Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 04

   Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck.
   Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap.
   Der rötter bundo det vid marken troget,
   Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp,
   Att det kan tränga genom hvarje hinder,
   Som skulle möta på dess hvirfvelbana,
   Sig slingrande mot obestämda mål, --
   Ifall ej strömmens nya infall kasta
   Det sönderbrutet emot strandens klippor,
   När leken icke roar strömmen mer.
  SÄNDEBUDET.
   Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af
   Den yra flygten af de fantasier,
   Som, oförhindrade af sinnets styfhet,
   Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat,
   Er hänför till poëtisk målning af
   De bistra lekar, Finlands forsar leka,
   Ifall de icke dämmas -- till exempel
   Af slagnes lik, som vräkas ned för dem.
   Det ärende, som fört mig hit till Er,
   Är af en annan art, än att förnimma
   Naturbeskrifningar, hvarmed det roar
   Ert snille att ge lif åt land och vatten.
   Ni bör ej slösa bort Er tid uppå
   Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar
   Och runo-smidare långt bättre göres.
   Ni är en målare af högre slag:
   Ej tomma ord Er anstå, utan färger,
   Som Ni har rifvit sjelf -- Ni vet nog hvadan.
  CLAES FLEMING.
   Jag felat, medges; mest deri likväl,
   Att den naturbeskrifnings varma trohet.
   Ni misstyckt utaf obekanta skäl,
   Har bortsmält pantsaret af lugn och köld,
   Hvari Ni sannolikt har trott Er böra
   Ikläda sinnet, vid ett möte med
   En knarrig gubbe, som i fordna tider,
   Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt
   Missödet att ej fullt behaga Eder.
   Jag dock ej ovan är, att se det språk,
   Mitt hemlands dalar lärde mig att tala,
   Med föga nöje spordt af alltför mången.
   Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga
   Med svårighet sig böjt för utländskt ljud,
   Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit.
   Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar
   Mitt uttal ofta väckte mera knot --
   Ty endast detta hördes uppenbart --
   Än meningen, som utaf talet uppbars.
   Ni tyckes icke älska diktens drömmar;
   Och verkligheter finnas, hvilkas sanning
   Oemotståndligt inta'r öppna sinnen,
   Så träffande ock dikten stundom kännes.
   Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp
   Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger,
   Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald,
   Och dikten ofta hyser mera allvar,
   Än det, som mången hyllar såsom sanning
   Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n --
   Då hade Ni förutan harm kanske
   Den bild besett, som kallats fram af nöjet
   Att återse Er, städse lik Er sjelf,
   Ehuru många skiften om Er slitits.
  SÄNDEBUDET.
   Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga;
   Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran
   Från Eder tanke. -- Svensk, och utsänd af
   En Furste, som är Svensk framför allt annat,
   Min talan jag till Fleming ville ställa,
   Såsom till Svea Rikes Riddare
   Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad
   Af slumpen på en mark, ej ärorik
   Som modrens, hvilken adopterat honom.
  CLAES FLEMING.
   Ni tycks ej fästa hälften af den vigt
   Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland.
   Men Ni ju icke känner det. På afstånd,
   Betraktadt från en annan kust, det synes
   Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. --
   Dock jag förglömt, att årets svåra tid
   Ej låtit Er den närmsta vägen taga
   Uppå Er färd till detta slott, som var,
   Såsom jag hört det sägas, färdens mål.
   Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster,
   Som stigit upp ur Bottenvikens djup,
   Har utan tvifvel varit lärorik.
   En resas svårigheter skänkt Er säkert
   Åtminstone den tid, som var nödvändig,
   Att uppå ort och ställe samla in
   En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå
   Ett sinne, vant att ej förgäfves forska.
   Jag hoppas dock, att de besvärligheter,
   Som Eder mött, ej kändes tryckande.
   När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag,
   Som med ett synnerligt intresse fästes
   Vid hvarje yttring ur de rörelser,
   Af hvilka Finska folkets sinne lifvas,
   Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt
   De stötestenar, hvaraf stråten spärras.
  SÄNDEBUDET.
   Har Ni omsider uttömt rikedomen
   Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat,
   Liksom en sönderslagen spegel, hvilken
   Ur alla sina stycken återger,
   Förklenade, de föremål, som först
   Uti naturlig storlek der sig visat. --
   Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig
   Till efterföljd, fast härmningen är svag,
   Och icke uppnår skärpan af Er pensel.
