Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 10

Jag lefvat i den eld, som kring mig osat.
Har du ej annat att mig anförtro,
Än att jag ej på rosenbäddar ligger,
Dit ingen orm kan slingra sig, -- du kunnat
Bespara dina varningar åt piltar,
Som än ej lärt att akta sig för elden.
STENBOCK.
Men då du ormen när vid egen barm,
Det höfves dem, som stå dig närmast, peka
Åtminstone derpå, när de ej sjelfve
Förmå bortrycka denna -- skyddad af
Ditt eget riddarpantsars ädla hägn.
CLAES FLEMING.
Det låter lömskt Hvad menar da dermed?
STENBOCK, för sig.
Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast,
Att till exempel en med namnet Hjort,
Den du i skogen fångade som hjortkalf,
Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap,
Förtroende och allt, som binder menskan
Vid menniska, -- han finns nu pläga rådslag
Med dina värsta fiender; han sig
Åt dem försvurit, till din undergång.
CLAES FLEMING.
Det är omöjligt!
STENBOCK.
Lika möjligt dock,
Som att ej synnerligen väl dig menas
Utaf en qvinna, känd af dig, som andra,
Inunder heders-titeln Hexan, hvilken
Utgör det älskliga föreningsbandet
Emellan bundsförvandter, stämda såsom
En Mäster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt.
CLAES FLEMING.
Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derpå
Mer än på mångens riddersmanna-ord.
STENBOCK, hånfullt
Har sändebudet, som här föreställer
Din väns och gynnares, herr Hertig Carls
Person, dig gifvit ock obrottsligt löfte?
CLAES FLEMING.
Hvartill den frågan?
STENBOCK.
Den görs blott för ro skull.
CLAES FLEMING.
Du vet, så väl som jag, att öppen fejd
Är mellan Kungen och Hans Konglig Höghet.
Utaf dess sändebud således ej
Förpligtelse begäras kan och gifvas.
Med honom dock jag tagit vissa mått,
Hvaraf hans skadelust till viljan inskränks.
STENBOCK.
Förtjensten af omtänksamhet förringas
Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten
Har funnit stängd, uppå det oråd faller,
Att genom öppen-lemnad bakport smyga.
Jag dina mått och steg visst icke tadlar,
Och min beundran skänkes åt din tro
På tacksamhet hos dem, du godt bevisat.
Men tillåt en, som ej begärer något,
Att nämna om ett factum, rätt kuriöst,
Bevisande en enkel sats. Den lyder:
Det säkrare dock är på fränder lita,
Än uppå fiender, som stulit sig
In i ett hörn af ädla hjertans gömmen,
Då obevakadt det för sveket öppnats.
CLAES FLEMING.
Du syftar på -- --?
Daniel Hjort inträder dristeligen. Stenbock drager sig förlägen
tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt.

SCEN IX.
De förre. Daniel Hjort.

