Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 08

Total number of words is 4065
Total number of unique words is 1538
31.0 of words are in the 2000 most common words
41.5 of words are in the 5000 most common words
46.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd
För motsatt tydning. Ni den starke är;
Er rätt är så den högsta -- det är klart.
Jag denna lagförklaring länge känt,
Men har ej kraft att deremot mig sätta,
Och skulle spörja föga lust dertill,
Om jag ock ägde styrka till försvar.
Jag mången gång har tyckt: det vore lika
Hvarhelst en biltog i sitt eget land,
En fågelfri -- som likväl föddes fri,
I annan mening -- når sitt sista öde.
Jag tycker ej så mer. Långt bättre är
Att här förgås, inför allt folk, uti
Den stad, som kröner hela landets hufvud,
Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur,
Uti den ödemark, der man sökt värja
Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde.
Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming,
Att vänta, tills att källan af det blod,
Som bragt Ert eget uti våldsam svallning,
Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud
Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning.
En ynnest jag begär likväl -- den enda,
Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt.
Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt,
Att höjas upp till spetsen af det torn,
Som kröner denna undersköna kyrka,
Bakom hvars fensters blommor friden blickar
På den förstöring, hvilken ute härjar.
O! Det blir skönt, att än med brustna ögon
Se dessa sköna fjärdar le i tårar
Mot vårens sol, och hoppas vår ännu
Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud,
Fast Finlands folk har intet mer att hoppas,
Åtminstone af menskor. Nästa Söndag,
Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma
Dem bjuder hem till Herrans helga frid,
De skola se hvad tiden lidit -- och
Fastän dess framfart tecknas annorlunda
Än vanligt, veta de, hvad deras frid
Tillhöra månde. Och de falla ned
På sina knän, och bedja tyst en bön
För Herrans ro åt den, som blifvit gjord
Uti sin sista stund till visare
Af tidens lopp, i dessa sista tider.
Och fast den bönen flyr på lätta vingar
Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt
Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt
Man bäfvande ett annat namn plär gifva.
Förbannelse är denna bönens namn.
Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus
Den bönens tyngder falla neder, herre!
CLAES FLEMING.
Att denna tid så farlig icke är,
Som du den målat ut med mörka färger,
Bevisas klart deraf, att du fått tala
Till punkt, och lyssna kan ännu till svar.
BENGT BONDE.
Ni säger rätt: Er tid är icke farlig,
Och Er förtjensten tillhör äfven deraf.
Ni ställt så till, att lifvet är till börda,
Och döden synes oss en vinning blott.
När det så långt har kommit, byter faran
Sin gamla art, och synes endast räddning.
Och ingen finnas kan då mer så feg,
Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde
Den enda räddning, han än hoppas, skymma.
Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd
uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg.
MATHILDA.
Javäl! Så feg ej finnes här en man
Bland dem, som vuxit jemte våra skogar!
Och sjelfva qvinnan lär omsider inse,
Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming,
Så farlig är, som hon den trodde förr.
Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder,
Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat
For mig, ej nämnde med ett andetag.
Den sak, som hänfört till hans sista strid
Bengt Bonde, var ej fremmande för honom.
Det var hans egen, angick honom nära,
Som alla de, hvari han kämpat förr.
Det var för mig han offrat sig, för dottren
Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom
För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt,
Fått falla på dess jord, som skölden faller
På kämpens bröst, när hjertat klappat ut.
Haf tack för all din trohet, du, hvars själ
Är mera herrlig, än de allas, hvilka
Sig kalla stolt för detta landets herrar.
Jag är så arm, att intet jag kan göra
För dig. Min sista bön likväl skall höjas
Till Gud, om evig frid för den, som offrat
Sin egen ro för andras blott. I templet
Får denna bön väl aldrig stiga mer,
Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. --
Du vill det icke, och jag ej förmår
Vanhelga ens till båtnad för din räddning
En bön om mildhet, sträfvande till denna
Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar
För egna barn en gång.
JOHAN FLEMING.
O, min Mathilda!
Ej sårade du också det stora hjerta,
Som du ej känner; och hvari så gerna
Jag skulle vilja ställa dig i rummet,
Som blifvit öde, då derur skall ryckas
Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.
MATHILDA.
Det fanns en kärlek, som du har förtjenat
Måhända vida mindre, än din faders.
Den finns ej mer, se'n jag omsider vet,
Att det var Flemings son, som stulit den.
JOHAN FLEMING.
Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se
Uti mitt öga, som för sista gången
Emot sin morgons skönsta stjernor blickar,
Och säg, att du mig icke älskar mer!
Det vore godt! -- Ej morgonljus få blända
Det öga, som i fängslets skymning öfvas,
Att skåda modigt in i dödens natt.
Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och
slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.
MATHILDA.
Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif
Och död! -- Min faders blodbestänkta skugga,
Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda.
Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss
förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd
emot honom, utropar:
Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas.
Radzivill träder upp med häftighet.