   Dock gerna afstår jag Er segerpriset
   I denna täflan. Ty ej hit jag kommit
   Att leda in en fåfäng strid om ord.
  CLAES FLEMING.
   Jag anar det; men jag ej dela kan
   Föraktet, som Ni hysa tycks för -- ord.
   Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes
   En lefnads hela, djupa andemening,
   Och framför hvilka mannen står som vakt,
   Tills att hans fall afbryter väktarkallet.
   Ni visat böjelse att stundom lägga
   Nog mycken mening i en annans ord;
   Kanske det händt Er någon gång också,
   Att lägga alltför liten i Ert eget.
   Men om jag rätt förstår Er, är det ej
   Er egen mening, som Ni nu vill tolka:
   Det är en sons utaf den store konung,
   Hvars minne vuxit i min själ tillsamman
   Med all den vördnad, jag hyst för hans hus,
   Med all den trohet, jag deråt har egnat,
   Och egna skall -- så sannt Gud hjelpe mig!
  SÄNDEBUDET.
   Ert tänkesätt är kändt af hela verlden,
   Och konung Gustafs störste son har tacksamt,
   Så högt som någon, aktat dessa känslor,
   Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt.
   Hans aktning, städse stor, har vuxit högre,
   Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming.
   Han vördar denna mannakraft, från hvilken
   Ej årens lie någon sena bortskär.
   Han ser i Er ett föredöme af
   Den viljas styrka, som sitt öde bär,
   Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden.
   Han skänkt mig äran att till Eder bringa
   En gärd af denna aktning -- -- --
  CLAES FLEMING.
   Min är äran.
   Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas,
   Att hertig Carl har afsändt Er allenast
   I ett så ringa värf, som det Ni uppger.
   Men jag ej eger rätt att derpå tvifla.
   Och det mig gläder desto mer, som jag
   Ej kunnat skörda denna högre aktning,
   Hvarom Ni ordat, annorlunda än
   Igenom några tjenster, dem min trohet
   Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat
   Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd
   Kan gifra mera kraft åt mitt beslut
   Att stå och falla för min konungs rätt,
   Än bifall af en furste, som naturens
   Och mensklig lag har ställt vid thronens fot,
   Att styrka, stödja den vid hvarje anfall
   Emot dess oantasteliga helgd
   Af brottet eller vilseledda sinnen.
   Stödd uppå grunden utaf denna helgd,
   Kung Sigismund, Din thron statt städse säker,
   Som på en kyrkas altare dess prydnad,
   Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes.
   Men hägnad af Din Farbrors trogna vård,
   Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.
  SÄNDEBUDET.
   Det gladt mig högt att höra dessa uttryck,
   Som göra rätt åt kraften af den furste,
   På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt,
   Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger.
   Om Carl ej funnes, skulle detta hopp
   Förgås i obekanta ödens dimma,
   Likt båten, roderlös, på oceanen.
   Carl delar stora männers gudalott:
   Blott vissheten derom att till de finnas,
   Förslår att gifva högre mod åt starke
   Och trygghet åt de svage, hvilka känna
   Att någon tänker, handlar, står för dem.
   Det är den trygghet, hvilken stärker hären,
   När stridens stund är inne, om den litar
   Derpå att föraren är stor, är hjelte.
   Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn,
   Då han ser solen, fast omätligt skild
   Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten.
   Det är den trygghet, som så mången känner,
   Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.
  CLAES FLEMING.
   Ert sista ord har slappat nerven af
   Bevisningen, Ni velat föra ut.
   Och ej jag neka kan, att jag ej delar
   Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar
   Med samma ifver, som Ni fordom talte
   Om annat, hvarom förr vi varit ense.
   Ni tycks nu vänta säkerhet för starke,
   Liksom för svage, med ett ord: för Staten,
   Af kraften hos en eller annan menska:
   Ty endast detta är ju äfven Fursten,
   Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar.
   Min tro är än, såsom den var, en annan.
   Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva,
   Men tror ändock, att hvarje sådan är
   En möjlighet till godt och ondt allenast.
   Och frestelsen till ondt är endast större,
   Der större lott af kraft dertill blef gifven.