CLAES FLEMING.
Var god och fortfar endast,
Förutan krus. Af denne man behöfver
Din öppenhet ej låta hämma sig.
Han mitt förtroende re'n länge haft
Och deraf värdig är, så högt som någon.
STENBOCK.
Jag vill ej störa -- och --
CLAES FLEMING.
Hvad vill du då?
Du lät ju nyss förstå, att hemligheter
Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte.
Är jag förtjent dem höra, så förtjenar
Min unge vän detsamma, äfven om
De honom icke skulle angå.
STENBOCK.
Af mitt nit
För mycket allvarsamt måhända tagits
De underrättelser, mig blifvit gifna
Från temmeligen säker hand. Det säges,
Att salig Konung Eriks Enkefru
I ensligheten rufvar uppå planer,
Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva.
Det tros, att hon sig satt i rörelse,
Se'n hon beramat har ett hemligt möte
Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf.
Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd
Skyndsammast derom underrätta dig,
Se'n jag på förhand redan lyckats taga
De steg, försigtigheten -- --
CLAES FLEMING, med harm.
Mot en qvinna,
En fallen, olycksalig, som i fallet
Från jordens högsta branter bergat än
En engele rena, skära, veka mildhet!
Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod
Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver
I Sveriges ridderliga land, -- du aktar
Ej under riddar-värdigheten, eller
Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla
Emot en mor, som i sin bittra sorg
Den trösten söker, att sitt barn få famna.
Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre,
Är detta tusen gånger mera nesligt.
Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om
Olyckans majestät i henne kränkes,
Med ditt förvållande, du räkne icke
På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls,
Du falle ogild, såsom hvar mans niding.
STENBOCK.
Är det ditt sista ord?
CLAES FLEMING.
Ja, sannolikt
Det sista ej för denna gång allenast.
Om baron Stenbock ej har annan talan
Att föra fram, än den, som fegt förstummas
När tredje man trädt in, då kan ej Fleming
Nedlåta sig att honom låna öra.
STENBOCK.
Du skall dock höra af mig än en gång.
Han bortgår förkrossad, men vresig.
CLAES FLEMING.
Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken
Uppå din vagga lyst, min Daniel,
Än den, som glimmade uppå profetens,
Din namnes. Han i lejonkulan föll;
Du deremot en vanlig varggrop gräfvit --
DANIEL HJORT.
Hvari jag störtar sjelf.
CLAES FLEMING.
Hur kan du irra
Till slika dystra tankar? Lambsens sinne
Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt,
Du icke lida kan -- i någon mening.
DANIEL HJORT,
Det vilda hittills jag ej endast lidit.
Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden
Är inne, rätta namnet deråt gifva,
Om jag ock lida skall -- som mannen lider.
CLAES FLEMING.
I drömmars verld du lefver helst, min vän.
Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna:
Så sorger, dem du förorsakar, lofva
Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.
DANIEL HJORT.
Det goda, jag har verkat, ringa är;
Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon.
CLAES FLEMING.
Det ena, som det andra, är ett misstag.
Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma
Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig,
Som den från härden gjuts, se'n isens stigar
Man trampat, och i hemmet tänder brasan.
Men om ur denna vresigt spraka gnistor,
Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad.
Ja, kanske upp mot husets tak och väggar,
Då, Daniel, det händer lätt, att man
Sig önskar åter ut på öppna fjärden,
Der flingor snö och kylig vind visst yra
Kring oss; -- dock derpå äro vi beredde.
Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej.
Men de der gnistorna från egen härd,
Som vilja skada oss, då annat väntats,
De göra ondt -- ej endast när de bränna.
Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne
Ju fattar detta, djupare än någons.
DANIEL HJORT.
Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes
Jag ville vara, som Ni tror om mig.
Men jag dock fattar Eder bild så väl,
Att jag mig önskade på isens öknar,
För att så djupt ej gripas af dess mening.
O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad.
Att härdas der, att lida och gå under
I deras krets, med hvilka jag bordt falla!
Att fostras till en sådan isig vind,
Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit,
Än att, förvekligad i värmen, likna
De gnistor, som blott kunna göra -- ondt.
Då jag steg fram till Er, jag trodde mig
Ha kraft att bära hit dock något annat,
Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn,
När Eder röst jag hör, då sjunker jag
Tillbaka till mitt intet åter. Bruten
Är kraften, viljan, hjertat -- och förlorad
Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
Han störtar ut.
Slut på fjerde acten.


FEMTE ACTEN.

Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.

