Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 05

Blott alltför verkliga och öfverhöljda
Af blod, som bordt och kunnat sparas till
Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats
På Er af prester, som Er enfald brukat
För snöda ränker; andra lika fåfängt
Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.
Radzivill uppträder med buller och bång.
BENGT BONDE.
Till dessa andra hör väl äfven denne?
CLAES FLEMING.
Ett lefvande bevis åtminstone
På spökens svaghet träder upp med honom.
Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar
Pekar på ett sidorum.
I detta rum, tills fursten gifver vika
För bonden. Vi som vänner måste skiljas.
Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning,
framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick
Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr
ej stänges.

SCEN VIII.
Claes Fleming. Furst Radzivill.
RADZIVILL.
Ert vänskapsband har en betydlig längd.
Då ena ändan släpar der i dyn,
Han pekar åt sidorummet.
Den andra deremot förlorar sig
Vid Majestätets sol, ibland dess strålar.
CLAES FLEMING.
Är jag nog lycklig att ha träffat rätt,
Då jag förmenar att, bland andra titlar,
Den af en stråle ock tillkommer Er?
RADZIVILL, sjelfbelåten.
Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap?
CLAES FLEMING.
Visst ej, min Prins --
Radzivill bugar sig förbindligt
man hyser icke tvifvel
Om det, hvarpå man icke alls kan tro.
RADZIVILL.
Min herre! -- --
CLAES FLEMING.
Ni Er vant i hvar belöning.
Som af Er skördats, se förtjensten lönt.
Ni bör mig derför fatta rätt, då jag
Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap:
Min furste jag den icke har förtjent.
RADZIVILL.
Är den betänkligheten Eder enda?
Man vänner mellan ju ej räknar noga.
Den man, som äran har i dessa tider
Att som ståthållare i Finland helsas.
Bör, mer än någon annan, känna att
Förtjensten ensam ej rekommenderar.
CLAES FLEMING.
Hvad menar Ni dermed?
RADZIVILL.
Jag Eder mening
Förutan kommentarier ju fattat;
Månn' ej min mening röner samma framgång?
Men lemnom dessa bagateller. Då
Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt
Ej den, att mitt missnöje tolka öfver
En småsak, sådan som Er brist på vänskap.
Min obelåtenhet sig reser upp
På högre grund, och nyligen den fått
Förökad näring.
CLAES FLEMING.
Vant att frossa städse
Ju detta Edert älsklingshusdjur varit.
Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.
RADZIVILL.
Såsom Ni vet, jag länge önskat hade
Sjelf taga närmare i ögnasigte
Det stycke kärr, hvarom vi slitas här,
Med svultna djur och än mer svultna bönder.
Jag tänkte, efter mogen öfverläggning:
Än ligga isens bryggor qvar, de enda
Som leda öfver strömmar och moras,
Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet.
Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats
För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.
CLAES FLEMING.
Hvart land behäftas af olägenheter,
Hvarmed man måste göra sig förtrolig,
Om hjeltemod ej skall behöfva slösas
På det, som vanan byter till en lek.
Vi, som ha vuxit upp med grodorna
Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga
Ömsom förakt och ömsom någon -- fruktan,
Vi färdas öfver våra isars snö
Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver.
Vi tumla mellan våra sjöars skär,
Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor.
Vi skulle dock ej utan obehag
Oss vältra i det femte element,
Hvarmed naturen riktat sina fyra,
Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen
Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van.
Det derför fägnar mig, att Ni betänkt --
Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus --
Olägenheten af ett företag,
Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse.
RADZIVILL.
Men min uträkning slog dock felt totalt.
Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda.
Och då sig infann verklig brist på det
Nödvändigaste, bland den stora suite,
Jag ansåg böra omge mig, -- ej blott
För rangens skull, jag innehar i staten,
Men äfven för att värdigt föreställa
Den konung, som af mig representeras.
CLAES FLEMING.
Det var försigtigt. Annars ej så lätt
Till vigten af Ert värf man ana kunnat.
RADZIVILL.
Ej nöden hade nått ännu sin höjd.
Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna
Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant,
Som jag väl aldraminst förr kunnat tro
Att jag, en Radzivill, umbära skulle.
CLAES FLEMING.
Der intet finns, har Kronan mist sin rätt.
RADZIVILL.
Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad
Angå mig dess förluster? Mig, som kunde
Det första rike köpa, som blir ledigt.
Det vittnar ej om ordning i ett land,
Der herrar, såsom jag, behöfva svälta --
Och törsta ännu mer.
CLAES FLEMING.
Det låter sällsamt,
I detta vattendränkta land.
RADZIVILL.
Ert inkast,
Det smakar -- Finskt, som landets enda dryck. --
I början gick det dock behjelpligt an,
Så länge vi än kunde låta slagta
Hvar bondhäst, som ej ville mera fram.
Vi födde så, fast med en mager spis,
Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar,
Och ej vi kunde vänta att det packet,
Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa
Till uppehälle åt oss något annat,
Då deras armar ej ens skänkte oss
De lättjefulles bistånd.
CLAES FLEMING.
Kanske var
Den lättjan, som ej tillät folket bruka
Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast --
Ett missförstådt måhända -- af en godhet,
Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. --
Men hvilken båtnad kunde dessa armar,
Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste?
RADZIVILL.
Er fråga är naif, liksom den ursäkt,
Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet.
Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår
Bortslungat isbron ifrån alla forsar,
Och brutit hvarje strand för dessas flöden.
Så vidt som himlen sträckte sig utöfver
Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel
Vid våra fötter, hotande hvar stund
Att reda oss en lika graf, som den,
Hvari kung Pharao drack sista skålen
För Juda-folkets lyckosamma resa --
Ifall ej endast sagan fyllt pokalen.
Vår fara lärer varit stor. Dock derpå
Pohlacken tänker sist. Men vida större
Var den förargelse vi måste tåla
Af dessa mennisko-amphibier,
Som kräla i de Finska kärren, hvilka
Ej afund hysa bordt mot elementet
I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte.
CLAES FLEMING.
Ej utan ömkan kan man höra, Prins,
Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof.
Men mitt deltagande Ni än ej fört
Till sista gränsen för Ert lidande.
RADZIVILL.
Vi sågo här och der förvägna pojkar
I forsens värsta svall sig tumla om
På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst
Förhåna nöden af vår svåra ställning.
De ropte till oss, att vi skulle komma
Och fiska från dem deras brudar, samt
Dem sjelfva hänga såsom kläppar i
De kyrkoklockor, som än finnas qvar.
Ett sådant hån af dessa slafvar framdref
En galla, som ej kunnat lösas upp
I allt det vatten, hvaraf säkerhet
Gafs dem, med hvilka det stod i förbund,
Men ämnade oss sjelfve blott förderf,
Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta.
Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt.
Det fräcka sinnet uti dessa öknars
Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att
De skulle fostras upp af Pohlska herrar,
Med piskor utaf jern. Så kan det blifva
Än något af dem. Alla dagar dock
Ännu ej hafva sett sin sista qväll.
CLAES FLEMING.
Den natten torde än ej vara nära. -- --
Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar,
Såsom Ni dem behagat kalla, försmak
Af den uppfostran, som dem en gång väntar,
I fall det skulle blott bero af Er?
RADZIVILL.
Hvad menar Ni, att vi då göra skulle!
De fleste ibland dessa vildar flydde
Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap,
Och läto ej sig locka fram derur,
Fastän, till straff och till varnagel, vi
Hvarenda höggo ned, som kunde gripas.
CLAES FLEMING.
På sådan lockmat man sig ätit mätt
I detta land, hur än man annars svultit.
RADZIVILL.
Den fastan kan ha sina goda sidor
För det der folket -- fastän jag ej sjelf
Blef styrkt i tron på dess nödvändighet,
Då den min egen kropp tog nyss i anspråk.
Den tjena kan till dubbelt ändamål:
Som bot för kättarene, hvilka fallit
Utur Katholska kyrkans helga sköte
In i villfarelser, dem timligt straff
Hemsöka bör på förband, så att syndarn
Ej blifve onäpst, äfven om den dom,
Hvars följder våra prester flytta hä'n
I andra verldar -- utaf giltigt skäl --
Ej någonsin uti fullbordan går.
Men äfven som en förberedelse,
En späkning af den syndiga lekamen,
Kan denna fasta, hvarom nu vi tale,
På Finska folket öfva nyttig verkan.
Dess hunger böjer vilda sinnets trots,
Och gör affällingen nog mjuk, att krypa
Till korset, hvarifrån man honom lockat.
Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar,
Bigott; men skandalöst det synes mig likväl,
Att detta land, som lyder under Pohlen,
Skall lemna tillhåll åt ett kätteri,
Förtjent att göra Finlands alla skogar
Till blott ett enda bål för Finlands folk.
CLAES FLEMING.
Ett annat språk Ni fört, då detta folk,
Sig resande liksom en enda man,
Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad
Uti sin hand, upptända bål, hvarpå
Man skulle brännt, måhända, kättare
Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet,
I fall Ni egt att här improvisera
Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad.
RADZIVILL.
Jag medger, att jag annorlunda talat
Förr någon gång -- då misstag eller svaghet
Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes,
Gaf packet lust att mucka. -- Vanan att
I politikens alla labyrinther
Mig reda, räknar detta sig till ära.
Barbaren endast binds af samma språk
Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd,
Han tränger ej i skilda skiftens mening.
Det gällde förr att blidka, vinna tid,
Att dela sinnena, och att slå neder
Bestraffande, uti de remnor, hvilka
Af lämpeliga talesätten öppnats.
Men sedan ändamålet vunnits, sedan
Min politik och Pohlens vapen segrat,
Det vore dårskap att än hänga fast
Vid ord, som all betydelse förlorat,
Se'n de beräknad verkan åstadkommit.
Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat.
Det vore att vid slagets slut begynna
Upplocka ifrån marken alla kulor,
Som gifvit segervinning, och ej bruka
Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda.
Min mening är densamma, som den varit,
Fast mig blef gifvet medlens kloka val.
Jag ville förr det Finska folket böja
Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar
En makt beskär, af kungar sedd med afund.
Så vill jag än. Men tiden, som är inne,
Mig lär ett annat språk, än det jag aktat
Nödvändigt, för att åstadkomma den.
CLAES FLEMING.
Att tala flerahanda tungomål,
Den gåfvan blef Er obestridligt gifven.
Men huruvida Ni det rätta bruket
Utaf Er tungas rörlighet har gjort --
Bedömandet deraf ej tillhör mig,
Som, fastän långt till åren hunnen re'n,
Mig lärt blott tala väl ett enda språk,
Mitt kärfva, mig så kära modersmål.
RADZIVILL.
Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan?
Jag fruktar, att Ni delar samma fördom,
Som äfven andra hysa här i landet,
Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom
De, hvilka dermed tolka råa tankar,
Skall aktas heligt, oantasteligt,
Såsom ett testamente, der en moder,
Med sin välsignelse, sin sista vilja
Har nederskrifvit med sin egen hand.
Det borde hägnas lika -- om ej mer,
Än dessa tvenne andra språk, dem man
Har funnit godt att trampa neder fräckt
I spåren utaf Luthers villomening.
Men är det rimligt, att en vis regering
Skall låta komma sig till last det fel,
Som tynger Sveriges svaga kungars minne?
De hafva ej haft insigt eller kraft,
Att utur sina Finska slafvars själ
Bortfräta denna hinna utaf rost,
Som, under namn af eget språk, fördröjt
De kufvades försvinnande inunder
En segervagn, som rullar fram på hjul,
Ej mindre hala, än de äro tunga.
Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas.
Ej Pohlens kungar och magnater kunna
Sig gifva tid att lära alla språk,
Dem slumpen kastat ned på deras tunga,
Som bilda massan uti rikets lydland.
Men dessa massor! Hvilken bättre stege
Kan dem beskäras, hvarpå deras själ
Bör klättra upp ur barbariets dy,
Än skyldigheten att till modersmål
Förvandla herrskarspråket -- det, på hvilket
De buden böra utgå, som för alla
Ha' giltighet af en gemensam lag.
CLAES FLEMING.
Den resan, hvars besvärligheter tycktes
I anspråk tagit alla Edra krafter,
På långt när icke uttömt Edert mod
Till käcka, alltomfattande reformer.
Lik en jordbäfning, som på en gång ryster
På allt, hvad helst den finner ha' bestånd,
Ni spörjer lust att Eder skaparhand
På allting bära, som står fast i Finland.-- --
Min liknelse ej saknar öfverdrift,
Jag medger det, men har dock någon trohet.
En jord, som bäfvar, lik en Pythia
Uppå sin heta trefot, håller sig
Med möda fast; förkunnar svindlande
Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid
Och utan vad, skall nå fullbordan genast.