SCEN XI.
De förre. Radzivill.
RADZIVILL.
Man kan dock icke vara öfverallt tillstädes,
Men hvarhelst mina blickar icke följa
Och öfvervaka händelsernas gång,
Sker ofog af en så betänklig art -- --
CLAES FLEMING.
Att Er närvaro knappt kan öka detta.
Det får ej öfverskrida alla gränser,
Och oundvikligt torde derför vara,
Att Ni aflägsnar Er, herr Kammarherre!
HADZIVILL, ryckande på sin värja,
Blod kräfver ett förfarande, likt detta.
CLAES FLEMING.
Den mark, hvarpå Ni står, är re'n så hal
Af gjutet blod, att lätt deri Ni halkar.
Ett sådant fall dock vore mindre önskligt;
Men det blir oundvikligt, om Ni icke
På ögonblicket min befallning lyder.
RADZIVILL.
Hvad! Er befallning! Vågar den väl stiga
Så högt, att sig en Radzivill derunder
Nedböja skulle?
CLAES FLEMING.
Blott en sådan lutning
Hans Herrlighet kan rädda ifrån den
Upphöjelsen, som annars väntar honom
På berget Korpilais, der en triumfport
Står redo för hans räkning. Den bereder
En genomgång till ännu högre rymder,
Än der hans stolta ande redan ströfvar.
RADZTVILL.
Se'n solen lyst på någon adlig sköld
I Pohlens rike, har ej sådan skymf
Ett furstevapen fläckat.
CLAES FLEMING.
Adelns valspråk
I hvarje land sig skulle byta till
Ett smäde-rim, om tomma anspråks fräckhet,
Om endast adels-vapnets slöa värn
Står qvar på vakt, der ädelt sinne flyktat.
RADZIYILL.
Må alla adels-vapen heldre krossas,
Än att de spöka såsom bleka skuggor
Uti den nya dag, man här vill tända.
En träl, lik denne der,
Pekar på Bengt Bonde.
djerfs bära vapen
Emot en krigsman, som af mig beskyddats
Och man tillåter, att hans fräcka arm
Får suga lif ännu utur hans kropp,
Då sjelf jag hotas med en upprest galge!
Nej, heldre vill jag helsa såsom sol
Graflampan uti mina fäders grifter,
Än se en dag, hvars morgon skådat dylikt.
Till Poblen ilar jag och -- --
CLAES FLEMING.
Lycklig resa!
En Budbärare inträder.
Men dröj ändock ännu ett ögonblick,
Tills vi förnummit, hvad som spörjs från Pohlen.