SCEN I.
Ebba Stenbock. Mathilda.
Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete,
Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till
Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.
FRU EBBA.
Ej denna är en plats för dig, Mathilda.
MATHILDA.
Vid dina knän är mig så godt att vara.
Låt mig få drömma, att jag än är liten
Och lutar hufvudet mot modersskötet.
Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.
FRU EBBA.
Det är så skumt för mina ögon åter.
I mina da'r jag gråtit har för mycket.
Det blir till slut en elak vana, och
Man skämmer derigenom bort sin syn. --
Men lika mycket, om jag icke ser
Så snart fullborda detta arbet -- ämnadt
Till prydnad åt min Johan, när han skall
En gång i verlden brudgum stå. Det torde
Så hastigt ej behöfva vara färdigt.
Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva
en våldsam sinnesrörelse.
MATHILDA.
Kan du förlåta mig?
FRU EBBA.
Hvad då, min dotter?
MATHILDA.
Uti din fråga ligger re'n ett svar,
Det mildaste af alla, på min fråga.
Du ej förlåtit blott, men äfven glömt
Hur mycket du dock hade att förlåta.
Mer blid du är, än sjelfva vårens sol:
Så länge töcknet hänger sig deröfver,
Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar,
Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.
FRU EBBA.
Du står ju för mig uti vänlig klarhet.
Igenom den ej tränger sorgens töcken.
MATHILDA.
Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott,
Emot den glada gryning, du förlorat
För min skull, moder! -- För oss båda den
Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.
Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.
FRU EBBA.
Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat
Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju,
Då sjelf du stod ännu i morgonglansen.
Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs
Ersättning uti dig. Men tom är platsen,
Som fylldes upp af den, du sörjer nu.
MATHILDA.
Ej mina tårar äro endast sorgens.
Som strömmarna uti min hembygd rinna
Tillhop ur många källor, ej allenast
Från öde fjäll och marker, men också
Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen
Från sorgens dalar, möts af andra tårar,
Som strömma ifrån solbelysta nejder.
FRU EBBA.
Hvar ligga dessa nejder?
MATHILDA.
I ditt hjerta,
När jag mot det min panna luta får,
Då tycker jag, att engla-vingar höjas
Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta,
Och flägta undan alla dystra tankar,
Och hämta dit tillbaka flyktad frid.
Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit
Mot altar-runden, och välsignelsen
På en gång höjer själen upp mot himlen,
Och fäster den igen med frid vid jorden.
FRU EBBA.
Gud vare lofvad, att Han dig, du arma,
Har med sin hårda skickelse försonat.
MATHILDA.
Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet,
Till medlare Han städse gåfve väsen,
Så milda, fromma, såsom ditt -- då skulle
Hans domar ej så krossande oss drabba.
FRU EBBA.
Så föga du mig känner än, mitt barn.
MATHILDA.
Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först,
Och dock mig tycks, som intet kunde vara
Af gammalt mer förtroligt för min själ,
Än detta hjerta, som nu mot mig klappar.
Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, -- allt
Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn,
Som, kommen första gången i sitt lif
Till fjerran nejder, tycker sig ha sett
Dem redan längese'n. Och liksom minnen,
Som ej på långlig tid uti oss lefvat,
Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne,
Med blixtlik klarhet -- så jag trodde, att
Jag återsåg dig, då jag först dig såg.
FRU EBBA.
Förunderligt! Jag samma känsla sporde,
Då i min famn jag slöt dig första gången. --
Gemensam var vår saknad dock och kärlek:
Hvarann vi lärde känna uti den,
Vi båda älskade. -- Re'n i ditt namn
Och ålder tedde du liksom en fordran
Derpå, att jag i dig blott borde famna
Ett återfunnet barn.
MATHILDA.
Om för mitt lif
Jag hade dig att tacka, ej så mycket
Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit.
Min bättre menska födde du på nytt
Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig
Att hata pligtig, vågar åter älska.
När du mig sluter i din modersfamn,
Jag känner mig som inom templets murar,
Dit hatet ej kan tränga annorlunda,
Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst,
Rördt af Guds finger, tårens källa spritter,
Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.
FRU EBBA.
Ditt unga hjerta har då inrymt hat?
MATHILDA.
Det bittraste, som bränt i sliten barm.
FRU EBBA.
Säg, på hvad föremål, förutom hjertat,
Ditt hat har frätt?
Claes Fleming inträder.
MATHILDA.
Jag ej det minnes mer.

