Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 01
Total number of words is 4138
Total number of unique words is 1603
28.5 of words are in the 2000 most common words
38.6 of words are in the 5000 most common words
44.3 of words are in the 8000 most common words
CLAES FLEMINGS TIDER
Dramatisk dikt i fem acter
Af
FREDRIK CYGNAEUS
Helsingfors,
Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri,
1851.
Imprimatur: Herman Molander.
I have had no view to the stage; in its
present state it is, perhaps, not a very
exalted object of ambition.
Lord Byron, Marino Faliero.
Elias Lönnrot tillegnas denna Dikt, -- det mödofullaste arbete,
mitt lif hittills förmått åstadkomma, -- såsom gärd af beundran
och tillgifvenhet för den aktningsvärdaste karakter och den
inflytelserikaste litterära verksamhet, hvaraf, under denna
tidsålder, Finska Nationen blifvit hedrad och upplifvad.
Helsingfors den 27 November 1851.
af Författaren.
CLAES FLEMINGS TIDER.
PERSONERNA.
CLAES FLEMING.
JOHAN FLEMING, hans son.
DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter.
BENGT BONDE.
DANIEL HJORT.
KERN.
HERTIG CARLS SÄNDEBUD.
OLOF STENBOCK.
Furst RADZIVILL.
Grefve LUBOMIRSKY.
KRASINSKY.
OLOF, Svensk Veteran.
En gammal Trotjenare i Flemings hus.
En Befälhafvare vid Finska flottan.
En Finsk Officer.
En ung Finsk Knekt.
HEXAN.
MATHILDA, hennes fosterdotter.
EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka.
CATHARINA MÅNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka.
Catharina Månsdotters följeslagare.
Svenska, Finska och Pohlska Knektar.
En Småsven. En Budbärare. Invånare i Åbo.
Lokalen för handlingen: Åbo stad och dess omgifning
Tiden: våren 1597.
FÖRSTA ACTEN.
En ringa boning, gömd i ruinerna af Kustö förfallna Biskops-slott.
Förbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer påminna om den
förjagade Katholicismen. Ett något större rum med tvenne dörrar,
den ena åt fonden, den andra åt venstra sidan. En spisel i ett
hörn af rummet.
SCEN I.
Bengt Bonde. Daniel Hjort.
BENGT BONDE.
En blytung trötthet genom mina lemmar
Sin stela bölja hvälfde hela dagen.
Den fryser nu till is, och ej mitt blod
Har värma mer att lösa upp dess kyla.
Uppå min långa vandring gamla sår
Fördämningen af de halfläkta ärren
Bortspolade, och utur friska källor
Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig.
Min hela kraft jag aldrig dock behöfde
Så väl som nu. I morgon re'n kanhända
Jag står inför Claes Fleming. Mången gång
Jag rusat förr emot hans knektars lansar
Med icke brutet mod, fastän mitt vapen
Var nästan det allenast. Men jag känner
Min styrka svika mig vid blotta tanken
Att mot hans pantsarklädda hjerta nu
Jäg måste löpa storm, då såsom vapen
Min hembygds lidande och nöd blott lyftas.
Inunder menskans slutna ögonlock
Upptina lifvets ådror, friskt ånyo.
Liksom inunder egen hyddas tak
Den trötte vandrarn lefver upp på nytt.
I några ögonblick af hvila jag
Min nötta lifskraft nedersänka ville
Och hämta den pånyttfödd derutur.
DANIEL HJORT.
Hvem kan en rolig hvila väl förtjena,
Om icke den, som vakat såsom du?
BENGT BONDE.
Så fåfängt som mitt vakande, min hvila
I dessa tider var. Man sofver roligt
Ej på sin hembygds blodiga ruiner.
Dock lugnare än annars nu jag somnar
Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta
Vändt från Ert folk och land. -- Vi börjat frukta
Att våra lik och våra hyddors grus
Och strömmarna utaf vårt gjutna blod,
Mer än den kalla murn af Flemings slott
Sig hopat, söndrande oss från hvarandra.
