Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 06

Emedan hjertats slag förnimmas sist
Af gammal vana, äfven sedan lifvet
Har flytt derur. Men det är dödt likväl.
Se'n dödsköld dämmer hvarje åder, som
Bar kraft deråt, att kunna klappa friskt.-- --
Du arma hjerta, vore du ändå
Så hårdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen
Framdrifver än, se'n de sitt arbet fullgjort.
De gnistra, brinna, medan de förtäras
Inunder fåfäng, men dock lustig rullning.
De äro starka, de. Den svages lott
Är och förblir att flykta, liksom dammet
Från trampad stråt, i hvirfvelvindens lekar.
Dock bättre är ändå att så förgås
I fria luften, än att ligga bunden
I qvalfull dvala, utan dödens ro
Och utan lifvets kraft. O! Jag behöfver
Frisk luft. Jag vill den fånga upp,
Der djerft den leker uppå brustna kanter
Af detta sista stycke is, som håller
Sig längst i viken fast ännu vid stranden.
Månen går upp.
Se huru isens spegel, ifrån hvilken
Vårvindar lyftat täckelset af snö,
Ler emot månen, som försofvit sig.
Men dess mer klarögd spritter nu ur sömnen,
Min skridsko bära skall en varelse, --
Hvars lif försofvit sig också uppå
En jord, der den ej något har att skaffa, --
Kring blåa ytan, som en annan höljer,
Med svalka i sitt djup och rum för lugn. -- --
Och du, min broder -- du, som för mig varit
Mer än en sådan nånsin kunnat vara,
Min helsning hembär till min mor, den hulda,
Gif henne denna ring, som fästa skall
Mitt minne vid det bröst, mig närt och älskat.
Min brodershelsning för till henne äfven,
Som löna skall den vänskap, du mig skänkt.
Säg äfven honom -- -- Nej, säg endast att
Jag ej så snart lär återvända hem; --
Att mig en jagtfärd sannolikt skall föra
Långt bort till nejder, dem jag förr ej sett. -- --
DE VIJK.
Din sinnesstämnings mörker breder ut
Ett täckelse af töcken, hvilket stänger
Min blick ifrån din smärtas dystra källa.
Igenom denna natt jag ser dock ett,
I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter
I öppen låga fram, den har du stängt
Uti din själ, så att deri ej finnes
Mer plats för vidden af vår fordna vänskap.
Till denna stund har aldrig någon tanke
Uppå ditt hjertas rena himmel stigit,
Som ej en öppen väg sig bröt till mitt.
Nu, då omätlig smärta hopar borg
Utaf bekymmer på din barm, jag aktas
Ej vänlig att få bära ock den andel,
Hvarpå jag tror mig ega giltigt anspråk,
Då jag din glädje fått så ofta dela.
Du vill gå bort. Hvad lindrig mening jag
Än sätta må uti din själs beslut,
Din återkomst tycks ligga lika fjerran
Och obestämd, såsom en lycklig framtid
För den, som städs vek längre bort från denna.
Och du ej har ett ord till vänlig helsning,
För honom, som du älskat mer än lifvet --
Han, som dig gifvit detta? --
JOHAN FLEMING.
Nej! -- Du göre
Dock som dig lyster sjelf. Du bäst förstår
Att ställa dina ord, så att de icke
Den smärta öka, som de önska lindra.
DE VIJK.
I denna stund förstår jag blott en sak:
Det är, att följa dig, hvarthän du går,
Om ock till verldens horizont det vore.
Du har behof utaf frisk luft. Välan,
Jag är ej den, som säga vill åt sucken,
Då den, på hjertats bördor lyftande,
Sig tränger fram emellan dessa: Dröj
Och vänta tills att hjertat qväfs, då får
Du denna ro, du nu förgäfves söker.
Jag säger ej åt altarflamman, der
Den flämtar tungt inunder askan, hvilken
Derpå blef tanklöst kastad: qvarblif lugn,
Du sträfvar fåfängt upp till ljus och luft.
Jag är ej den, som säga kan åt dig:
Gå hem och afkläd, jemte manteln, sorgen,
Som tynger skuldrorna utaf din själ.