   En trygghet blott, ett värn allenast finnes
   Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka:
   Det kunga-makten är, kring hvilken lagen
   Sitt helga famntag slår, som diademet
   Sin fasta ring kring kungens panna sluter.
   För lagen finns ej svaga eller starka:
   Det endast likar finns, liksom för Gud,
   Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar
   Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.
  SÄNDEBUDET.
   Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes,
   Kan böja spiran till ett bödelssvärd,
   På hvilket lagen kasta tycks ett sken
   Af rätt ännu, då re'n det drabbat
   Långt bortom lagens gränser -- --
  CLAES FLEMING.
   Är det väl
   Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt
   Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan
   För missbruk utaf kunga-makten; eller
   Väcks denna bäfvan utaf någon annan,
   Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand
   Och sedan vigter i en vågskål, som
   Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?
  SÄNDEBUDET.
   Jag vill besvara frågan med en annan.
   Kan det ej hända, att en konung, hvilken
   Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt --
   Liksom till godt -- lätt finna skulle verktyg,
   Mer eller mindre kraftbegåfvade,
   Men städse redo att med tunga-manteln
   Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer,
   Ej utan rysning, under blodad kappa?
  CLAES FLEMING.
   Den, som har makten, saknar sällan medel
   Att föra ut sin vilja, som är lagens.
   Men äfven den, som blott till makten sträfvar,
   Kan finna redskap lätt, till allt beredde.
   En konung får dock följa fritt sitt val;
   Har ingen orsak att det låta falla
   På andra än de bäste, mest förtjente.
   Men den, som nödgas att till målet smyga,
   Han måste gripa till hvad hjelp, som först
   Förirrat sig uppå hans dunkla stråt.
   Och ingen undrar derför, att hans redskap
   Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand,
   I nattens mörker, under menskors hydda,
   Som slumrat in med frid, men väckas upp
   Af lågor, ödeläggelse och nödrop.
   Den hand, som vållat ofärd, drages bort,
   Liksom ett irrsken slocknar uti kärret.
   Se'n det har vandrarene vilseledt.
   Men bördan af den skuld, som tyngder brottet,
   Ej bör ju kastas uppå deras skuldror,
   Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan,
   Fast endast de uti dess sken sig visa,
   Och natten höljer nattens första dåd
   Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld
   I närmsta källa brandens spår från handen.
  SÄNDEBUDET.
   Din lust att måla ut på nytt dig gripit
   Med ökad ifver. Svåra tider gjort
   Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd
   Med smärta fyller upp den Furstes hjerta,
   För hvilken du din aktning nyss betygat.
   Han älskar, äfven han, de goda redskap,
   Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka,
   Och hägna lagens altare och kyrkans.
   Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt
   Igenom eget värde och igenom
   Den tanke, du hos honom om det uppväckt,
   Att han i dig ett medel skulle söka
   För fosterlandets frid och för dess välfärd.
   Han ärar dig såsom en bundsförvandt,
   Den ypperste i hela Svea land,
   Som bär i handen svärd, i barmen hjerta.
   Han tror ej hoppet svika, som försäkrar,
   Att du med råd och dåd vill bistå honom
   Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver.
   Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas
   Af guldets glans och maktens: men så stor
   Finns ingen dödlig, att han kan utföra
   De största värf förutan stora medel.
   Bjud derför endast, och din viljas bud
   Är äfven Hertigens, den stund du lägger
   Din hand med gammal vänskap i hans hand;
   Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven,
   Och hvad han eger, tillhör äfven dig.
  CLAES FLEMING.
   Det är ej första gången Hertig Carl
   Har slösat på mig oförtjenta anbud.
   Hans löftens stegring visar, att hans tro
   Uppå min trohet mot min konungs sak
   Har stigit till sin höjd; ty annars kunde
   Hans löften ej förnyas, och han ej
   En niding finna inom Sveriges gränser
   Nog fräck att bära fram till mig hans anbud.
   Ni bad mig bjuda något. I ett fall,
   Likt detta, ej det vore mig tillständigt
   Att bjuda något annat än mig sjelf.
   Med kropp och själens alla krafter, hembär
   Jag detta offer åt min konungs farbror,
   Då han mig aktar värdig ett förbund,
   Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen.
   En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa
   Sig in på mötesplatsen, der förakt
   Blott skulle möta honom, om han vågar
   Förutan jemngod styrka visa sig.
   Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett,
   Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna,
   Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg.