Olyckan är det sämsta bindningsmedlet
Emellan dem, som deraf dödligt drabbats,
Och andra -- hvilka blott hört derom talas.
DANIEL HJORT.
Mer kraftigt dock än något annat binder
Olyckan dem, som hon gemensamt träffat.
Föll ej hvart slag, som mot Er riktades
Också emot min barm? Och endast hoppet
Att med min svaga hand afböja kunna
Ett eller annat af de hårda slagen
Mig qvarhöll fjerran ifrån Er, som blödde,
Och nära honom, som gjöt ut Ert blod.
BENGT BONDE.
Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro
Besparat skulle mången bitter stund
För dem, som lefde fordom Edra vänner,
Och dem, som hade upphört vara det
Förr än de hörde upp att lefva.
Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.
DANIEL HJORT.
Ha!
De gingo bort till offerdödens skuggor,
Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor,
Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor.
Som ropade inunder hånskratt än
I halftillslutna öron, då re'n natten
De fallnes öga täckte. Bort de gingo
Förbannande förrädarn, den de älskat,
För hvilken förr de skulle glfvit lifvet,
Och som dock hade skattat sig lycksalig,
Om han sitt lif fått gifva ut för dem.
Kan du, o afgrund, tänka ut en pina,
Mer skärande än den mig jorden tillredt!
Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! -- --
Men hvem har rätt att lyssna ännu till
Sin egen smärtas suck, när han förnummit
Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar
Utur din sönderslitna barm, mitt land!
BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen.
Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt
I skogens hålor sök ett hem åt Eder.
Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre
Och hästens hofvar. Efter få minuter
Blir mordbrandslågan sista gästen i
Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än?
Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om
Du väntar frälsning för din egen själ.
Den äldsta gossen får blott lemnas qvar.
Han fyllde fjorton år i förgår, och
Han måste hjelpa till att mota rånarn. --
Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek.
I fall på jorden vi ej se hvarandra,
Så finns derofvan annat hem än skogens. --
Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen
Med Edra liar röfvarenes lif
Och trösken dem med Edra klubbor! -- Aj!
Jag träffades i bröstet af ett lansstygn.
Men det gör ingenting. -- Håll ut, kamrater!
Han inslumrar något lugnare.
DANIEL HJORT.
Olycklige! Ditt lidande, din strid
Ej döfvas ens af sömnens valmodofter.
Den, som har öfverlefvat hvad du känt,
I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. -- --
Jag trodde att det tillgått skoningslöst:
Att satan flyttat ut en koloni,
Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt,
På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika.
Hur fattig uppå färger är ändock
Inbillningskraften, då den söker måla
I dyster gräslighet, hvad verkligheten
Med några mästardrag fullända vet!
Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats
I strömmar på min kränkta fosterjord,
Inför min tanke var ett ringa utkast,
Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon
Emellan skogens bryn och himlens diktar!
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag orkar icke mer. Farväl, du koja,
Der fädren dogo, och jag sjelf blef född.
Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga
För barnen. Snart du endast aska är,
Liksom min kropp är stoft. God vare nådig
Min arma själ och mina arma barn!
DANIEL HJORT.
Ej mycket egde du, min fosterjord,
För dina söner, ammade i armod
Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst;
Men hvad du gaf var rent och obefläckadt.
Förbannelse ej grumlat elementen.
Besmittad än var ej naturens kyss.
Men nu! När törsten drifver dina barn
Att dennas brand i dina floder släcka,
Då ökas hettan blott -- utaf det blod,
Som icke funnit vatten nog att klarna.
Och ifrån djupen sträckas stela händer
Af slagna bröder -- manande till hämnd.
När jägarn hungrig fällt sitt villebråd,
Han stirrar tvekande -- och vågar icke
Sitt rof förtära: ty hans fader varit
För detta nyss ett tillredt rof, kanske.
Och vill han sända från förtrampad jord
Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken
Tillbaks af blodbestänkta lemningar,
Dem fogeln skriande med bödeln delat.
Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus
Att vid dess altar lägga ned den börda,
Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet,
Ifall den icke löst det upp i stoft.
Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat
Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad,
Som sökte tröst och möter blott förtviflan.
Du känner dessa blodbesprängda ögon,
Som stirra mot dig efter dödens qval.
De hafva hvilat med en faders huldhet,
En broders kärlek i ditt rörda öga.
Ha dessa lik, med hvilka stormen leker,
Ur grafven stigit att bebåda domen,
Den eviga, som nära är för handen?
O, nej! De vittna tvärtom endast, att
En rättvis dom på jorden ej förkunnas:
Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt.
Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet
Din fräcka thron på tempelmuren bygger,
Du visa vill att den, som har nog makt
Att ingen menska mer behöfva frukta,
Bortkasta kan den fruktan ock för Gud,
Som han har hycklat, tvungen af behofvet.
BENGT BONDE, såsom förr.
Förbi det är med mig. Min gosse, bort!
Ditt unga lif att rädda sök, till tröst
Och hjelp åt moder din, den öfvergifna.
Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten
Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet.
DANIEL HJORT.
Och han, som vållat denna härjningsfasa,
Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar,
Som, släppta lösa, uti hast förvandlat
Hans fäders land till ödslig kyrkogård,
Der endast griftens ro och glömska saknas --
Han skådar med sin isblick lugnt omkring
Och tycker att hans verk är ganska godt. --
Jag stått en gång vid oceanens strand
Och sett, har höstens sol betraktade
Med gräslig köld den öde rymd, som nyss
Knappt egde rum för all förstöring, buren
Inunder stormens vingar vidt deröfver.
Jag trodde då, att intet fanns på jorden
Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick.
Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming
Har blicka sett omkring det land, han bytt
Från menskors hem till en oändlig kala
För vilda djur -- och ega ej en tår
Uti sitt torra öga, ej en suck
I ödemarken af sitt vilda hjerta
För ödemarken, han omkring sig skapat.
Jag ryser väl för detta dödens lugn
Hos den, som jagat lifvets ro från landet.
Men sådan tiden är, hvars räkning han
Har grundlagt här, att afundsvärd den synes,
Som qväfvas ser i sin förblödda barm,
Likt öknens källa under brännhet flygsand,
Hvar känsla för sin egen nöd och andras.
De onda magter, hvilka folkets sägner
Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar,
De hafva väl en annan kraft, hvaraf
Nu göres mer behof. De kunna gifva
En själens hårdhet, som består hvart prof.
Mig deras gunst ej denna än beskärt,
Och jag har tviflat om ett godt den vore.
Men Flemings välde ammar onda tankar,
Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka.
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat
Att skåda all förstöring, hvilken gått
Vildt härjande på menniskornas sinne,
Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen
I denna tid, då själarnas förbistring
Är vildare än tungomålens var
Vid Babels torn? -- Har också han oss svikit?
Tron ej det ryktet! -- Han förrädare!
Vår Daniel, som växt i våra hyddor
Med oss tillsammans, -- som böjt knä med oss
Vid samma altare, -- som ut vi rustat,
På det han skulle samla ljus derute,
Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; --
Han en förrädare mot land och folk!
Det vore rysligt mer än något annat.
Men så det synes dock. Gud sig förbarme!
DANIEL HJORT.
Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om
Ännu barmhertighet kan strömma ned
Från himlen, som sig slutit öfver Finland,
En droppe deraf falle på min själ
Och rädde denna ur förtviflans öken. -- --
Men äfven jorden har en tillflykt dock,
I hvars asyl misstänksamhetens pest
Ej hunnit än besmitta hjertats renhet.
Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan
Blodfläckarna från det förblödda sinnet;
En dufva, hvilkens vingar flägta bort
Hvart strömoln, innan det på barmen haglar.
Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva,
Dit ingen rofsnål fogel hittat än.
Det är den enda fristad, hvaruti
Orkanen ej fått plats att veckla ut
Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar.
Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit.
Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor,
Som honom och hvad honom tillhör stänga.
Om denna fridens lund ej hägnats här,
Min själ ej blifvit mina striders valplats;
Och stormens vinge skulle sopat redan
Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.
Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.
Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud
Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar
Det dock till mig med aningarnas stämma.
Mathilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt
forskande blick och fortfar:
Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga
Mig äfven här från fridens helgedom.
Mathilda räcker honom under vemodig tystnad handen.
SCEN II.
Bengt Bonde, slumrande. Daniel Hjort. Mathilda.
DANIEL HJORT.
Du ler ej vänligt vid min ankomst nu,
Som annars alltid. Ack! jag mig förvänja
Vid denna solblick hunnit re'n. Ej skogen,
Den dystra, vet att dagen re'n är inne,
Om ej en stråle uti morgonklarhet
På skogens mörka panna kysser sitt
God morgon! Så det icke heller dagas
Uti min själ, om dagen ej bebådas
Utaf en stråle, kommen från ditt inre.
MATHILDA.
Är det af mig du väntar ljusets klarhet,
Du, som den vårdkas tändt, hvarefter jag
Har styrt de stapplande och svaga steg,
Dem endast du ledt fram ur natt och töcken.
DANIEL HJORT.
Kanske din liknelse har sken af sanning,
Så visst som min en sådan uttryckt helt.
Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas
Till hands för dem, som samma öde drabbat,
Och blifvit kastade mot samma klippor,
Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes.
Jag endast kunnat tända då och då
Ett ringa bloss: med del jag stråten visat,
På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf.
Men icke jag fått magt att natten jaga:
Dess välde syntes blott än mera gränslöst
Sig breda kring den gnista, som jag väckt. --
Men i ditt öga log en morgonstrimma,
Som blott beböfde vilja: varde ljus!
MATHILDA.
Du aldrig förr har talat så till mig.
Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer
Att ur min natt du väntar dig en morgon.
Jag hittills föga mer än intet varit
För dig. Du gaf mig tröst och talte än
Om hopp, när jag det trodde bortdödt, liksom
De alla, hvilka jag med kärlek mindes.
Jag var för dig en oerfaren flicka,
Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat,
Och endast misskund tycktes stärka dig
Att icke tröttna vid den svaga, hvilken
Ej hade något att dig ge tillbaka
För allt det goda, du på henne slöste.
Och än jag är densamma, som jag var:
Min tacksamhet, den är väl lika varm,
Som förr, ännu -- men är ock lika -- svag.
DANIEL HJORT.
Du är ännu densamma, som du varit:
Stark i din rustning, den du kallar svaghet;
Hjeltinna, fast det vapen, som da bär,
Igenom bröstets harnesk ej kan tränga,
Men endast djupt i det, som deraf skyddas.
MATHILDA.
Såsom en far, du är och blir mig dyrbar.
DANIEL HJORT.
Välmening bära dina läppars ord
Utur ditt hjerta; och likväl i mitt
Den tränger ej! Qvarlemnad utanför,
Ett dolkstygn inåt hårdt den endast måttar.
MATHILDA.
Ditt tal är mörkt. Klart jag blott fattar ett:
Jag sårat der jag balsam gjuta ville.
DANIEL HJORT.
Uti en nittonårigs morgonsolsken
Ryms ingen plats för mannens dystra tankar,
Som sörja hans försvunna ungdomssol.
En fader vill du att jäg dig skall vara -- --
MATHILDA.
Finns väl ett namn, som klingar mera ljuft?
DANIEL HJORT.
Väl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt,
Då det från flickans blyga läppar hviskas.
Du känner det. Kanske du re'n det hviskat,
Fast mig det icke gäller mer; -- måhända
Mig aldrig gällt. -- Åt den, som smäktar efter
En doft af blomsterånga, kastar du
En skyl af ax, som höstligt nedermejats.
Då bröstet flämtar efter vårens flägt,
Du vill det stänga in i qvafva kammarn,
I hvilken vinterns köld sig qvalmigt upplöst.
Då barmen, sjuk, blott vet ett läkemedel,
Som heter: kärlek, älskarinnans kärlek,
Du slungar mot den hän ett annat namn,
Som vekt och varmt, då det ifrån dig går,
Likt meteoren, svärmande på fästet,
Likt denna faller stenhårdt, kyldt från himlen.