Men lika visst som ditt behof jag inser,
Att låta himlens fria vindar lyfta
Uppå din smärta, känner jag behofvet
Att andas samma luft, du andas in,
Att se hur tyngden småningom blir lättad,
Till hands att taga mot af all din sorg
Min del, hvars rättighet ej någon jäfve.
JOHAN FLEMING.
Ske som du vill. Så dödt är ej mitt hjerta
Ännu, att det ej skulle öppna sig
För strålen af ditt ord, du starke, som
Gud har mig gifvit, att min svaghet stödja.
Hur väl jag känner nu igen dig, broder!
En väntan under några ögonblick,
Som du trott glömda af mitt gifna ord,
Förslog att eld och lågor i dig tända.
Men om det gällde att åt vännen offra
Ett lif, af kärlek värmdt, -- en framtids verld
Som vidgar sig i hoppets skönsta dager, --
Då syns uppoffringen dig blott en rätt,
Som ingen makt ifrån dig taga kunde.
Hvadhelst mig hända må likgiltigt är.
Mig skänktes ej den kraft, som handlar stort,
Och äfven till att lida eger jag
Långt mindre styrka, än jag hittills mente.
Men du, de Vijk, till stora ting är kallad.
Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne
Ej anar ens att svek kan finnas till,
Gå under uti dessa tiders falskhet,
Der man på ingen vågar mera lita.

SCEN II.
Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare.

TJENAREN.
Gud vare lof, att jag Er återfunnit!
Jag sökt Er, som en perla söks i hafvet.
JOHAN FLEMING.
En snäcka utan värde fann du endast.
TJENAREN.
Stort värde sättes dock på det jag funnit:
Det många ädla, äkta perlor kostat.
JOHAN FLEMING.
Är du den slösarn, som dem kastat bort?
TJENAREN.
Hvad är väl det, för Er jag gifva kunde,
Om ock mitt hjerteblod jag gåfve, mot
De perlor, som Er moders öga fällt
Utur sitt ädla hjerta öfver Er?
JOHAN FLEMING.
Hvad säger du? Min mor har gråtit?
TJENAREN.
Ja,
Så heta tårar, som en mor blott gjuter,
Då hon sin son förlorad tror.
JOHAN FLEMING.
Förlorad!
Ja, det är sannt. Förlorad är ju jag,
Fast annorlunda, än hon menat det.
TJENAREN.
När hon Er icke såg, hon såg blott sorg;
När hon Er återser, hon ser blott glädje.
JOHAN FLEMING.
Den glädjen blefve dystrare, än sorgen.
Jag vill bespara henne den. Farväl!
TJENAREN.
Med detta svar, och utan Er, kan jag
Ej återvända -- --
JOHAN FLEMING.
Hvad! Är jag ett barn.
Som utan ledsven ej ett steg får taga?
TJENAREN.
Hvem ville icke synas evigt barn,
Inför en sådan moders kärlek, herre?
JOHAN FLEMING.
Ja, du har rätt. Jag önskar synas så,
Men kan ej mer. Min själ är fylld af hat,
Af ondska; och jag ej förtjänar,
Som barn, att tryckas mot min moders bröst.
När jag har hunnit åter blifva bättre,
Jag vänder om till denna sakristia,
Der allt, hvad godt och heligt är, förvaras.
Kanske att jag aflösning finge då.
Förr kan jag icke återkomma.
TJENAREN.
Heldre
Jag från en lejonkula går med ungen,
Än jag med detta budskap vänder hem
Till honom, som mig utsändt -- --
JOHAN FLEMING.
Blef
Du icke skickad af fru Ebba?
TJENAREN.
Nej.
Jag på herr Flemings eget bud Er sökte.
JOHAN FLEMING.
Och nu du fruktar möta samma vrede,
Som den dig stötte bort från Åbo slott.
TJENAREN.
Det var ej vrede, herre! Faders-oro,
Utaf vår stränge höfding ej betvingad,
Blott darrade uti hans röst och blick
Ännu när han Er moder ville trösta.
Ej en, men tjugu gånger sporde han,
Afbrytande de vigtigaste värf,
Om Ni ej syntes än? Han icke kunnat
Vår konung bida med en större ifver.