Den domen kan väl synas blott en nyck,
Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna.
Som vill sitt infall gifva kraft af lag,
Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt,
Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet
Emellan sig och verkligheten med
En graf, hvari allting ohjelpligt störtar,
Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf
Är redo falla ned, en bruten vård;
Ty jorden, bäfvande -- ej utaf svaghet,
Men under öfvermått af kraft -- sjelf skonas
Så litet, som han något annat skonat.
RADZIVILL.
Hvartill den liknelsen? Den passar ej. -- --
CLAES FLEMING.
Visst ej på Er, och ej på munnens väder;
Men väl på stormen, den de tyckas båda.
Ni har der bilden af reformationer,
Som försiggå i största stil. De drabba
Det reformerade och reformatorn
Med samma Herkuls-klubba. Stora städer
Bortsopas mera spårlöst, än de agnar,
Som synas länge sväfva än i luften,
Se'n de från marken blifvit sopade.
Och dalens djup nu mäta höjders fall,
Och lätta vågor hviska om försänkning
Af trots, på hällens hårda panna tecknadt.
RADZIVILL.
Ni talar som en bok, som Plinius,
Jag sett det der kring Napels paradis.
CLAES FLEMING.
Jag föga läst i böcker, och ej funnit
På jorden paradis. Men lifvets mödor
Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt.
Förlåt att jag en teckning kastat fram,
Af vilda skakningar för Er, som sjelf
På ort och ställe uppsökt spåren till
Förstöringarnas jätteverkan, hvilka
Vi andra känna blott ur bleka sägner.
Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat.
Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran,
I Eder själ ej tyckes lemnat intryck.
Ur dessa skakningar, der jättekrafter
Förstörarns jättelust uppburit, stiger
Till Eder ingen varning, som hörs ropa:
Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt!
Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt.
Ibland ruiner, som än vittne bära
Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna,
Så att man ej ens vet att till Ni funnits!
RADZIVILL.
Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. --
CLAES FLEMING.
Er Pythia-vishet manar Er, min Furste,
Att förespå tillintetgörelsen
Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt.
Dess språk, dess gudalära och dess lag,
Samt denna frihet, hvilken adlat bonden,
Så långt som sagan minns, till menniska,
Och som gör Finlands folk, inunder allt
Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet,
Dock afundsvärdt för dessa starka horder.
Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra.
Och ledas af magnater, som sin kung
Förakta lika djupt, som sina trälar.
Med vördnad skåden de exempel, Sverige
På denna kust ställt upp till efterföljd.
Det icke handlat likt banditen, som
Antänder strandens koja, för att se'n
Vid lågan värma sig en enda qväll,
Och ej besinnar, att en natt skall komma
Med kulen storm, som kastar fram behofvet
Att söka skygd inunder hyddans tak,
Och luta hufvudet mot tryggadt läger.
Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning,
Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper
Sin platta yta på hvar olikhet,
Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning
Åt dal och kulle, äng och lund och tegar.
Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet,
Ej mäktande att trycka stämpeln på
Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken,
Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd.
Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän,
Som fört med ord och svärd nationens talan,
Väl sjelfve insett vanskligheten af
Försök att plåna ut det, som naturen
På djupa sinnens grund i sekler präglat.
Men jag tror dock, att detta vikings-lynne,
Som älskat segrens sång på ombytt kust
Och ifrån skilda klippor nya genljud
På stormens brus och vapnens klang, har gått
Igen i dessa Svenska kungars själ,
Som funnit mer behag vid färgrik mångfald,
Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra.
Än i likformigheten af en öken,
Som echo ger åt rop från tomma sinnen.
RADZIVILL.
Jag hört för mycket, och kan blott beklaga
Att Pohlens angelägenheter fallit
Uti en hand, så föga lämpad att
Dess vigtiga intressen skickligt sköta.
Såsom Senator anser jag mig skyldig
Vid nästa Riksdag yrka på ransakning
Och räfst med de oformligheter, hvilka
Här äfventyra Republikens bästa.
CLAES FLEMING.
Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla,
Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda
Er än ett tillägg vid anklagelsen,
Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet
Att Pohlens "Republik" det aldraminsta
Kan vänta, hoppas eller äfventyra
Vid min förvaltning uti detta land.
Ej Republikens ärender jag gått,
Och ämnar ej för denna stå till ansvar.