MATHILDA.
Hur kan ett intet, sådant som min kärlek,
Ditt rika hjertas ve och väl bestämma?
En själ som din ej borde kunna fyllas
Af trängre kärlek, än ditt hela folks.
DANIEL HJORT.
Så har jag tänkt, jag äfven någon gång,
Men hvad jag känt, den tanken hädanjagat.
Förhatlig är mig flärden in i döden,
Och folkets gunst, liksom all annan ynnest,
Begär till offer främst ens menskovärde.
Men denna kärlek, som i öppen famn
Mitt hela väsende bar hän till dig,
Gaf rymdens fria luft åt andens vingar,
Och böjde kraften ej, men höll den upprätt.
Nu är det slut. Ett lif förutan kärlek
Ar lik en dag förutan dagens ljus;
Och om det rör sig än, det rörs likt hjulet,
Som tungt från branten rullar ned mot djupen.
Jag vaknat från min lefnads sista dröm, --
Att jag ett enda hjerta kunde vinna. --
Uppvaknandet är hjertats dödssömn lik.
MATHILDA.
O, säg ej, tänk ej detta! Du har väckts
Till högre lif, än känslans drömgestalters.
Då deras välde ligger brustet, brista
Väl andra band, som fjättrade din kraft.
Hvarthelst du leds deraf, den svaga hand,
Som lossade på banden, skall dig räckas
Så varmt, så hjertligt som i denna stund.
DANIEL HJORT.
Din hand är ej blott hand, men äfven tecken,
Att lifvets hopp sitt afsked taga bör.
Väl ligga banden lösta; men de lossat,
Som banden brista mellan själ och kropp.
Han räcker Mathilda handen och vill aflägsna sig.
MATHILDA går, och vändande sig om vid dörrn, säger hon vemodigt.
God natt! God natt!
Hon försvinner.
DANIEL HJORT.
Ja väl, godnatt! Med dig,
Med dig min sol sig vänder bort för alltid.
God natten blir, om den ej varar länge.
Min själsnatt höstens är. Må den bli kort
Likväl som vårens, om ock stormuppfylld
Lik den, som nu derute fäller träd,
Dem höstens storm och vinterns köld förskonat.
SCEN III.
Bengt Bonde. Daniel Hjort. Hexan.
DANIEL HJORT till Bengt Bohde, som vid Hexans inträde uppvaknat.
Har, som du sjelf, din kraft ock vaknat åter?
BENGT BONDE.
Jag känner mig nu stark att möta allt,
Hvad helst försynen i min väg må ställa.
Min slummer var en bild af menskans lif:
Orolig, störd i början, men till slut
De bistra drömmar vaggades till hvila.
DANIEL HJORT.
Hvem kunde härda ut med lifvets drömmar,
Dem vi, på skilda bäddar båda drömt,
Om man ej skulle ega hoppet qvar
Att slutligt få från alla drömmar somna!
HEXAN.
Det hoppet gifver blott åt svaga tröst;
Men målet för den starkes dröm är -- hämnd.
BENGT BONDE.
Den ligger i Guds hand.
HEXAN.
Hon utsträcks fåfängt,
Der ej ett redskap förer ut Hans vink.
BENGT BONDE.
Den onda viljan, törstig efter hämnd,
Förmätet tror sig räcka upp till Honom.
Som rättvist dömer. Men ifall Hans hand
I sådant redskap griper, krossas detta.
HEXAN.
Nåväl, hvad är det mer! Den, som har lefvat
För hämnden blott, den har ock lefvat nog,
Om hämndens första stund hans sista blifver.
Hur sällt ej vore detta snabba slut
Emot evinnerliga år, på hvilka
En veklig ångers lumpna matkar frossa
Förutan kraft att lifvets nötta tråd
Afslita tvärt. -- I qväll en gäst jag väntar.
Ja, tvänne, hvilka tjena som exempel
På hvad ett sådant lif kan vara värdt.
BENGT BONDE.
Du väntar gäster?
HEXAN.
Ja.