SCEN XII.
De förre. En Budbärare.
BUDBÄRARN.
En skrifvelse ifrån Hans Majestät!
CLAES FLEMING.
Var god och läs! Ni ser af innehållet,
Att Kungen icke delar fullt Er mening
Om regimentets duglöshet i Finland.
Sedan han läst brefvet, räcket han det åt Radzivill.
RADZIVILL.
Hans Majestät åt Eders Excellence
Har öfverlemnat obetingad makt
Att göra eller låta i Hans stad
Och ställe, huru helst Ni finner godt. --
Herr Marsk och Admiral och Öfverhöfding,
Ni vill väl ej min ofärd vålla -- --
CLAES FLEMING.
Nej!
Den mödan kan jag gerna mig bespara
Er ofärd bärs inom Er, hvar Ni går:
Det står Er fritt, att sjelf bereda denna
I Pohlen eller här, som det Er lyster.
Radzivill bugar sig ödmjukt och går.
BENGT BONDE.
Man åldras hastigt uti krig. Jag märker
Det på mig sjelf, att jag är gammal vorden.
Hvad jag i går förnam, jag hade glömt,
Men mindes det för längese'n jag skådat.
Hans minnes svaghet i hvad sednast timat.
Förlåt dock, herre, den, hvars minne tärts
Utaf så långa lidanden, som mitt.
CLAES FLEMING.
Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet
Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt
Det som har varit, hvarest ångern stigit
Uppå de platser, der det onda herrskat."
För att du må din ånger visa, Bengt,
Och straffas såsom du förtjenat det,
Du måste göra mig en tjenst. Du röja
Skall genom denna ock, att du blott minnes,
Med trohet, hvad som godt och ädelt varit.
Förutan skygd du icke lemna kan
Ju denna flicka, som du ville hägna
Med våda för ditt eget lif. Ledsaga
Till slottet henne. Hon uti min maka
Skall finna der en moder, vill jag hoppas.
BENGT BONDE.
O! Om Ni aldrig straffat annorlunda,
Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland
En redlig man, som icke vore redo
Sitt lif för Eder vedervåga gladligt.
Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige
åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar
scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort
derpå.

SCENT XIII.
Daniel Hjort. Hexan.

DANIEL HJORT.
Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt!
Jag kände ju en ilning genomljunga
Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd,
Som från mig röfvat bort min lefnads lycka.
Den tanken skall dock ej få makt med mig.
Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas,
En fröjd lik denna inger mig dock fasa.
Mathildas hjerta, älskande och sällt,
Mig skulle salig gjort; men ej nog usel
Jag känner mig, att plocka upp det krossadt
Bland spillrorna af hennes egen lycka.
Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig.
HEXAN.
Hvar finns Mathilda?
DANIEL HJORT.
Hon som bäst sig lärer
Att vörda Flemings hustru såsom svärmor.
HEXAN, med fasa.
Förr än hon lärt sig det, må Åbo slott,
Nedstörtadt, krossa allt hvad Fleming heter --
Och det, som aldrig får det namnet bära!
En Franciskaner-munk tittar skygg in på scenen. Han drager sig
tillbaka, men återkommer genast derefter, jemte tre andra bröder
bärande en likbår, öfvertåckt med en eldröd mantel, hvilken
liknar andens, som visade sig för Krasinsky i Första Acten.
Munkarne sjunga doft, medan de tåga till öppningen af Klöstergatan.
Chör.
Under menskans alla öden,
Säker om sitt rof, står döden,
Bidande den rätta stunden.
Åt den fromme öppnas himlen,
Men den onde rycks från hvimlen
Och mot djupen kastas, bunden.
DANIEL HJORT.
Krasinskys lik förs dit hans själ förutgått.
HEXAN, häftigt skakad.
Den väg, han gått, är återgång omöjlig.
Slut På Tredje Acten.


FJERDE ACTEN.

Nejden utanför Åbo, i grannskapet af Kuppis källa.