Och om ett fäste, han försvarat, varit
Bragdt till det yttersta, han icke sett
Emot ett lofvadt bistånd mer bekymrad,
Än längtansfullt han Eder ankomst väntat.
JOHAN FLEMING.
Du icke bordt mig säga detta.
TJENAREN.
Hvarför?
Då sanning, pligt och kärlek mig det bjudit.
JOHAN FLEMING.
Bäst vore, om mig ingen skulle älska:
Jag allas kärlek blott med otack lönar.
TJENAREN.
Hvem kan Er se och icke älska Er?
Ifrån den tid, då jag på Svidjas backar
Er bar omkring, så hård jag ingen funnit,
Att den på Eder blifvit ond, herr Johan.
JOHAN FLEMING.
Så ung jag är, jag annat sett än du. -- --
Gå medlertid, du gode, sakta hemåt.
Vi unge skola på de lösta vågor
Vår lycka söka.
TJENAREN.
Dröjen icke länge,
Jag Er besvär, vid allt hvad heligt finnes.
Han går.

SCEN III.
Johan Fleming. De Vijk.
DE VIJK.
Den gamles mening vill du följa, Johan?
JOHAN FLEMING.
Kan du betvifla, att jag ville det?
Men jag det icke kan. Som brottslingen,
Emellan hästar sliten, slits min själ.
Min moder gjuter sorgetårar, och
Jag får ej byta dem i glädjens. Det
Är dock för rysligt. Om du visste allt!
DE VIJK.
Jag säger dertill amen; men ej fattar
Hvarföre jag ej detta allt får veta.
Hexan inträder. Då Johan Fleming ser henne,
vänder han sig bort, för att aflägsna sig.

SCEN IV.
Johan Fleming. De Vijk. Hexan.
HEXAN.
Du viker undan för mig nu; dock bättre
Det varit, om du gjort det härförinnan.
JOHAN FLEMING.
Jag då ej lärt det enda, jag af dig
Har lära kunnat.
HEXAN.
Och det var?
JOHAN FLEMING.
Att hata!
HEXAN.
Det var att söka vattnet öfver ån;
Du ej behöft gå långt, för att det lära.
DE VIJK.
Tig, qvinna! Ej förbittre du hans sinne.
HEXAN.
Tror Ni väl, Junker, att jag kommit hit,
För att med sötebröd en Fleming fägna?
JOHAN FLEMING.
Han vet ej det, som jag, och derför tviflar -- --
HEXAN.
Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej.
Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde,
Ni icke skulle blicka vred mot mig,
Men på Er sjelf -- i fall en mensklig känsla
Kan rymmas än uti en Flemings själ.
JOHAN FLEMING.
Hvad ondt har jag väl gjort? Jag ondt blott lidit.
HEXAN,
Hvad Ni har gjort? -- Ni röfvat bort det sista
Af frid och lycka i en fridlös boning.
Ni gjort likt den, som mot en drunknande
En planka sträcker, för att -- sänka honom.
Ni min Mathilda i förderfvet bringat.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger du, förfärliga! Mathilda?
Har hon af ofärd drabbats?
HEXAN.
Ja, det värsta
Har henne öfvergått.
JOHAN FLEMING.
För Guds skull, menska,
Vill du mig döda, gör det mindre långsamt!
HEXAN.
Jag vill Er väcka blott till lif och känsla
Af Eder pligt.
JOHAN FLEMING.
Spar dina väckelser,
Och säg mig blott: Kan än Mathilda räddas?
HEXAN.
Jag hoppas, att det möjligt är ännu.
JOHAN FLEMING.
Då skall det ske, om jag ock måste störta
Ett altar ned, för att till henne hinna.
HEXAN.
På vida mindre helga ting Ni pröfva,
Till hennes räddning, får Ert mod och styrka.
JOHAN FLEMING.
Så mycket lättare de skola kufvas. Men
En riktning gif åt stormen i min vilja.
HEXAN.