Jag känner inga herrar öfver mig,
Men blott en Herre: Svea Rikes Konung.
Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand
Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor,
Upp till hans diadem, skall jag försöka
Att föra ut besluten af den riksdags
Der pligt och trohet talat ur mitt bröst.
RADZIVILL.
Från barbariets tider komma dessa,
Som råa landtbåd.
CLAES FLEMING.
Ve den Pohlska bildning,
Som ej dem unnar säte eller stämma!
Den tid skall komma, då, fast landsförviste,
De bistert dömma land och folk till döden.
Radzivill går ut i vredesmod.

SCEN IX.
Claes Fleming. Bengt Bonde.
CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom.
Hvaröfver grubblar du?
BENGT BONDE.
Jag tänker blott:
Om för ett år se'n, herre, på ett berg
Ni skulle stått, och Finlands folk kring Er,
Och hört Er tala, som Ni talat nu,
Då hade tjugu tusen klubbor, hvarmed
Vi luften klufvit eller krossat skallar.
Och som på oss se'n återfallit tunga,
Till bränsle spjälkta, uppvärmt våra hyddor.
CLAES FLEMING.
Det varit bättre för oss alla, Bengt.
BENGT BONDE.
Ja, utan tvifvel.
CLAES FLEMING.
Hvems är felet, att
Det bättre ej fått råda?
BENGT BONDE.
Allas!
CLAES FLEMING.
Måhända har du rätt.
BENGT BONDE.
Men lika visst
Är dock, att hvar och en af oss har lidit,
Ej blott för hvad han brutit sjelf, men ock
För andras synd: Ni, herre, icke minst.
En dåre, såsom den. Ni näpste nyss,
Kan locka eller störta i eländet
Mångtusende. Men det är ej en sådan,
På hvilken något ansvar finner fäste.
CLAES FLEMING.
Hvem drabbar detta?
BENGT BONDE.
Den, uti hvars namn
Det onda utförts; den, som lät det ske,
Och så sig bytt till en handtlangare
Åt egna verktyg, äfven då, när dessa
I annan riktning slintat, än man ämnat.
CLAES FLEMING.
Den låter detta ansvar stiga högt.
BENGT BONDE.
Ej högre dock, än deras ära stiger,
Som hägna lycka, rätt och frid i landen.
CLAES FLEMING.
Ej någon dödlig mäktar skapa detta,
Då tusen viljors roderlösa nycker
Hans afsigt korsa. Ej vår Herre ens,
Som dock ur intet hafver skapat allt,
Kan tvinga folken att bli lyckliga,
Då dessa all förnuftets ledning jäfva.
Men öfver hvarje enskild önskan står
Dock Konungen så högt, att han ej önska
Kan annat, än hvar undersåtes lycka.
BENGT BONDE.
Hans vilja möts ju af hvar enskilds trängtan,
Hvars högsta mål detsamma är som kungens.
CLAES FLEMING.
Den stund Ni tron det och hans afsigt lätten,
Stå kung och folk gemensamt nära målet.
BENGT BONDE.
Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming
Ej ljungar mot oss, men går framför oss.
CLAES FLEMING.
Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, --
Om målet ock betydde lifvets gräns.
Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder,
Som barn der lekt och härdats der till man.
Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan
Uppblomstra uti alla våra dalar.
Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet,
Då det ej mot Er gäller mer, men med.
Men vänner kunna vi ej blifva, innan
J blifvit Kungens män, så väl som jag.
Det är mitt ord, oåterkalleligt,
Likt dödens slutdom. Du förkunne det
Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid
Rätt fram, och ej till höger eller venster
Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve
Att jag dig ej mer skåda må i lifvet.
Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf.
BENGT BONDE.
Jag närmsta väg upp till min hembygd drager,
Med mera frid, än dädan jag gick ned.
Claes Fleming räcker honom handen till afsked.
Slut På Andra Acten.


TREDJE ACTEN.

En ödslig hafsstrand. Det är qväll. Månen har ännu ej stigit upp.

SCEN I.
Johan Fleming. De Vijk.
De Vijk går otålig med häftiga steg öfver scenen.
Johan Fleming nalkas långsamt och djupt sorgbunden.
DE VIJK.