SCEN I.
Bengt Bonde sitter hvilande på en sten. Hexan kommer gående.
BENGT BONDE.
Förunderligt, att våra vägar åter
Tillsammanstöta, såsom när jag sednast
Med trötta fjät min snabba längtan följde,
Då den framför mig flög upp till min hembygd!
HEXAN.
Än mera tunga dina steg nu äro:
Dig trycker bördan utaf nya sår,
Och blodet, hvaraf dina krafter borde
Uppbäras, färgar torgets stoft der borta.
Förlåt mig det -- ty äfven detta onda
Af mig blef vålladt.
BENGT BONDE.
Tala ej derom!
Min goda vilja fann uti min kraft
En vapendragare, blott alltför svag.
HEXAN.
Om alla såsom du fullgjort sin pligt,
Väl mycket vore annorlunda nu.
BENGT BONDE.
Hvad som är illa nu, kan blifva bättre.
Gud lefver ju ännu: Hans nådes sol
På våra barn skall lysa mera blidt,
Än den på våra stigar lyste ned.
HEXAN
Bengt, du har barn ännu, för hvilka du
En bättre framtid hoppas kan.
BENGT BONDE.
Förlåt
Att glädjen af min lycka uppref sår,
Som svida mer, än mina kunna svida.
Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt?
HEXAN.
Det är ju i en moders bröst de öppnats.
BENGT BONDE.
De flyta så ur källor, som ej kunna
Försina ens, af hatets bränder tärda,
Och icke bottenfrysa ens, när hämnden
Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup.
HEXAN.
Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern
Utaf en moders hämnd, hur isbelagd
Den synas månde. Moderssorgen sjuder,
Med denna lava uti brännhet täfling;
Den sjuder evigt, evigt lika vildt
Som detta vatten sjöd ett ögonblick,
Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes
Och lifvets dal förbrändes till en öken.
BENGT BONDE.
Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen.
HEXAN.
Förjaga minnet deraf, att du lefver,
Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan
Af hvad du lider då, ur dina lemmar, --
Och minnet af hvad jag har lidit, skall
Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.
BENGT BONDE.
Du arma moder! Ej du glömma kan --
Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga
Till djupet af ditt hela olycksöde.
Hur fjerran vi än skiljas från de tider,
Då fädren sina vilda offer fällde
Åt vreda gudar, man af helig rysning
Dock grips, när oinvigd man vågar skrida
Till ställen, rysligt heliga för dem.
Af samma rysning jag tillbakahölls,
Hvar gång jag ville lyfta täckelset,
Som gömde hvad du längesedan lidit.
Och endast det, som ryktet bar på vingar,
Af alla väder lånta, hann derom
Upp till vår bygd, likt lemningar af hären,
Som slagen irrar, utan säkert mål. -- --
Nu skiljas våra vägar åt för alltid.
Och främling för din smärtas rätta namn,
Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt.
Du sjelf den burit; hvarför skall en annan
Kringbära endast hennes tomma mått.
Då ingen dödlig lindra kan din sorg,
Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?
Han vill gå.
HEXAN.
Jag tegat länge; snart det ej beror
Af viljan mer, om tystnaden blir evig.
Snart dödens hand förseglar mina läppar;
Men dessförinnan vill jag bryta upp
Inseglet, under hvilket sluten ligger
Min hela lefnads djupa hemlighet.
Jag vill ej, att uppå min graf skall irra
Ett bländsken, som mig visar bättre eller
Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig
Är, såsom du, att läsa denna grafskrift,
Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.
BENGT BONDE.
Man säger, att din unga dotters lif
Föll offer för en grymhet utan like. -- --
HEXAN.
Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg,
Framstå de bleka, mot den verklighet,
Hvras hamn de vilja synas.
BENGT BONDE.
Af Claes Fleming
Det var den första lärospånen i
Den konst, hvari han uppnått mästarskap.
HEXAN.
Sitt mästarprof aflade han då redan.
Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott
Som en försvagad ålders bräckliga
Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. --
Det var den tiden, då kung Johans trona,
Af samvetsqvalens ryckning endast skakad,
Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet.
Mer lycklig, än hans arme fordne konung.
Min make hade fallit uti striden.
Och fattig, som det krigar-enkan anstod,
Jag med min lilla faderlösa dotter
Omsider hamnade på Svidja gård.
BENGT BONDE.
En dotter af dess mäktiga baron
Der med ditt barn ju lekte?
HEXAN.
Ja. Hvarandra
De älskade, och barna-åldern nedbröt
Rangskillnaden emellan dem. Som blomman
På tufvans höjd ej anser sig för mer
Än blomman, doftande vid tufvans fot,
Så ock barons Mathilda i min dotter
En like endast såg. Uti min vård
De växte båda. Snart min ömhet redde
Ej i min själ ett högre säte mer,
Dit jag den ena skulle lyftat ofvan
Den andra. Mina egna barn de begge
Re'n för min känsla blifvit.
BENGT BONDE.
Och en moder
De båda lika älskade i dig.
HEXAN.
Jag dubbelt lycklig började mig känna,
Och dränkte pligtförgätet i min lycka
De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom
Doct alltför snart, och vida mer förfärligt,
Än jag den värsta synd trott kunna näpsas.
BENGT BONDE.
Din dotter du förlorade?
HEXAN.
Millioner
Af slik förlust ju drabbats. Tusende
Den lida hvarje dag. Men ingen så,
Som jag den led. Försynens vink ej ledde
Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen.
Försynens blick förmörkats, blifvit blind,
Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat
Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss
Grep i min lilla dotters vackra lockar,
Och henne slungade i ett förderf,
Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat
Mer slå sitt öga öfver Finland upp,
Befarande att möta denna anblick,
Som upprests till ett hånfullt minnesmärke
Af tiden, då Försynen slumrat bort
I maklig ro, från jordens alla sorger.
BENGT BONDE.
Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit.
Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan,
Hvars hädelse dock annars skulle kalla
Hans blixtar straffande på hennes hufvud.
HEXAN.
På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba.
Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde
Han från mig taga, det Han ej lät ryckas
Ifrån mig så, att modershjertat visar
Barmhertighet mot Honom, då det tror,
Att Han deraf platt intet vetat. Om
Min klagan Han dock ville straffa, gjordes
Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld
Först kallar klagan omotståndligt fram
Och sedan straffar denna, som ett brott.
BENGT BONDE.
Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock
För hvad du lidit. Men du ville ju
Ditt olycksöde lägga aftäckt för
Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt
Din dystra saga i dess fotspår följa.
HEXAN.
Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar
Gaf, då berättelsen du väntat om
Hvad som berättigade mig att klaga.
Med ingendera plägade jag slösa.
Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet
Frambryta ville med omätlig makt.
Men då omsider detta hjertas sår,
De dolda, för en mensklig blick jag skulle
I dagen vända, bröt min klagan ut
I hejdlös fart, utur mitt slutna inre.
Det är förbi! Förbi, liksom allt annat,
Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder.
Jag är så lugn på nytt, som jag det synts
I långa år. Och lugnt jag vill förtälja
Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt.
Stenbock inträder, gnolande på en visa.