Hvad vid Ert sista samtal förefallit,
Det är mig ej bekant. Men se'n jag fåfängt
Mathilda väntat, drefs jag af min oro
Att söka henne upp i skogen. Der
Jag mötte knektar, hvilka sins emellan
Omtalte, att Er fader utsändt dem,
Och att de sökte Er, herr Johan. Slutligt
Jag mellan träden såg Mathilda skymta
På afstånd. Men förr än jag uppnått henne,
Hon blef af knektar kringhvärfd, och de släpa
Nu henne våldsamt bort åt Åbo-sidan.
JOHAN FLEMING.
Jag fiender af väldigare slag
Mig hade önskat i en kamp för henne.
Men hennes fara är dock lika stor,
Som om af Lancelot hon blifvit röfvad --
Om icke större. Bort med blixtens fart
Jag ila vill -- --
DE VIJK.
Nej, Johan, qvardröj här.
Af sinnesrörelser och vandring tömd,
Din kraft sig återhämta bör. Men allt
Hvad i min vänskaps makt kan stå, jag gerna -- --
JOHAN FLEMING.
Hvad nu? Fullända ej. En möjlighet
Mig lemna, att din mening missförstå.
Om någon ann' än du fördristat sig
Att åt en sådan syfta, jag deri
Sett en uppsåtlig förolämpning, slungad
Mot denna, som jag nyss, förutan vilja,
Lät komma mig till last. -- Ej den, som vill
Till himlen eller helvetet sig tränga,
Dit sänder sina vänner såsom ombud.
Han ilar bort. De Vijk följer honom.
HEXAN.
Det unga sinnet störtar utan roder
Emot sitt mål, och skall det långsamt hinna,
Oaktadt fartens hastighet. Min ledning
Dem skulle fört igenom skogen, säkert,
Som dykarn hittar stråten under vågen.

SCEN V.
Hexan. Bengt Bonde.
BENGT BONDE.
Du här, så långt från hemmet?
HEXAN.
I mitt hem
Du träffar mig som bäst: landsvägen, skogen.
Jag intet annat eger mer till hemvist.
BENGT BONDE.
Har ny förstöring gått på de ruiner,
Hvari din boning smugit sig till lugn?
HEXAN.
Förstöring inkom denna gången ej,
Som vanligt, utifrån. Lik själens,
Min kojas rubbning framgick ur dess inre.
BENGT BONDE.
Af hvilka onda andar åstadkoms
Den rubbning, som dig husvill gjort ånyo?
HEXAN.
Anklaga onda andar ej, om du
Ej första grunden till min ofärd vill
Uppsöka hos mig sjelf. Men närmast
Olyckan kommit genom det, som lemnats
Mig ensamt qvar, till tröst i allt mitt qval.
BENGT BONDE.
Du menar hoppet om din hämnd?
HEXAN.
Omensklig
Är frågans bitterhet, men väl förtjent:
Jag känner det, fast hämnden aldrig syntes
Mer rättvis, än i denna stund, då jag
Den goda engel sörjer, som fördröjt
Min hämnd kanske för länge. Min Mathilda,
Hvars åsyn stillade min törst derefter,
Ifrån mig röfvad, törsten dubbelt väcker.
BENGT BONDE
Gud velat så ditt vilda sinne tämja.
HEXAN.
Nej! En påminnelse Han ville gifva,
Att Hans långmodighet jag tröttat ut,
Då jag af svaghet kallnade för verket.
O! Vore jag så hård, som du mig tror,
Jag såge uti det, som händt Mathilda
Och henne drabba kan ännu, ett straff,
Förfärligt, så att helvetet blott kunnat
Uttänka det, men ej en menskohjerna.
BENGT BONDE.
Ett straff åt detta fromma, milda väsen?
Åt dottren af herr Gustaf -- han, den bäste
Ibland de få af landets herrar, hvilka
I våra leder stridt och blödt med oss?
HEXAN.
Det onda, hvaraf hon blir skuldlös träffad,
Tillbakafölle på dens grymma hjerta,
Som sett mitt lidande och alla andras,
Och aldrig sport dervid en rörelse.
Men finnes något menskligt än deri,
Af ett oläkligt sår hans hjerta skulle
Dock blöda, om det visste, huru nära
Mathildas ofärd rörer äfven det.