SCEN II.
De förra. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.
Mitt löfte, att du skulle finna här
En vänlig hand, som sträcktes dig till möte,
Det sig besannat?
MATHILDA.
Ej du lofte detta.
CLAES FLEMING, förvånad.
Så var min mening dock..
MATHILDA.
I fall du talat
Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle
Ditt löfte varit då. Men du mig lofte
En modersfamn -- och den jag öppnad funnit.
Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket
Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig
På jorden hittills rönt.
CLAES FLEMING, leende.
Så mycket bättre,
Om litet mer jag lofvade, än mindre,
Då ord jag kunnat hålla. Det gunås
Ej alltid faller sig så lätt.
MATHILDA.
Ett löfte
Åtminstone du måste bryta snart.
CLAES FLEMING.
Det kan nog hända, att på gamla dagar
Af dig jag lärer bryta mina löften.
MATHILDA.
Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men
Ju mindre dina löften af dig hållas,
Dess mera skall jag hålla utaf dig.
CLAES FLEMING.
Det vore icke första gång en sådan
Belöning lockade till löftesbrott, --
Så litet än man borde tro ditt löfte.
Matbilda går.

SCEN III.
Claes Fleming. Fru Ebba.
CLAES FLEMING.
Frimodig är den ungen, liksom vinden,
Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet,
Så säker att af vingarna ej svikas.
FRU EBBA.
Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas
För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark,
Hvars nya blommor möta hvarje stråle. --
Är du nog sträng, att låta domen, fallen
Ur ögonblickets vrede, resa sig
Emellan hennes -- och ännu en annans
Förhoppningar om hela lifvets lycka.
CLAES FLEMING.
Den vore icke menska, som det ville,
Och endast Hertig Carl det skulle kunna.
FRU EBBA.
Det ordet kom utur den bästa bland
Oaserna, dem sorg och strider än
Ej hunnit härja i din ädla barm.
CLAES FLEMING.
Det är så lätt ätt synas god, när enskild
Och allmän fördel bjuder oss att handla
Så, som en svärmisk yngling vill det goda.
FRU EBBA.
Sök ej förringa din förtjenst, då du
Om fördel talar vid en flickas lycka,
Som värnlös, öfvergifven, väntar allt
Blott af din godhet.
CLAES FLEMING.
Önskar du då heldre,
Att jag skall tala om en rättvis fordran,
En skuld, som gäldas borde, utan prut?
Om hon är värnlös -- hvem har vållat detta?
Dock, dessa tider skulle tanken sjunka
I djup förutan botten, om man ville
På slika skulder grubbla. -- Men om ock
Vi ej till hjertats röster ville lyssna,
Så flyter Kungens bästa hop med vårt,
När vi Mathildas hand i Johans lägge.
FRU EBBA.
Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder,
Som lyfta vänlig lycka emot himlen.
Om dessa höjder i sitt sköte bära
Dessutom dolda skatter, ej jag vet,
Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.
CLAES FLEMING.
Mathildas -- Johans moder tänker så.
Men när du har betänkt, att barnens lycka
Kan bli en underpant för frid, försoning,
I detta sönderslitna land -- då ökas
Din glädje, Flemings maka, med en ny.
Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring,
Som jäst i alla sinnen, stillas bör,
Och lugn och trefnad åter bygga här.
Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt
Af folkets kärlek, än Mathildas namn;
Och derför kan föreningsbandet mellan
Vår Johan och Mathilda vidga sig
Till ett, som sluter Konungen och folket.
Och glömska skall af lycka låna vingen,
Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.
FRU EBBA.
Likt sångerna, som kring vår vagga klingat,
Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred!
I mina öron ljuft. Är det väl möjligt,
Att än en tid skall stunda, då jag somnar
Hvar afton roligt, utan att befara,
Att under nattens mörker skola smyga
Försåt och våda, lurande på dig?
Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret,
Ej qvalfullt mera föda uppå nytt
De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? --
Lik seglaren, som utan rast och ro
Har brottats natt och dag med vilda stormar.
Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden,
Så skall ock du omsider hamna vid
Den nya verld, som öppnas dig af friden.
CLAES FLEMING.
För din skull önskar jag, att fridens kuster,
Dem hoppet målar för din blick så nära,
Ej blott en svekfull hägring skulle vara.
En seglare, som jag, den ödet kastat
På vida haf, der häftigast det blåser.
Får dock ej tänka på att styra in
I hvarje bugt, dit vinden icke hittat.
Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön;
Det är ock tryggare, att öppna stormar,
Än dolda reflar möta. Och pirater,
Som skulle bäfva för hvar öppen strid,
I strandens blindskär och dess buskar finna
De bundsförvandter, som till anfall mana.
FRU EBBA.
Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.
CLAES FLEMING.
Ja -- frid i sinnena och ro i landet,
Och en försoning mellan vreda landsmän.
Men sjelf jag tror mig lika långt från friden,
Som från den vagga, der som barn jag somnat.
FRU EBBA.
Det är dock rysligt!
CLAES FLEMING.
Stackars maka! Du,
Hvars öde band din lefnads julle, ämnad
För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet,
Som heter Fleming, och som oceanen
Har fått till hamn. Om, att din oro stilla.
Jag kunde söka mig en mera rolig -- --
FRU EBBA.
Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast
Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat,
Med veka önskningar mitt sinne dårat.
Jag vore icke värd din maka heta,
Om jag en hårsmån skulle vilja rubba
Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat
Och än skall staka ut. -- Hur än det storme
Kring dig, du starke, jag mig känna skall
Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad,
Än ensam i en fridfull tempelgård.
Min syster Catharina, när hon sjönk,
Uti den store Kungens famn, ej tyckte
Sig mera stolt och trygg, än jag i din.
De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud,
och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.