BENGT BONDE.
Af våra vänner?
HEXAN.
Nej, derhän sträcker sig vår vänskap icke;
Men väl bekanta, fastän illa kända,
De äro dock. Den äran unnas mig
Att se i qväll en ganska nära frände
Af sjelfva Svedje-Claes --
BENGT BONDE.
Herr Flemings frände!
HEXAN.
En som åt slägten gör än mera heder
Om möjligt än han sjelf: den vilde Stenbock.
BENGT BONDE.
Hvad! Olof Stenbock, denne lömske niding,
Som sköt i fängelset på konung Erik
Och sårade hans arm, fast nådestöten
Han lyckades ej gifva åt sin konung.
HEXAN.
Min andra gäst var detta förbehållet,
Den vidtberömde mäster Philip Kern,
Som kokade en soppa, hvaraf Erik,
Sig åt omsider mätt på lifvets qval.
BENGT BONDE.
En österbottnisk bonde rum ej finner
Inunder samma tak, af hvilket skyddas
Män, som fört ut så märkliga bedrifter.
Jag önskar, att i skogens natt de icke
Mig möta må. Lätt sjelfva skogen blefve
För trång åt bonden och åt kungadråparn.
HEXAN.
Du vill gå bort i detta Herrans väder?
BENGT BONDE.
Vid sådant är jag van. Det värsta, som
Mig kunde träffa, vore -- dina gäster.
HEXAN till Daniel Hjort.
Ni, som Claes Fleming dageligen sett,
Ni är väl mindre vek än denne bonde,
Som städs' förblifvit det, hvartill han föddes.
Tror Ni Er ock för god att bli min gäst?
DANIEL HJORT.
Du smädar, äfven du, den olycksfödde,
Som uppsteg från sin dal till dessa höjder,
Der man blott ser, hur ödslig verlden är.
Ut måste jag i natten, der ej man
Är tvungen skåda mera något af
All verldens härlighet och -- dess elände
Och hör blott stormens himlasända röster,
Men ifrån menniskornas smålek skonas.
HEXAN.
Gå du och dröm i skogen, som du drömde
I kojan och i slottet. Jag vill handla,
När stunden är för handen: min och hämndens.
Du kan blott lida under klagan, medan
Ditt arma land förblöder ljudlöst. Jag,
Jag handla skall för dig och för Er alla,
Som hämndens andar i min själ befalla.
Bengt Bonde och Daniel Hjort gå.
SCEN IV.
HEXAN.
De dröja än. Derute likväl ryter
En storm, som bordt hitkasta mina gäster
Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten
Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse
I nattens mörker? Mäster Philip och
Herr Olof Stenbock borde dock sig känna
Väl hemmastadda uppå dunkla stigar.
Den, som har stulit lifvet af sin kung.
Och den, som ville råna det med våld,
Kan väl ej irras af en nattlig vandring.
Hon börjar syssla vid spiseln.
Det är en skam att låta upp sin boning
Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott
Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan.
Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde
Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.
Hon sätter bordet i ordning.
Med stackars mäster Kern är det dock synd:
Han spritter under bördan af sitt samvet',
Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna.
Men jag kan dock ej neka mig det nöjet
Att kasta bränsle i hans helvete
För att det göra än mer hett för honom.
Hon lägger mera ved i ugnen.
Med Stenbock vore denna möda spilld:
Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt,
Och endast då och då af något fel
Uti matsmältningens organer, påminns
Han om den hårda spis, som blifvit slukad. -- --
Nu höras tunga steg; så stiger ingen,
Som ej bär grofva brott på sina skuldror.
SCEN V.
Hexan. Kern. Stenbock.
HEXAN.
Ni låtit länge vänta uppå Er.
STENBOCK.
Du, som så mycket vet, ju känner väl,
Att man för länge icke vänta kan,
När uppå godt man bidar. Men låt se!
Du bullat upp liksom, en julqväll, modren,
Då sin herr son hon hoppas famna åter.
Du är dig städse lik, den yppersta
Bland alla muttrar, stammande från Evas
Urgamla adel. Om jag blefve fan,
Till farmor jag dig korade.