BENGT BONDE.
Du talar gåtor. Ej jag fatta kan,
Hur Flemings barm kan träffas af de öden,
Som blott fullfölja, hvad han sjelf begynt:
De lidanden, hvaraf Mathilda hemsökts.
HEXAN.
Min gåtas lösning känner blott en Ende:
Men jordens tungomål Han talar ej.
Två kände den på jorden äfven förr,
Dock dessas röst förstummats re'n för alltid.
BENGT BONDE.
Tung trycker väl din gåtas hemlighet,
När du deraf så litet hittills delat.
Jag forskar ej derefter, då du obedd
Ej lagt den neder i min barm.
HEXAN.
Om icke
Den går med mig i grafven, blir det du,
Som bergar den åt lifvet. Tiden dock
Är dertill än ej kommen; och ett brott
Uppslukas af hvart ögonblick, som bortflyr,
Då jag ej sökt att rädda min Mathilda.
BENGT BONDE.
Kan jag dig bistå, är jag dertill redo,
Hvad äfventyr mig dervid hota månde.
Ej hvad han vågade, men hvad han borde,
Af hennes ädle fader vägdes ju,
Då han från maka drog och hotadt hem,
Att med oss andra strida folkets strid.
HEXAN.
Jag icke mindre af dig väntat, Bengt;
Du är en man, i ordets hvarje mening.
Min makt, som snart skall rädda Eder alla,
Är svag, när det Mathildas räddning gäller.
BENGT BONDE.
Jag trodde, att jag aldrig onödd skulle
Till lejonkulan återvända. -- Herre!
Förlåt att jag ett mensko-ord nu bryter,
I hopp att icke bryta mot Din vilja.
Scenen förändras till Åbo stads torg, sådant det var i Sigismunds
tid. Domkyrkans torn och öfre resning höja sig i fonden, öfver de
mellanliggande husen. Det är töcknig natt, som småningom ljusnar
till klar vårmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar
svärmar på torget kring krigar-eldar. Då sorlet på torget stiger
allt högre, släckas efter hand, men hastigt, de få ljusen, som
äro upptända i kringliggande hus.

SCEN VI.
Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar.
KRASINSKY sjunger.
Ej på jordens rund det finns ett land,
Godt likt det, som ifrån Weichselns strand
Sig mot alla verldens kanter sträcker:
Mörka flickor glöda eldigt der,
Och hvar knekt, som lans i handen bär,
Af en furste, hvilkens makt sig sträcker
Längre än den stackars Kungens.
Pohlens rike är de fries jord:
Bonden blef till slaf allenast gjord,
Och han måste lyda blindt sin herre.
Om hans hustru nåd för denne fann,
Eller fästmön knipes bort, minsann,
Han för det ej blefve mycket värre,
Fast han kröns som stackars Kungen.
Uti Pohlen skärs med tälgknif guld:
Ej behöfver krigarn göra skuld,
Ty han eger allt hvad juden eger.
Man ej pratar städs om "rikets lag",
Lag är der blott krigarns välbehag,
Och hans svärd der mer än spiran väger
I den stackars Kungens händer.
Uti Pohlen kan en enda man
Vida mer än allas vilja kan:
Säger en sitt veto, nederfalla,
Liksom idel stoft, förslag och val,
Huru än må slösas fagert tal
Om det gagn, de kunde ge åt alla, --
Utom åt den stackars Kungen.
Ej på jordens rund det finns ett land,
Godt likt det, som ifrån Weichselns strand
Sig mot verldens alla kanter sträcker.
Tokig den, som lemnar Pohlens jord,
För att frysa bort sitt lif i nord,
Hvarest vintern utan ända räcker --
Hin må slåss för stackars Kungen.
Ni plägar icke tycka, fader Olof,
För mycket om de visor, dem vi sjunga;
Och denna, som Ni hörde nyss, väl delar
Ert höga misshag, som de andre alla.
OLOF.
Ni träffat rätt. Den, som de öfrige,
Hvarmed J smitten fräckt vår rena luft,
Är skändlig ock gemen. Men likaväl!
Ett ställe fanns deri, som syntes mig
Den största sanning innehålla, hvilken
På länge jag ur Eder mun kar hört.