SCEN II.
De förre. Stenbock.

STENBOCK.
Jag sökte muntra äfventyr; men ej
Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit
Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar;
Men melancholiska figurer skymma,
Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.
HEXAN.
Ni möts af samma glädje, som Ni medför,
Herr Olof Stenbock, städs.
En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand
lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig
dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock
bemärkt rörelsen.
STENBOCK.
Ursäkta mig,
Att obedd jag har vågat tränga in
I Er rådskammare. Men detta hvalf,
Hvarunder Eder öfverläggning plägas,
Ju räcker till åt alla.
HEXAN.
Utan tvifvel:
Ty nederfallet det försloge nogsamt
Att krossa dem, som annars just ej hafva
Att skaffa någonting med himlen.
STENBOCK.
Den
Nog dröjer, att sig göra sådant omak,
Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa
Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen
Så länge blott, den spara kan sin möda
Att falla ned. Ty jordens krafter spisa
Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill
Emedlertid till Er förstärkning sända
En bundsförvandt, som jag såg irra nyss
Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär,
Som vissa andra, kan hans vishet dock
Och den erfarenhet, han vunnit har
Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.
HEXAN.
Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar
Till kund åt dennes högvälborne frände.
Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde.
STENBOCK.
Hvad som sig passar bäst, det kan blott du
Och dessa lymlar, som dig bistå, säga.
Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri.
Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka.
BENGT BONDE.
Du kungamördar-skurk!
STENBOCK.
Säg! hvad befalls?
Vill du en pinne tälja, hvaruppå
Du hänger dig? Den mödan vore spilld --
För det bestyret skola andra sörja.
Han går. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan.