HEXAN.
Det tycks,
Som en förvandling ej för Er är nödig.
STENBOCK.
Jag tycker just som du. Förlora skulle
Jag säkert deruppå, och du ej mindre.
Ty kunder såsom vi bestås ej alltid.
Med stålbepantsradt samvet och app'tit
För fem, vi äro gäster, som ej svika
I dryckjom mer än uti androm styckjom.
Förstås, jag talt om mig och ej om denne.
Pekar på Kern.
HEXAN.
Det är bekant, att Ni ej svikit har
Förtroenden, som man på Er har satt.
STENBOCK.
Hvad menar du med det? Ar det en pik,
Tillbaks den studse mot ditt hulda hjerta.
HEXAN.
Min mening tolkas bäst af detta bord:
En tolkare som ni lätt fattar sådant.
STENBOCK.
Du talar gudaskönt; ditt bord än bättre!
Se, Mäster Philip, här en vederläggning,
Som duger, af Er sorgbetyngda lära,
Att lyckan en exotisk planta är,
Den forskarn fåfängt söker på vår jord.
HEXAN.
Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den
Jag enkom sparat för Er läckra gom.
KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp
från bordet.
Ha! Dina funder känner jag igen,
Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd
Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen
Du uppgräft i Hin Ondes skafferi:
Helvetets bottenlösa gölar; sjelf
Du sluka må det, som din svartkonst tillredt.
Det är en mat för dig. Se hit! Se hit!
Der leker giftuppfyllda ormars yngel
I lustig ringdans. Nu sin famn de slå
Omkring ett hufvud, som bär djupa märken
Utaf en fallen kungakronas tyngd.
De halka nedåt, slå sin hala ring
Omkring en hals. Den bar en riddarked
I forna da'r, så präktig, att ej solen
På tvenne sådana sitt guld har slösat.
Men keden rycktes bort af händer, sträckta
Ur nattens djup emot den. Grannare
Nu ringla ormar sig kring samma hals.
Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta
In i en barm, som, fast af bojor tryckt,
Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf.
Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt
Och triumferande uppå ditt verk?
Det är ett mästerstycke, så att ej
Din mästare behöfde skämmas för det.
Du känner väl igen de vackra dragen
Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa
Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern
Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar
Mot förebilden. De hvarann förstå. --
Sitt gift från honom ormarne ju sugit.
HEXAN.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 02
- Parts
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 01Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4138Total number of unique words is 160328.5 of words are in the 2000 most common words38.6 of words are in the 5000 most common words44.3 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 02Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4174Total number of unique words is 153829.1 of words are in the 2000 most common words40.2 of words are in the 5000 most common words46.6 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 03Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4047Total number of unique words is 147230.4 of words are in the 2000 most common words41.3 of words are in the 5000 most common words46.1 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 04Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4201Total number of unique words is 155926.4 of words are in the 2000 most common words37.4 of words are in the 5000 most common words44.8 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 05Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4110Total number of unique words is 158627.0 of words are in the 2000 most common words37.3 of words are in the 5000 most common words42.7 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 06Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4177Total number of unique words is 146130.7 of words are in the 2000 most common words41.3 of words are in the 5000 most common words46.0 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 07Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4352Total number of unique words is 145230.7 of words are in the 2000 most common words41.2 of words are in the 5000 most common words46.1 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 08Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4065Total number of unique words is 153831.0 of words are in the 2000 most common words41.5 of words are in the 5000 most common words46.2 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 09Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4082Total number of unique words is 149928.3 of words are in the 2000 most common words39.3 of words are in the 5000 most common words44.1 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 10Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4145Total number of unique words is 146932.3 of words are in the 2000 most common words42.9 of words are in the 5000 most common words48.4 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 11Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 3952Total number of unique words is 151330.0 of words are in the 2000 most common words40.4 of words are in the 5000 most common words44.6 of words are in the 8000 most common words
- Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 12Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 2276Total number of unique words is 93035.7 of words are in the 2000 most common words45.6 of words are in the 5000 most common words50.1 of words are in the 8000 most common words