KRASINSKY.
Du smickrar artigt, som din björna-art
Är städse van att göra. Roligt vore
Likväl att veta, hvilket ställe lyckats
Att skörda in ditt högtupplysta bifall. -- --
Om jag ej missta'r mig, blef du förtjust
Vid tanken på den äran, som beskäres
Åt Pohlens bönder, uti deras hustrurs
Och fästemörs personer. Icke sannt?
OLOF.
Fy! -- Utaf allt det fräcka, hvarmed visan
Var fläckad, detta dock var aldra fräckast:
Som bonde jag arbetat för mitt land,
Förr än jag bytte spaden emot svärdet,
Och började arbeta annorlunda
Derför; men lika troget, som jag hoppas.
Jag älskat har en fästmö, jag också,
Som blef min ungdoms maka. Längese'n
Den hulda togs från mig och från den jord,
För hvilken hon var alltför god. -- Men när
Jag hör Er gäckas öfver afgrundsfog,
Som annorstäds drifs med det heligaste,
Jag falla vill på mina bara knän,
Och prisa Gud, som lät mig födas fri
Uti ett land, der kränkningen af hemfrid
Ej anses än som ädelt tidsfördrif
För den, hvars högsta värf är att den skydda.
KRASINSKY.
Ni faller åter i prediko-tonen,
Hvarmed Ni ofta re'n oss tråkat ut.
Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra,
Att höra den, och Er moral, som fåfängt
I tid och otid bäres fram till torgs.
Ni vet sjelf bäst hvad dråplig verkan Eder
Predikan haft; jag säger ej på oss --
Ty ej Ni sjelf ens lärer hoppas, att
I oss Pohlacker vinna proselyter --
Men på de andra, hvilka, likt Er sjelf,
Som frie bönder föddes, och som fostrats
Till vördnad för den hemmets frid, Ni dyrkar.
De hafva visat ganska nitisk lust,
Att uppå Finlands isar utplantera
En liten koloni af Pohlen -- i den mening,
Hvarom nu frågan är, åtminstone.
OLOF.
Beklagligtvis! Ni har blott alltför rätt.
Exempel smitta, och tyvärr de onda
Långt mera, än de goda. Också ropar
All orättfärdighet, som blef begången
I detta arma, ödelagda land,
Till himlen högt, om rättvis vedergällning.
Det ropets bittra frukt kan mogna snart.
Och om det finnes något, som kan skymma
Den sak, för hvilkens rätt vi dragit svärdet,
Är skulden hos det öfvervåld, som öfvats
Uppå den sakens öfverfulla räkning,
Och under täckelse af kungamanteln.
Än tillhör segern konung Sigismund,
I denna stund; men andra tider kunna
Dock komma. Och jag säger eder, att
I fall de komma, vållas sådant ej
Af dem, som kämpa emot konungen,
Men dem, som säga sig försvara honom.
KRASINSKY.
Ni öfvar lastligt tal och träder upp
Som olycksfogel, bådande en ofärd,
Hvaraf Ni förespår att kungen knäckes.
Det höfves illa en laglydig man,
Lik Er, att mästra förehafvanden,
Som muntra så hans trogna kämpars sinne,
Att vi ej spara lif och blod för honom.
OLOF.
Jag önskar, mer än hoppas, att min konung
Må hafva stridsmän, trognare än jag,
Bland desse, hvilka dricka glädjerus
Utur de usla brunnar, dem Ni prisar.
Och detta rus Er säkert gifvit mod,
Att finna något straffvärdt i mitt tal,
Se'n Ni så vördnadsfullt om "stackars kungen"
Uti Er visa täcktes sjunga.
KRASINSKY.
Fnurra
Ej fåviskt, gubbe, öfver muntert skämt! --
Men det var godt, att du påminte mig
Om visan. Du mig ännu icke sagt
Hvad som, ur den, dig fallit så på läppen.
OLOF.
Jag vill ej heller säga det. Ty icke
Jag älskar väcka, uti oträngdt mål,
Ett gräl, som båta kan till ingenting,
Men tvertom skada ganska mycket.
KRASINSKY.