SCEN IV.
SÄNDEBUDET.
Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer:
Och låge hafvet mellan mig och Åbo,
Det skulle glittra skönare, än nånsin
Dess fjärdar sig från slottets fenster te. --
En vexling i mitt läge är väl möjlig,
Ja, sannolik -- men annorlunda, än
Med mitt intresse tyckas kan förenligt.
I stället att jag stirrar nu åt berget
Här midt emot, med längtan att mig röra
Så fritt derpå, som gettren vid dess branter,
Det kunde sig en vacker morgon hända,
Att jag i motsatt riktning måste kika,
Från berget hit åt slottet, och får se
Långt mindre lif, än hittills, samt det röja
Än mindre, än jag här det röja kunnat.
Så knappt det ock om lif och frihet varit. --
Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka!
Kan du så otacksam emot mig vara,
Att åt ett annat hjul du i min dödsstund
Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas,
Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg,
Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår.
Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott!
Jag fatta skall i den, ej släppa tag,
Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. -- -- --
Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet.
I afsigt att sig tränga dit. Det bådar
Ej godt. En skugga af sitt eget fordom,
Han vet för mycket af, hvad komma borde.
Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat
Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet,
Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! --
Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt
Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt.
Du fostrarinna af de största planer,
Och deras graf. Blif nu en vagga åt
Det, som jag vill -- men graf åt Flemings vilja.
Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig
undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett
slottsfönster.

SCEN V.
Sändebudet. Mathilda.