Att låta vänta på sig något länge,
Det täckts min herre. Medan han har skött
Helt andra nöjen, blef det mig förunnadt
Att hålla sällskap åt de skogens korpar,
För hvilka heldre jag vill vara rof,
Än för den ledsnad, som beskäres gunstigt
Af kärleksdruckna svennens tomma löften.
Jag lätt begriper, att en sådan finner
Sig road af att sucka dag och natt,
Förklädd till herde, vid sin Chloës fötter.
Men mitt förstånd ej räcker till att fatta
Nödvändigheten af att den, som heter
Hans vän, skall nöta bort sin tid som skogsvakt
I ödemarker, der idyllen kyles
Af frost och is, till arga tankars bocksprång.
När du härnäst dig känner inspirerad
Att stämma upp ett nytt bucolicon,
Vill jag åtminstone mig se befriad
Från hvarje hederspost, hvarmed vår nye
Alexis ärar sina knapars skara.
JOHAN FLEMING.
Ej någon, högre än jag sjelf, kan önska
Att nu för sista gången ha' gjort missbruk
Utaf dens tjenster, som jag trodde vara
Den sista vän, mig återstod på jorden.
DE VIJK.
Din önskan, gråtmild, som det höfs en herde,
Fullbordas lätt. Jag känner mig för god
Att låta någon leka vän med mig,
Som tror att blott för det Claes Fleming -- denne
Stormäktige, hvars alla titlar jag
Ej orkar minnas och än mindre nämna --
Har gifvit honom lifvet, han kan handla
Med hvarje vän, så som hans fader gör
Med detta land, för hvilket han sig säger
En faders ömhet hysa --
JOHAN FLEMING.
Detta är
Ändock för mycket! Jag ej väntat sådant
Af dig, och minst likväl i denna stund,
Då jag mig känner osäll nog att vilja
Mitt öde byta emot sonens af
Den förste tiggare, jag möta kunde,
Bland dem min far till tiggarstafven bragt.
DE VIJK.
Min Johan! Gud i himlen! Hvad är det,
Som felas dig? Nu ändtligt flyktar bort
Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog.
Så har jag aldrig sett dig än. För Guds skull
Säg, har mitt dumma ord dig sårat så?
Har det blott vidgat såret i ditt hjerta,
Af någon annan slaget skoningslöst?
Säg hvem det varit? Om den grymmes barm
Sig gömmer inom Carl den hårdes pantsar,
Jag skall det söka upp och kräfva hämnd,
I fall han ej förbarmar sig och straffar
Mig sjelf, för det emot dig jag har brutit. --
Min Johan! Se ej mer på mig med dessa
Så kärleksvarma ögon. Denna gång
De tända upp en afgrund i mitt bröst.
Låt dina blickar spruta eld, men harmens,
Blif vred emot mig, som dig förolämpat,
Och skändat uti galenskap din vänskap,
Som är mig dyr, såsom din systers kärlek;
Såsom det högsta, jag har egt och eger:
Som minnet af min moders hulda ömhet;
Som dessa ställen, skönare än något
I Norden annorstäds: min barndoms stränder,
På hvilka dagens ljus mig helsat först.
Blif vred mot mig -- och sök i vredesmod
Att vedergälla blott en tusendel
Af all den orättvisa, jag begått,
Mot den, jag vore skyldig att försvara
Med lif och blod mot hvarje orättvisa,
Begången af en annan. Om du blefve
Emot mig vred och låte vredens utbrott
Framljunga, gåfve det mig samma visshet,
Som åskans blixtar teckna ofvan jorden:
Den visshet, att ej vintern än fått makt
Men när, så mild och så förlåtande,
Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta,
Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt bröst,
En norrskenslåga stiga upp ur ditt,
Så blodrödt målande emot dess himmel
En vinters öken, hvari döden herrskar.
JOHAN FLEMING.
Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt,
På askan af din nederbrunna harm,
En blixt af vrede ur min öde barm.
Det vore som att vilja nederrifva
Ett altar, hvilkets flamma flög mot hvalfvet
Ett ögonblick för häftigt, och sig lade
Det nästa, utan att den skada gjort.
Det vore raseri. -- Det är omöjligt
För mig att harmas emot den, hvars vrede
På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap.
Ack! Vreden är dock yttring af ett lif,
Som brusar ungdomsvarmt i blodets vågor.
Mitt hjerta det är dödt. Det slår väl än.