Ha!
Jag fattar nu, du gamle räf, din mening,
Fastän din visa är blott halfqvädd. Du
Väl såge gerna, din förrädare, att vi
Pohlacker skulle draga bort och lemna
Det satans landet, der vi dröja endast
Emedan kungen här behöft vår tjenst.
Du ville, att vi öfvergåfve honom
Åt folk, på hvilket han ej lita kan,
Mer än en fästning på en vall af snö,
När solens guld på denna faller; eller
Ett störtregn banar åt den gömslen, i
En jord, der fegt den smälter bort i tårar.
OLOF.
Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt.
Och bättre prof jag gifvit på mitt mod,
Än att behöfva det bevisa här,
Igenom att dig näpsa, som sig borde --
Jag vill dock öppet säga, att den sanning,
Jag funnit i din visa, låg, så som,
Du tycks förmodat det, uti den tanken,
Du talat ut om deras tokighet,
Som lemna egen jord och icke kunna
Sig rätta efter andra länders sed,
Men göra allt sitt till att den förderfva.
Pohlackar och Svenskar samla sig allt trängre kring de ordvexlande.
KRASINSKY.
Hvad! -- Andra länder säger du? Förgäten
Af ära, glömmer du också, att altt,
Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund,
Ett lydland är inunder Pohlens rike,
Och bör sig rätta efter dettas sed.
Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes
Uti det stora landet, är mer värd,
Än alla krypfän, som sig kalla här
För stora herrar i sitt björna-ide.
Och att en bondtamp, sådan som du sjelf,
Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång.
SVENSKARNE.
Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog.
Lär dem att veta hut, som intet veta!
POHLACKARNE.
Gif icke efter! Vi nog skola märka
Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar.
OLOF.
Frid! Frid! Kamrater -- J från Weichselns stränder!
Och J, som ägen samma modersmål
Som jag! -- Vår tvedrägt gäller ej blott oss,
Men drabba kan en högre sak, än den,
Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår.
Hur skall ej hvarje ovän till vår konung,
Som för oss alla är en lika fader,
Sig glädja, om han hör, att vi, som varit
De tappraste, de trognaste, de bäste,
Som upprätthållit kunga-maktens helgd,
Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt;
Och spola bort med strömmen af vårt blod
Den sådd, som hittills utur detta spirat!
Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd,
Och nordens kalla snö långt bättre kan
De nya frön bevara, dem vi utså. --
Måhända jag har vållat denna strid,
Som blossat upp emellan oss, hvars rök
Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer.
Det felet vore dubbelt oförlåtligt,
Då ålderns snö sig lägrat på den is,
Som norden breda bordt omkring mitt hjerta.
Men värman, hvilken lefver hos mig än,
Kan likväl verka något godt kanske.
Den manar mig, att sammanfoga genast
En damm emot vår vredes vilda ström,
Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves
Hvar gnista af den harm, som hotat nyss,
Att tända vådeld i vårt eget läger.
Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand
Min, jemte bönen om förlåtelse,
Ifall du tror, att det var jag, som felat.
KRASINSKY.
Lik qvinnan vek, jag låter icke locka
Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat;
Som dermed fortfar än, då han försmädligt
Om ursäkt tigger -- under talesätt,
Som mera dölja lömskt anklagelsen,
Än öppet bära fram ett erkändt fel.
Min hand, som slutit bättre slags förbund,
Är alltför god till slika upptågs gyckel.
EN SVENSK.
Du är en niding, icke värd att slås
Till marken af den hand, som bjudes dig,
Förlåtande det fel, som blott är ditt!
KRASINSKY.
Kamrater! Der J hafven en förklaring
På deras ömma ordalag, och på
Försoningen, som man med dem kan ingå.
Det lönar icke mödan, att begära
Rätt utaf denna ökens lilla kung,
Som sällan lyssnat till vårt klagomål.
Rätt vi oss skaffe sjelfva, det är sed
I Pohlen -- -- lika god, som någon annan.
Nedhuggom desse skälmar! -- Då vi göre
En bättre tjenst åt Konung Sigismund,
Än då vi slagtat förr de arma djeflar,
Som sträckte knifbett emot våra lansar.