   Säg Hertigen, att Finland, som har lockats
   Af dolda, dunkla makters lömska svek
   Att bära afvog sköld emot sin Konung,
   Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården,
   När snön sin svepning bredt utöfver den, --
   Hvari de dödes ro så sällan störes.
   Hans hjerta skall väl svida vid den tafla,
   Som Er vältalighet för honom breder.
   Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan
   Att så det skulle gå, och han ej "rifvit
   De färger", hvarmed taflan måste målas.
   Säg honom vidare, att denna här,
   Som kufvat Finlands djerfva bönder, står
   Hvar timma redo att till stoft förtrampa
   De händers vanmakt, som än spörja lust
   Att söla perlorna på kunga-kronan;
   Att flottans segel skola svälla snart
   För östanvindar, hvilka meja bort
   Hvar krypväxt, som sig ville resa upp
   Att kasta skugga uppå kungens makt.
   När sådant budskap Ni kan föra fram
   Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert
   Välkommen inför honom, som för mig.
   Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar
   Att bli min gäst på detta slott, tills Ni
   Med större trygghet börjar återfärden.
   Och borgens frid skall skydda Er emot
   Beröringen med folk, som lösa rykten
   Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt:
   Besvärligheten, vållad genom trängseln
   Af allahanda menskor på Er hitfärd,
   Gör ensligheten för Er högst behöflig,
   På det att Ni i ostördt lugn må ordna
   De spridda dragen af Er upptäcktsresa.
  SÄNDEBUDET.
   Ej utan skäl Ni yfves att förblifva
   Er städse lik. Jag känner Er igen
   Också på denna gästfrihet, Ni bjudit
   Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att
   Ej länge deraf nödgas göra missbruk.
   Det vissa är, att Hertigen, från hvilken
   Som Sändebud jag afgått har till Eder,
   Ej underlåter att i rikligt mått
   Det öfvermått af omsorg vedergälla,
   Hvaraf Ni aktat värdig en person,
   Som inför Er hans egen föreställer.
   Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger,
   Skall hinna sätta sig på deras stränder,
   För att ur lättad barm dra' efter andan,
   Förrän Er nye bundsförvandt skall stå
   Beredd att motta' Er och alla dem,
   Ni dragit med Er -- med ett öppet handslag.
   Ni vant Er lita mest på egen styrka;
   Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl,
   Fast han Er aktat värdig ett förbund,
   Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots,
   Förnärmande hans höghet, trampa neder;
   Det må då yfvas högt på taggarna
   Af kunga-kronan, eller uti stoftet,
   Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.
  CLAES FLEMING.
   Jag är för gammal, att numera lära
   Mig något synnerligen nytt. Dock tackar
   Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf,
   Om huru stark sig anser Hertig Carl,
   Och hvad han tror sig kunna vedervåga.
   Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man
   Af honom någonsin begära kan,
   När han sin herres rätta mening mäktat
   Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats
   Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka;
   Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta,
   Att minnet så af gammalt som af nytt,
   Framkalladt genom mig uti Ert sinne,
   Har satt i svallning Edra känslors ström,
   Så att ur den uppvräktes ett och annat,
   Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma.
   Er rätta afsigt likaväl Ni vann,
   Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner.
   Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför
   Jag hyser säkert hopp derom, att Ni
   Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud,
   För att bekräfta segern af den sak,
   Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd,
   Än till och med den djerfve Hertig Carls.
   Fleming går.
  
  SCEN VI.
  SÄNDEBUDET.
   Mot denna klippa krossas hvarje stål,
   Och klangen utaf guldet öfverröstas
   Af en, som ljuder högre ur hans inre:
   Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang.
   Beundra måste jag, som honom hatar,
   Hans fasta viljas hårdhet emot allt,
   Som verkar smältande på andra hjertan. -- --
   Men ett förhärdadt ondt ej eger väl
   Mer anspråk på att skonas, än ett annat,
   Som mindre stelnat under många solhvarf.
   Och värre klippa till förargelse,
   Än denne här, ej ställt sig midt i svallet
   Af tidens flod, som bryta vill sin bana. --
   Dock hvad ej stål förmår att hålka ut,
   Det kan väl vattnet dock omsider tära.
   Pris vare Söderns djerfva snillestyrka!