SCEN III.
Bengt Bonde. Hexan.
HEXAN.
Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom
Från annan hand, än din.
BENGT BONDE.
Men denne bof,
Vill oss förråda, störta i förderfvet.
HEXAN.
Hvad har han att förråda? Hvad förderf
Kan han på oss väl samka? Vilja saknar
Ej denne usling nu. Men alltse'n han
Misslyckades i kungamordsförsöket,
Halffärdigt hvarje företag han lemnat.
BENGT BONDE.
Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd
Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf
Förunderligt, att i mitt tämda blod
Så mycken hetsighet ännu kan brusa.
HEXAN.
Så länge än en droppe rinner, Bengt,
I dina ådror, skall den låga mäktigt
Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden.
BENGT BONDE.
Jag intet har att här bestyra mer;
Bort måste jag från denna stora pestböld,
Der hvarje andetag ger dödlig smitta.
Här har jag lärt på nytt min hembygd älska;
Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.
HEXAN.
Du manligt här oss bistått. Nu din längtan
Att draga hädan, lemnar äfven bistånd
Åt all min svaghet, hvilken, svigtande
Inunder bördan, redo var att fälla
Ur själens djup den hemlighet, som länge
Tryckt deruppå, då ensam jag den bar.
Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit
Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten.
BENGT BONDE.
Nämn svaghet icke -- eller tadla min,
Som glömt, för stundens oro och bekymmer,
Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes
Från detta ställe, innan bort jag bär
Till lifvet dessa minnen, dem du nu
Vill taga med dig in i grafvens tystnad.
HEXAN.
Välan! Mig följ till mina sorgers källa;
Dit ledd af bistra minnens fors, jag går.
När soln i dag för femton år se'n grydde,
Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick,
Dess glans uppå ett töcken icke gjöts,
Så svart som mina qvals. -- Ej långt från gården
Vid vägen lekte mina båda flickor,
Med sina syskon, vårens första blommor.
Då kom en ryttarskara. Knektens lekar
Ännu den tiden icke voro det,
De sedan blifvit -- fastän leken tog
En vändning, grymmare än hvarje allvars.
En ryttare i farten fångar upp
Min lilla dotter, och far af med henne.
En annan, smekande, uppå sin häst
Mathilda tog, baronens barn -- -- --
BENGT BONDE.
Var detta hennes namn?
Mathilda?
HEXAN.
Det var och -- är.
Han, som min dotter bortryckt, lemnade
Vid mina nödrop snart sitt byte dock.
Den andre aktade ej deruppå,
Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof.
Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte
En man från annat land, som följde hit
Med drottning Katharina af Jagello,
Och lefde nu som gäst på Flemings gård.
Det var Krasinsky -- --
BENGT BONDE.
Himmel! Samme kämpe,
Den Johan Fleming slog i går.
HEXAN.
Densamme,
Som sent omsider fick förtjenta lönen.
Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta
Jag hade motstått. Honom bad jag dock
Om hjelp att söka upp Mathilda. Men
Han log blott hånande, och mente, att
Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle
Nog finna ett, som mig anstode bättre,
Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort.
Halft vred, halft lekande, tog han derefter
Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja.
Den lilla gret och sträckte sina armar,
Så länge hon mig kunde se. Det var
Den sista gången hon mig såg och -- gret.
Min tid att gråta kom, och räckte längre. --
Emedlertid jag med förtvifladt mod
Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa
Jag fann, men icke den, till hvilken spåren
Mig leda skulle. Qvällen mörknade
Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit.
Då såg jag hafvet blånande, emellan
Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan
Gjöt i min själ den längtan, att få sänka
Uti dess svala famn min heta sorg.
Så godt det varit, om min längtans vink
Jag hade följa fått. Men annorlunda
Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor.
Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna
En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte
I nyckfullt välbehag; dock ledning af
En mensklig vilja kunde der ej spörjas.
Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte
Små barnahänder, hvilka lustigt ville
I vägomsköljda återskenet gripa.
Den späda gungade dervid så häftigt
Sin svaga farkost, att om hon på vågen
Re'n hade gungat, faran ej tyckts större.
Med ängslig hast jag sprang längs klipporna;
En annan båt till sluts ur deras skrefvor
Blef lösryckt, och i nästa ögonblick
Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda,
Som saligt log ännu åt dödsens lek,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 09
  • Parts
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 01
    Total number of words is 4138
    Total number of unique words is 1603
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 02
    Total number of words is 4174
    Total number of unique words is 1538
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 03
    Total number of words is 4047
    Total number of unique words is 1472
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 04
    Total number of words is 4201
    Total number of unique words is 1559
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 05
    Total number of words is 4110
    Total number of unique words is 1586
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 06
    Total number of words is 4177
    Total number of unique words is 1461
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 07
    Total number of words is 4352
    Total number of unique words is 1452
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 08
    Total number of words is 4065
    Total number of unique words is 1538
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 09
    Total number of words is 4082
    Total number of unique words is 1499
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 10
    Total number of words is 4145
    Total number of unique words is 1469
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    48.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 11
    Total number of words is 3952
    Total number of unique words is 1513
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 12
    Total number of words is 2276
    Total number of unique words is 930
    35.7 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    50.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.