Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 11

När, återkommen från min första utfärd.
Jag möttes uti hemmet af min moder,
Och hon mig famnat forskande, hon märkte --
Så skarpsynt, som en moders blick blott är --
Att sorger buros med mig, dem jag icke
Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick.
Min hemlighet låg snart i hennes famn:
Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd
Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet
Sin dolska vrede lyfta öppet, de
Med onda ränker sökte mig förderfva. --
När detta jag förtäljt, min moder skiljdes
Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg
Den dagen henne icke mer. Blott böner
Från bleka läppar buro hennes tankar
Till bäste Hjelparn uti all vår nöd.
Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet,
Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.--
Men ack -- förlåt, att, vilseledd af minnen,
Blott heliga för mig, Ert tålamod
Jag satt för hårdt på prof!
MATHILDA.
Hvem skulle icke
Af dessa minnens helgd bli djupt betagen?
Berättelsen derom min längtan stegrar -- --
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Det var just meningen.
Högt.
Omsider trädde
Min moder fram; men nu -- hur annorlunda,
Än då hon från mig gick! I hennes öga
En aftonrodnad efter salig andakt
Vek för en gryning, som af modersglädjen
Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat,
Var funnet. Hennes son nu skulle räddas
Ur allt försåt, som ville snärja honom.
MATHILDA.
Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?
SÄNDEBUDET.
En Engels röst hon trott sig höra -- då
Ett vaknadt barndomsminne kanske blott
Till henne hviskat. Rösten lärde, att
Hon borde söka upp förvaringsrummet,
Der våra fäder fordom hade nedlagt
Allt, hvad för dem det högsta värde haft.
Hon skulle finna der, ej dolda skatter,
Men en klenod -- af henne högre skattad
Än hafvens perlor eller bergens guld.
Blott en atom utaf det funna borde
Upplösas uti den pokal, som högst
Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats
Af kärleksfulla läppar först, den skulle
Af samma hand, som tillredt honom, räckas
Åt föremålet för en trofast ömhet,
Men föremål också för ondskans funder.
Och när han deraf druckit, vardt han hård
Mot menskors och Hin Ondes arga konster.
Min moder följde engla-röstens vink:
Beredde drycken, smakade deraf,
Väl vetande, att hennes kärlek dock
Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn
Utaf mig tömdes -- och ifrån den stunden
Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver
De stormupprörda vågor, hvilka krossa
Allt annat, slungadt emot deras klippor.
MATHILDA.
Hur underbart! Men jag har länge vetat,
Att slika medel finnas. Dock -- hvad båtar,
Att veta det och att Ni räddats, då
Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!
Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.
SÄNDEBUDET.
Er oro rör mig djupt, och fast jag icke
Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock
Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder
Uti sin dödsstund hängde kring min hals.
Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt,
och öppnar den.
Se här förvaras denna återstod
Utaf det underbara mediet. -- Hvarför
Skall jag i grafven taga det med mig,
Då något godt jag dermed göra kunde?
Jag sjelf är gammal, äger ingen mer,
Som skulle kärleksfullt bereda drycken,
Om jag den ock behöfde än en gång.
Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. --
Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes;
Men låt min tår den fukta först och läppen,
Välsignande min moders minne vörda.
Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt
i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.
MATHILDA.
Hur skall jag kunna tacka Eder?
SÄNDEBUDET.
Flicka!
En handling, såsom min, den göres icke
För att ett vanskligt tacke-offer skörda.
Han lefver nog, som skall den en gång löna,
I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. -- --
Ej såsom gärd utaf din tacksamhet,
Men blott för att ej gåfvan skall förfela
Behörig verkan, du mig svärja måste,
Att du bevarar denna hemlighet,
Tills du dess verkan pröfvat -- lika troget,
Som jag den sjelf bevarat.
MATHILDA.
Ja, jag svärjer
Vid minnet af min arma moders aska.
SÄNDEBUDET.
Nå väl!
Han öfverlemnar åt henne förgiftet.
MATHILDA.
Gud löne Er, så visst, som jag
Ert ädelmod ej mäktar återgälda!
Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.
SÄNDEBUDET.
Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa,
Som tynga på den tomma plats, der fordom
Mitt samvet var beläget, finnes intet
Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. --
Men den, som ändamålet vill, han bör
Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige
Ifrån den ofärd, hvilken hotar det
Uti den Pohlske Sigismunds gestalt.
Af Flemings vilja buren, är han Kung,
Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. --
Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer
Förvandlingen -- du gör ju liksom Fleming,
Som sjelf sig menar rädda fosterlandet,
Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker.
Du måste dö -- tillsammans med din gerning.
Att ej förråda den. Du sannolikt
Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.
Han skakas våldsamt vid denna tanke.
Du faller, arma flicka, som millioner
I striden fallit, lyftande till seger
De välden, throner, tankar, hvilkas sak
För kämpa-skaran varit fremmande --
Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.