   Uppfinningskraften, ammad der, af större
   Behof att leda högre planers fortgång,
   Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner;
   Har skapat läkemedel, hvarest stålet
   Ej mäktar skära bort det ondas rot.
   Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot,
   Men säkert, ofelbart, -- lik undergången
   För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat
   Emot en annan lika väldig vilja,
   Som för till thronen, den du fåfängt hägnar.
   Du litar på en rättvis sak, på Gud;
   Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats,
   Och Gud, som lät den lyckas, derigenom
   Bevisar, att Han sjelf var med om den.
   Claes Fleming! I ditt arma, vilda land,
   Du lärt dig föra svärdet blott och bilan:
   Du är en nybegynnare i konsten att
   Framdrifva planer till ett önskadt mål.
   Och föga tid dig återstår numera
   Att återhämta, hvad du har försummat.
   När ankaret blir lyftadt, när din flotta
   Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas,
   Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat
   Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat,
   Förlamad första gången, men för evigt.
   Du bortgår som en skugga, och din lefnads
   Utslitna segel, hvilka städse svällde
   Enformigt för en enda vind allena,
   Hopvecklas på den graf, som gömma skall
   Den störste man, som denna tid gaf Norden --
   I fall han ej dess störste dåre varit.
   Han går.
  
  SCEN VII.
   Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.
  CLAES FLEMING.
   Du känner ju det gamla ordet, Bengt,
   Af högre vishet taladt ut, än vår:
   Den, som till svärdet griper, falla bör
   För svärd. Den läran sammanfattar strängt,
   Men rättvist, domen öfver Eder alla,
   Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni
   Bordt endast föra krig mot trädens kronor.
   Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt
   Mot kunga-kronans helga tempel-lund,
   Af hvilken ensam kan beskäras hägn
   Emot de stormar, som de svage härja.
  BENGT BONDE.
   Re'n sedan långlig tid ej obekant
   Den helga läran var mig, som Ni, herre,
   Ånyo åberopar, såsom dom
   Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit
   För Edra bilor, mer än Edra svärd.
   Jag hört det ordet ofta repas upp
   I fall, som bittert mot hvarandra svurit;
   Och det har kastat tvekan i min själ,
   Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar,
   Den sanna meningen försjunkit bortskymd.
  CLAES FLEMING.
   Förvillelsernas makt är stor, J blinde,
   Som lemnen Er åt ledare, mer blinde
   Och värre, än J sjelfve. Solklar dock
   Är ordets mening, der den ej förfalskas.
   Det är en slutföljd blott utaf ett annat:
   Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.
  BENGT BONDE.
   Den tolkningen, som nu af Eder gifves,
   Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat.
   Men när jag sedan åter har besinnat,
   Hur mild den helga Gudalärarn vär
   Också emot den ringe, som utaf
   De mäktige på jorden blef förblandad
   Med markens stoft inunder deras sulor,
   Då har en annan mening åter blixtrat
   Omkring det svärd, för hvilket den bör falla,
   Som först till svärdet skoningslöst har gripit.
  CLAES FLEMING.
   Och huru lyder denna andra mening?
   Hos mig har aldrig uppstått mer än en.
  BENGT BONDE.
   Jag derpå icke kunnat tvifla. Men
   Han, som med kärlek trifdes bland de låge,
   Förtryckte, hvilka i Tiberias våg
   Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden,
   Han talte endast om den andens frihet,
   Som borde fästa vingar vid de bojor,
   Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts --
   Att dessa skulle trycka mindre tungt.
   Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning
   Utaf den dystra smedja, vid som verlden,
   Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos.
   Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan.
   Han visste, att ett svärd i slafvens händer,
   Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet,
   Blott nya länkar skulle gett åt bojan.
   Och derför talade Han blott om hoppet,
   Och sökte vända blicken upp mot himlen,
   Långt från den jord, der blodiga ruiner
   Allenast skulle krossat hoppets vinge,
   Och sölat dennas skära glans för alltid.
   Men skulle svärdet först blott gripits af
   En Sigismund -- och ntaf dem han utsändt --
   Hvem vet, om icke fridens Gudatolk
   Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?
  CLAES FLEMING.
   Du menar det?
  BENGT BONDE.
   Så är min mening, herre;
   Men om den träffat rätt, det vet ej jag.
   Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp
   Med svärdet blott, att slika djerfva frågor
   Vi endast tvingas kasta fram, men lösa
   Förmå vi icke dem.