MATHILDA sjunger.
Hur rikt är himlens djup, då på dess yta,
Så mycken herrlighet i vexling rår!
Om jag fick välja, skulle jag väl byta
Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?
Med hvem mitt fria val jag skulle börja?
Med töcknet, som bär åskor på sin arm?
Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja:
Jag derför vill det trycka till min barm.
Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar,
Hvad har väl du att bjuda mig till tröst?
Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, --
Men hoppet flyte till mitt arma bröst.
Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder,
Hvad tog han hem med sig väl derifrån?
I honom söderns varma kärlek glöder, --
Ack, finge jag dock dela af hans lån!
Men längst der borta, invid blåa randen,
Der möte stämts af himmel, jord och haf,
Den skira dimman står vid hemlands-stranden
Och längtar vingad till sin öppna graf.
Tag, milda dimma, mig på dina vingar,
Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp.
När jag med dig till hafvets djup mig svingar,
Då får jag frid -- men ej på fästets topp.
När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under
sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.
Förlåt, att jag en obekant har stört
Med lösa griller ur en flickas hjerna!
SÄNDEBUDET.
Med lösa griller! Vackra flicka -- kunna
I menskobröst allvarligare tankar
Uppstiga, än de voro, som dig gripit?
I fall du skulle läsa i min själ,
Du funne der att tankar uppå grafven
Din längtan mötte.
MATHILDA.
Uppå hvarje hem.
Som sorgen redt sig, klappar denna längtan.
Men äfven genom dörrn, som ovan glädje
Har lämnat öppen, smyger samma längtan,
Liksom en suck från nära kyrkogården.
Der sorgerna i syskonsäng sig hvila.
Intränger i den blomsterklädda kyrkan.
SÄNDEBUDET.
Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma,
Hvars rot i grafven bor och bidar kronan,
Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.
MATHILDA.
Ni har väl ofta sett den blomman vissna?
SÄNDEBUDET.
Hvar finns den dödlige, som det ej skådat?
Men mer än mångens, blef min lott dock sådan.
Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan
En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.
MATHILDA.
Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta
Att han till sällskap ensamhet blott älskar.
När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe
Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.
Hon vänder sig om, för att gå.
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Sentimentala fraser tyckas icke
Här taga skruf. Men frestom annorlunda!
Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och
förer henne tillbaka.
Du får ej lemna mig så ensam här,
Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat.
Du måste gifva dem ditt eget sällskap,
Och dina egna sorger än dertill.
Det lika ljuft, som sällsamt, är att se
En flicka bära manligt det, hvarunder
En man så ofta dignar ned i vanmakt.
MATHILDA.
Att bära sorgen, minst man kan sig lära
Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott
Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd,
Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.
SÄNDEBUDET.
Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka
Sig röjer i att förekomma faran,
Fast hon den trotsa kan, när den är nära.
Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat;
Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes --
Vi förebygge det, om det är ondt.
MATHILDA.
Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.
SÄNDEBUDET.
Det var en tid, då icke heller jag
Den kände än -- och derför icke lugnet.
MATHILDA.
Af hvem Ni lärt den se'n?
SÄNDEBUDET.
Af lifvet -- men
Dock tidigast af den, som gaf mig detta.
MATHILDA.
Er mor! Således af en qvinna dock?
SÄNDEBUDET.
Ja väl -- en qvinna. Men en qvinna, sådan
Ej någon finnes mer i vida verlden.
MATHILDA.
Gick hennes konst med henne derutur?
SÄNDEBUDET.
Ej Ni misstycka bör, om frågans svar
Blir fremmande för Er -- som Ni för mig.
MATHILDA.
Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt
Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt.
Men när man sig bekymrar för en annan,
Den man tror hotad, -- små betänkligheter,
Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda,
Då vi försåtens giller önska bryta!
SÄNDEBUDET.
Den samma kärlek, som är ofta blind,
Ser stundom mer, än verkligheten visar.
Och älskarinnan drömmer om försåt,
Der hennes famn blott hotar med ett sådant.
MATHILDA.
Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska
Med sådan kärlek, som ni menar, honom --
En hjelte, mera värd, än hundratusen?
Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver,
och tillägger lugnare.
Men detta hör ej hitn -- --
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Ah, blåser vinden
Från detta håll? -- Den föra skall till målet!
Högt.
Bevare Gud, att in jag ville tränga
I djupet af Er hemlighet. Personen,
Som Ert deltagande har lyckats vinna,
Är utan tvifvel äfven andras värd,
Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort.
Jag derför vill förflytta i Ert hjerta
En hemlighet, som lades ned i mitt
Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet,
Och som förvarats der, liksom reliken.
Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.
MATHILDA.
Jag kan ej säga, att jag är blott öra:
Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.
SÄNDEBUDET.