SCEN V.
Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.
Stenbock. Lubomirsky. Folk.
EN KARL.
Jag ser, att något är å färde här.
EN ANNAN.
Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?
DEN FÖRRE.
Ni stal ifrån mig just densamma fråga,
Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke
Likväl, att jag en smulgråt är; och pank
Så hastigt göres. Med förenta krafter,
Vi vände oss till denne der. Hans näsa
Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert
Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. --
Vändande sig till den påpekade.
Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela -- --
DEN TREDJE.
Jo visst! För hela verlden har jag snus,
Af egen art och verkan och tillverkning.
Men dermed är ej tid. Ty större frågor
Här skola göras. Kuggas måste en,
På hvilken snus ej biter -- knappast krut.
DEN ANDRE.
Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt!
Vi äro med, om det ock gällde fan.
DEN TREDJE.
Väl just ej honom sjelf, men likväl en
Ibland hans bästa bundsförvandter.
DEN ANDRE.
Vår
Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör
Dess pina dock så kort, som möjligt.
DEN TREDJE.
Föga
Er fyndighet mig tyckes passa till
Ett längdmått för nyfikenheten, då
Ni icke gissat, att det gäller Fleming.
DEN ANDRE.
Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast.
Bjud åt de andra herrarne. Jag tager
Min Maths ur skolan.
Han drager sig undan.
DEN TREDJE.
Och jag tecknar genast
Uppå din rygg ett harpass, som betyg.
Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas,
uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.
STENBOCK.
Det är såsom jag sagt: hans tyranni
Af inga gränsor mera vet. Utur
Sin egen son han just på detta stället
Det unga blodet tappa skall.
EN POHLACK.
Och detta
Med rätta, om det samme pojke är,
Som vår Krasinsky slog -- --
EN ANNAN.
Nå, har man sett
Förr en krabat, så långsint, som den der?
Var då Krasinsky icke värd sin död?
Han, som med satan slutit ett förbund
Och som var värre sjelf, än sjelfva fan.
Är det väl billigt, att den stackars gossen
Skall dräpas som en hund, då han befriat
Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger:
Det får ej ske, och blott den värsta mes,
Med händerna i kors, kan det tillåta.
POHLACKEN.
Men blossa då ej upp, som tända blår!
Nog vet du, att din mening min är äfven.
Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva
sitt bifall tillkänna.
DEN FÖRSTE.
Jag hört af säker hand, att han skall släpa
Hit ännu mer af det utländska packet,
För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt
Än finns af landets egna barn, dem ej
Han hunnit äta upp. Ja, det berättas
För visso, att blodhundar, stora såsom
Små elefanter, göra tjenst vid skaran
För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål
Och sönderrifva allt, som der sig dolt;
Och blifver något öfrigt, slukas det
Alldeles rått af hedniska Baschkirer,
Kalmucker eller annat dylikt otyg.
EN ANNAN.
Det vore ryslit, men dock ganska troligt
Om denne, som i natt skall låtit strypa
Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd,
Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.
DEN FÖRSTE.
Ja, lita sedan på Claes Flemings ord,
Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven.
Så länge lifvet sitter i en, måste
Man förekomma den menedaren,
Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.
EN TREDJE.
Hvad skall man vänta sig af en, som smyger
Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra
Till en papistisk håla, inredd till
Kapell i sjelfva slottet. Christendomen,
Den rena, sanna, löper största fara
Om denne Antichrist ej rödjes undan.
En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig
tala till trosförvandter.
EN FJERDE.
Det är en sak, väl värd att rätt behjertas.
Hans grymma falskhet sträcker sig ju till
Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor
Må råda, men ock till vår helga lära.
Man aktar Konungens och Påfvens bud
För intet -- låter kätteriets ogräs
Allt mera frodas, tills det öfvervuxit
Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.
Härvid uppstår ett väldigt sorl.
EN RÖST.
I helvetet med dig, du värsta ogräs,
Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet.
Ett sådant Regimente, under hvilket