  CLAES FLEMING.
   Men derför ären
   Ni också desto brådare att lyssna
   Till hvarje munnens väder, hvilket blåser
   Ur svikande profeters tomma hjernor.
   Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger
   Derur all sanning, pröfvad och befästad
   Af seklernas erfarenhet, och fyller
   Er själ med hugskott, lärda utantills,
   Och som ett ögonblick ej profvet hålla.
  BENGT BONDE.
   Så måste saken synas Er. Ni oss
   Har sett allenast ifrån höjden af
   Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar;
   Från mynningen af de kanoner, hvilka
   Förkrossat våra lemmar; genom flammor,
   Hvari sig speglat gruset af vår boning.
   För oss, som sjunka ned på detta grus,
   Sig mycket ter likväl helt annorlunda,
   Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes.
   Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt,
   Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd,
   Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas
   Att meningar, dem fordna sekler alstrat,
   Utplånas skola eller jagas undan
   Och gifva v:lka för en annan mening,
   I bättre samklang ljudande med Hans,
   För hvilken sekler tyckas som en stund;
   För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming,
   Står såsom menska blott, så väl som vi.
  CLAES FLEMING.
   Jag vill ej tvista här med dig -- --
  BENGT BONDE.
   Man vet,
   Att Ni ej älskar detta slags bevisning.
  CLAES FLEMING.
   Du är bra djerf, förtröstande uppå
   Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken
   Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper
   Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.
  BENGT BONDE.
   Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt:
   Ty på Ert riddar-ord jag städse litat.
   Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl
   Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, --
   Som hvarje riddersman försäkra skulle,
   Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. --
   Af öppen dag min gång likväl belystes.
   Och om jag aldrig vågat träda upp
   Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref.
   Ni skulle ej så vred uppå mig blicka
   I denna stund, och ej för Er jag stod.
  CLAES FLEMING, räckande honom handen.
   Det är en sanning, Bengt. En modig man
   Står inför mig, och gerna vill jag tro,
   Att en rättskaffens man der står derjemte.
   Men jag förmodar, ätt du icke ställt
   Din kosa hit, för att dispyter väcka
   Om hvarje olik mening, som oss skiljer
   Ifrån hvarandra. Gerna du behålle
   För dig din mening, som jag min behåller,
   Blott dina handlingar laglydigt böjas
   Inunder det, som gälla bör för alla.
  BENGT BONDE.
   Jag hittills trott: vår handling borde vara
   Blott öfversättning af vår menings grundspråk.
  CLAES FLEMING.
   Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling
   Bör böja sig inunder samhällshvalfvet,
   Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt,
   Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen.
   Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt,
   Hur sjelfva dessa högsta pelare,
   När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga,
   För att, förenade med dem, som höjas
   Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd.
   Hur ginge det, om hvarje sten ur muren
   Framspringa ville och sig häfva upp
   Emot det hela, eller golfvet sökte
   Sig resa upp till tak -- -- --
  BENGT BONDE.
   Ack! Hvalfvet der
   Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.
  CLAES FLEMING.
   Det skulle göra så, om uppror brunne
   Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror!
   Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.
  BENGT BONDE.
   Det slapp då ut omsider, detta ord,
   Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte
   Uppå dess väggar, för att väg sig bryta,
   Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur.
   Ni slungat, herre, på oss ordet uppror,
   Se'n Ni, måhända mer än någon annan,
   Utkastat sjelfva saken, som Ni döper
   Med det ochristeliga namnet: Uppror!
   Två stafvelser, som sluka all vår rätt.
   Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit;
   Som bränna våra kojors arma hem,
   Liksom en offer-eld den armes gåfva;
   Som mörda våra kroppar, likasom,
   Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit.
   Allt menskligt anspråk, stammande från Gud,
   Från våra fäder och från deras furstar,
   Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas
   Som agnar, till en lek för alla vindar.
   Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt
   I denna lejongrop, man kallar uppror?
   Emedan vi ha kastat våra kroppar
   Till sköld för våra själars högsta väl;
   Emedan vi vår andes frihet värnat
   Mot den papismens träldom, som oss hotat,
   Och vår lekameliga frihet mot
   Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.
  CLAES FLEMING.
   Fantomer utan verklighet och blod
   De faror voro, hvilka Er förvillat
   Att kalla ned på Eder andra faror,