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken
redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden
och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande
omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till
lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej
heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till
det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus
upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma
rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade
menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina
behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin
lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra
detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra
ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.
[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna
_inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga
passioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är
någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock
derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan,
eller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med
djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven
längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan!
Tillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes
sinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess
_ideella, verkliga_.
[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det
hvilket öppnar en himmel för så många.
[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med "_de
(Finnarne) brukade gräs till kläder_" (!?) -- se samma sida. Månne icke
Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät,
wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_
[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har
den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva
alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig.
Så är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt
i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;
en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en
_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en
_Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,
att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta
sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de
fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt
orden: "_pour être heureux_."
[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga
ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre
som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt
sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till
Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk
konung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för
sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han
äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning
deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,
scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus
fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non
ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)
[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första
beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare,
liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett
sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed
classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis
classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likväl varit
ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "_adversus oceanus
raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne på sådant sätt,
redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska
kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis,
eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått
kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare
Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius,
i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero
oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,
Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso
mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i
4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu
obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "_reliqua littora incerta
signata fama_." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska
Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års
ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §.
4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska
folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt
hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för
oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det
någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre
östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som
bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och
Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes
framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon
annan landvägen trängt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon
Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta
pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron
oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae,
ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi
proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi
parodeúkasin oudénes_.
Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några
spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man
derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån
utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med
dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom
mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider
förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en
närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af
de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick
för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket
blandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all
historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag
blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat
några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger
om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et
insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam
gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, än närmare
förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig
då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde
Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå
afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed
egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år
efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som
är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg,
hvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi
födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter
annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,
Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det
var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,
säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det
Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum
navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,
seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "_classis, quæ
Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,
flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_." Det var ej
underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de
Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och
om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och
vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul.
Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes,
då först, nyligen, blifvit upptäckte "_Hanc oram novissimi maris tunc
primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,
ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit
domuitque_", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar
_Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "_tres et viginti
inde insulæ Romanorum armis cognitæ_." Emedlertid är Plinius den
första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger,
att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från
Germanien upptäckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem
compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett
annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)
"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ
magnitudinis_." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin
beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida
historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer,
hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande
visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande
underrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan
såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton.
Paulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin
tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och
Kyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).
[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet
för alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en
särdeles respekt.
[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en
obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit
af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han
härstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en
stor man får stor börd.
[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna
att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig.
För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast
Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem,
hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex.
Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32
Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för
vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde
längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet)
och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna,
(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,
Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),
Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas
beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin
historie.
[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla
vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens.
Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan,
utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat
i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare,
som härom önska sig en närmare kunskap.
[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de
hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_
skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och
Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han
skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt,
antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att
förbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro
sig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.
[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid
sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det
måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första
stafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet
_securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_,
t.ex. vid slutet af en rad.
[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att
uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen
bordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem
laborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket
mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon
daglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren --
hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening,
refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare
in domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det
Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och
då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna
ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och
afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening
anföres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum
imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", så
tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.
[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall,
oförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_
[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde
sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas
icke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke
alltid, -- i tid och otid.
[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den
genom flit och arbete?
[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina
handarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för
sina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.
sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.
[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i
många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma
förakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till
upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran,
hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en
åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina
sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den
grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva,
kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i
den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde
taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja,
der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af
Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att
detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den
högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe
hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid.
135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at
förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som
Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck
til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är
hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut
exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,
som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe
boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,
mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då
emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor
motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk
och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i
jorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse
mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad
begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren.
Den lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran,
jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka
minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani!
meijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_."
Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig
så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går
trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först,
hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje
odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått
Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra
nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion:
"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et
penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex
familia, ipsi hebent_."
[58] Ett gammalt ordspråk: "_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas
wähemmäilläk_," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med
"wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan,
börjar med följande bombastiska anathema:
Ymmärrys yllä piteä,
Hattu miestä hallihtoo;
Hywä päiwä! helwettiin -- --
Onko perkele kotona?
Jolta saisin sanoja kuulla,
Sekä konstia kowia.
Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna
makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som
tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds
makt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:
Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
Susi ja hewoisen warsa,
Meijän poika ja Jumala.
Att denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes
här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven
hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den
då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger:
"_noch leben die Heiden_." Men småningom segrade det himmelska väldet
öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den
Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla
hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån
denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom
till sann christendom. Det lyder:
Joka kiitteä hyweä,
Kiittäköön hywät Jumalat!
Joka laittaa pahaa,
Laittakoon suwesta talwi!
[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här
förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet
utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess
måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga
bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda
konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa
öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl
medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt
(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur,
blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara
så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.
de tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre
hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna
öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse
för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till
sin natur icke kunna förklara.
[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "_inter
prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii:
"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5)
karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera
öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:
Älä huolik paljosta työnteosta,
Eleä wiisas wähemmälläik!
Kyllä mua kaswaa moatessans,
Pelto, pepuroijessans;
Kantaahan suo jänistä,
Suo jänistä, moa warista,
Nurmi nuorta joutahinta,
Pelto, pieniä kanoja.
Ei sallik sawinen pelto,
Eikä sontainen suwaihtek
Koreita kuokkijoita
Walkeata kuokan wartta.
(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)
Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den
allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,
lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom
gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva
något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger,
generellt, med afseende å åkerbruket: "_pigrum quin immo et iners
videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare
ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad,
sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de
gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af
krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit
äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt
Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,
der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln
den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött
och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa,
måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog
gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan
man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde,
och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen
räf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete,
oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är,
att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena
Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.
40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man
nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det
idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de
berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af
Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere
andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så
synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att
menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt
förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1
D. s. 19).
[61] Han sjöng härom:
Olin orjana Wiroissa,
Palwelin pakanan moassa,
Illat surwon, oamut jauhon,
Aina kiikutin kiwiä.
-- -- -- -- -- -- --
Kylwin otrat Suomenmoalle,
Wiskaisin Wiron selälle,
[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket
ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af
trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan
gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som
förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala
derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,
hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som
egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller
lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en
hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss
utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi
hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,
der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte
under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren,
utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers
eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,
kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags
orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka
ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket
begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana
korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för
Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti
gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses
vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring
1000 år f. Christus.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 09