Slikt kan uttalas uppå öppet torg,
Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan
Det kommet är. Gå att bereda vägen!
Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig
till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att
deltaga i deras oväsende.
STENBOCK.
Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif
Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram
Med enigheten af Er viljas kraft.
LUBOMIRSKY.
Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag
Dock nästan är för godt till ett åt packet.
STENBOCK.
Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel
I Eder hand är packet ej för godt.
Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg
I nödens stund, att dermed drabba, hvad
Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst,
Uppå sin sophög kastas det tillbaka.
LUBOMIRSKY.
På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.
STENBOCK.
Såå? Verkeligen! Ni då icke hört,
Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt
Ock förolämpad. Pohlens hela adel
En hjertstöt fått i hans person; och pacta
Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle
Antasta våga, blifvit sönderrifna
Utaf en sådan herre, som -- Claes Fleming.
Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen
Sitt hopp har byggt -- Ni, Republikens stolthet
Ni skulle rygga för en möjlig fara.
Ni vågar ej förfäkta här i fjerran
De rättigheter, som i Pohlen skulle
Till löftesmän ha Edert lif och blod?
Er frihet här förrådes -- det är skam.
Men att en Lubomirsky ser derpå,
Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till
Att den försvara, är dock något värre.
LUBOMIRSKY.
Hvem dristar sig att tala här om skam,
Förräderi och feghet, och att blanda
I denna dy ett namn, som Lubomirskys?
En annan stund hans lif det skulle kosta,
Och kosta skall det ock. Men ögonblicket
För dyrbart är, att piska ur hans skinn
Den smädelse, hvaraf det är så stinnt.
Hit! Hit! Kanaljer -- J, som kifvens der
Om lappri med hvarandra. J ju veten,
Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter
Så bittert smaka Eder alla. Följen
Blott mig, och med gemensam styrka skole
Vi rycka upp den roten, och af trädet
Oss skära spön att tukta denne best,
Som alla våra rättigheter kränker.
EN RÖST.
Rätt underligt ljöd början af hans tal,
Men slutet var galant och han ju ser
Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?
EN ANNAN.
Du känner icke Grefve Lubomirsky?
Det var besynnerligt. En riddarsporre
Ej fästad finnes vid en mera dråplig
Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän
Han månde gå, vi kunne trygge följa.
Han, som har lefvat städs i stora verlden,
Vet hvad som passar bäst för hvar och en.
DEN FÖRSTE.
Bör man alldeles blindt då honom följa?
DEN ANDRE.
Det är tvärsäkert!
DEN FÖRSTE.
Men dock något vådligt.
Går allt på tok, nog slipper han väl undan:
Småtjufven hängs -- den store, han går fri,
Såsom det heter. Det är vi, som lemnas
I sticket.
DEN ANDRE.
Åh, var lugn! -- Har ingen fara!
Om Flemingen jag känner rätt, så göres
Herr Grefven till ett hufvud kortare.
Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.
DEN FÖRSTE.
En sanning, djup som natten, klar som dagen!
Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat
med de särskilda grupperna.
LUBOMIRSKY.
Tar ej Ert prat omsider, något slut?
Den, som är menniska, han följe mig
Till slottet! Fänaden må stanna här!
MÅNGA RÖSTER.
Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!
ANDRA RÖSTER.
Nej -- först vi bryte Johan Flemings fängsel!
Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste
pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel
Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna,
utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget
och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.
DANIEL HJORT.
Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt
Till dessa stigar, der du nedåt halkat,
Från brott till brott, från uselt till mer uselt
Lönnmördare, bakdantare, spion,
Din väg skall blifva kort numera! Jag
Vill sörja för, att du snart nog befrias
Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat
Hvad hafve ej vi andre rätt att göra,
Då landets ädlingar som Stenbock handla?

