Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 09

Total number of words is 4220
Total number of unique words is 1561
23.2 of words are in the 2000 most common words
31.9 of words are in the 5000 most common words
35.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger
Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque
sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p.
103).
[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika
benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt
och förmåga; såsom t.ex.
Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige),
Noijat, Welhot (trollkarlar),
Loihtiat (besvärjare),
Lumojat (klummare, tjusare),
Näkiät (andeskådare),
Taikurit (hexmästare),
Katehet (skadare, afundsmakare),
Puoskarit (qvacksalvare),
Kuoharit, Salwurit (gällare),
Weri-salpajat (blodstämmare),
Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare),
Kahtojat (siare),
Lukiat (läsare),
m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt,
böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för
aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de
Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de
fleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare,
liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till
detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva
operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och
besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men
framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall
man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke
genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda
djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att
åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning.
Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom
någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska
folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att
derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker
att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "_idion de
te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein
eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai
dyspeitheis_."
[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för
att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan
man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla,
mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har
ofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen
läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi,
Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla
själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.
[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp,
som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de
(_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna
verlden, skola röna lycka och framgång.
[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande
karakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan
den _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka
våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att
denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och
tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det
såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska
vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,
att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till
grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett
helt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock
aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller
_besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan,
eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet
skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det
ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att
så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett
superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger
dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att
omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det
att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde
finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,
den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan
i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_;
emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att,
oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i
verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det
onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon
kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller
hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva
trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller
såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt,
d.v.s. på någon verklig kunskap.
Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa
vidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad
med, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med
_astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och
_mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga
efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken
egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den
hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne
utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och
Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne,
som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära,
hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad
såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska
undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt
förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att
dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man
derom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått
i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de
upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,
vid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes
offentligen af staten, i bredd med den sednares.
Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas
kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva
deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor
_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,
invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad,
framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,
hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu
äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt
yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den
lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och
dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna
Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes
grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om
nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så
hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om
_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och
ondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru
okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de,
förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af
dessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne
af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa
det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig
på deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det
goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen,
liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på
sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en
regerings maxim.
Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen,
utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre,
förvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna
Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att
utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer
allt folk", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida,
d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och
allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke
tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap
och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept
i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål
för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif
egennytta, å den andra.
Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af
den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions
begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen
derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast
sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,
hvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.
Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta
hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu
utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken
från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet,
på sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes
der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också
vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida
deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom
verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man
ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog
skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i
varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända
ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med
Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl
naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop,
icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika
onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,
och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst
hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara
såväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker;
och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke
kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma,
huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af
Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka
gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta
för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet.
Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i
visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig
skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin
realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott
till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars
konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och
mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller
beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att --
förnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset
(upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl
till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den
ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre
förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast
tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst
i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl,
såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst
grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor,
vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således
längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen
äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot
trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och
sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i
det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga,
bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män,
som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina
skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller
för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre
erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet
förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda
hafva de haft rätt.
Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort
resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva
nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock
aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och
2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett
dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,
verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,
karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi
hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,
behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta
myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera
utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland
folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida,
till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu
mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under
liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus
och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena
af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det
andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom
innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida
mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet
(mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer,
att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man
derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,
öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna
såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig
vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig
utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som
möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att
vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos
andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos
Finnarne.
Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva
karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne,
ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de
äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall
man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas
den onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen
personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om
denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina
besvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och
_naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar
någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt
ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.
Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det
Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för
att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i
sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad
med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla
ordspråket:
Ken pahat sanoopi,
Se taiwahan tähet lukoopi,
Meren allot arwoapi.
(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore:
"Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas
princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar;
eller med andra ord:
"Den som är en trollkarl,
Han beräknar himlens stjernor,
Han begrundar hafvets vågor."
Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före
anmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.
så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande
begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom
här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra
benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den
ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt
saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de
Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således
icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde
uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt
förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som
motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig
af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så
mycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus,
veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig,
eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare
skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_
och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.
[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_
(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de
förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal
Finska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde
risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som
utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya
Testamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna
förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge
antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket --
äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig
för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "_utdrifva
djeflar_," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för
mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit
sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta
meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket
mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i
bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person,
icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast
en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att
Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han
kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i
förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det
sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man
har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit
sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder,
fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika
många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under
derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme
megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender
sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den
ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans
gods oc penninge derfor." (Sid. 134).
[69] Besvärjelse-formeln börjar:
"Tuo lykky minun kotiin,
Tuo outo toiseen taloon!
Tuo lykky minum kotiin:
Sata sarwen kantajata,
Tuhatt' maijon antajata!
Tuo outo toiseen taloon:
Yksi kyytä kytkyäseen,
Yksi woajaan wasikkaa!
Sekin rainnalle rauwetkoon,
Jot' on nuorin nostettawa!
Sarwet sontahan sowitak,
Häntä pitkin permantoa!" &c.
Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra
vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller
_besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad
magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då
förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen.
Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare
tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna
angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring
de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt
"Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.
[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:
"Nousek kontio kolosta,
Lehmä-syôjä lietehestä,
Hiekasta hewoisen-syôjä,
Rapakosta romma-koura!
Nouse karhu kankahalta,
Karwa-hassu halmehelta,
Wiijasta wihanen kissa!
Hako tiellä poikkipuolin,
Musta miehen hakkooma;
Liikkukoon lihais sylikäis,
Käyköön kyöri kainalossais" &c.
[71] Vargstämningen börjar med följande ord:
"Laitan ma korwesta koirat,
Willa-hännät wiijakosta!
Laitanmahan suen suolta,
Moalta makkaran tekiä." &c.
[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej
sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti
just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism,
grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika
mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består
-- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera
än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet
att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste
dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt.
Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan
otrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i
besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga
egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och
läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola
taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de
företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast
börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta
prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i
åtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin,
salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa
hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske
likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika
mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt,
att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin
rätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den
högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom
hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur
ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet
om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af
sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda
fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt
förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke
detta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga
vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra
fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka;
i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.
Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer
täljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda
sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och
nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska
systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet
är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en
verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i
ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween
lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd,
för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla
det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra
tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre
som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma
svagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och
hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.
Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka
ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en
hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott
bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om
kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se
ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver
allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af
attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns
den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den
galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje
främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare
detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för
vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda
naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att
framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.
retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter.
Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna
af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga
lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår
uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft,
hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en
hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva
propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika
dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket
outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller
immaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar
den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt
tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af
magnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt
af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne - 10