SCEN VII.
Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s,
Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina
Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron,
hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden.
Ett af fensterna leder till en balkong.
Claes Fleming. En Officer.
CLAES FLEMING.
Min vilja du förstått?
OFFICEREN.
Till punkt och pricka.
CLAES FLEMING.
Så rätta dig derefter. Du väl mins,
Att en försummelse med lifvet gäldas,
I fall, som dessa?
OFFICEREN.
Ej så lätt det glömmes.
CLAES FLEMING.
Så gack i Herrans namn och gör din pligt
Emot din Kung, som vet förtjensten löna.
Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven
Johan Fleming.

SCEN VIII.
Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.
CLAES FLEMING.
Jag var beredd på sällsamma besök.
Er visste jag dock ingalunda vänta.
Har det så långt då gått, att Flemings vilja
Ej ens med fängselbommars tillhjelp och
Med riddar-edens, binder någon mer?
DE VIJK.
Din vilja är oss lag och lik Guds bud;
Om här vi stå, är det att den förnimma.
CLAES FLEMING.
Det var ej här den skulle Er förkunnas.
JOHAN FLEMING.
Af en upprorisk, stormig skara bröts
Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit
Inunder hotfullt dån, liksom lavinen.
Jag blygs försäkra, att vi icke bedt
Om en befrielse, lik denna. Löse
Vi ryckte oss ifrån befriarhopens
Smek -- mer förhatligt, än den tyngsta boja.
DE VIJK.
Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön:
Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod,
I denna stund allenast. Nu vår plats
Framför ditt stora, stolta hjerta är.
Gud gifve, att det blefve oss beskärdt
Din godhet löna och vår kärlek visa.
Med strömmen af vårt bästa hjerteblod.
Låt oss i detta ögonblick ännu
En gång få vara dina söner, att
Den skönsta rätt vi äge -- dö för dig.
När faran är förbi, vi åter äro
Blott dina fångar, -- om ej döden vänligt
Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.
Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga
skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.
CLAES FLEMING.
Ej okärt blefve mig, att stödjas af
Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall
Här vore fara eller nöd å färde.
Men detta väsen, som sig blåser upp
Uti sin tomhet till en hvirfvelvind,
Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst.
Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall,
Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje:
Det är Er trohets och Ert mannamods,
Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta.
Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat,
Än der Ni hittills dvalts -- men det är ljust
Och varmt. Ni der otåligt redan väntas.
Er skynden derför dit.
Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar
i detsamma ut derifrån.
Men se! Det tyckes
Som bojan ej har tålamod att bida
Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar
Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet
Jag af den väntat. Men kanske dess bättre
För fången svarar hon hans hela lif.
Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.

SCEN IX.
De förre. Mathilda. Lubomirsky.

MATHILDA.
O! Visste hela verlden, som jag vet,
Hur god och ädel du dock är -- --
CLAES FLEMING, leende.
Du sjelf
Ju derom icke länge varit viss.
Du derför ej får vara ond på verlden,
Om hon i det, liksom i mycket annat,
En smula farit vilse.
MATHILDA.
Nej! Förgäfves
Du ber för henne. Jag är ond på verlden.
Lubomirsky inträder och hör dessa ord.
LUBOMIRSKY.
Gör, sköna Dame, dock undantag för en,
Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar,
Mer vördnadsfullt, än någon anns.
Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig,
jemte Johan Fleming och De Vijk.

SCEN X.
Claes Fleming. Lubomirsky.

CLAES FLEMING.
Herr Grefve,
Ni kom som skickad. Jag var i beråd,
Att be Er hedra mig med Ert besök.
LUBOMIRSKY, vresigt.
Ni kunde Er bespara det besväret,
Såsom Ni ser.
CLAES FLEMING.
Jag tog det ock för afgjordt,
Att när det gällde Kung och land, de icke
Behöfde bida länge. Deras tjenst
Ju finner städse Lubomirsky redo,
Som vore fråga om ett -- rendez-vous --
Är det ej så, man kallar i Paris
De ömmes möten?
LUBOMIRSKY.
Visserligen! Ja,
Så klingar detta ljufva namn på ting,
Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris!
Och hvilket land, det Franska! Kärlekens,
Galanteriets tjusningsfulla lustgård!
En månad der mer fröjd åt menskan skänker,
Än i decennier Nordens bleka sol.
CLAES FLEMING.
Det rika kapital, som Eder bildning,
Erfarenhet och ridderliga sinne
Ha' samlat in uti kulturens länder,
Får icke gräfvas ned -- ej gå förloradt.
Vår egennytta, som vill draga fördel
Deraf, är icke mera tadelvärd,
Än Eder äregirighet, då den
Vill göra gällande förtjenst och lycka.
LUBOMIRSKY.
Det medges: när min ära sätts på spel,
Min girighet af inga gränser känner.
CLAES FLEMING.
Ni inom dessa måste få ett spelrum,
Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan!
Ni hört kanske, att -- missnöjd med klimatet
Och annat här -- Furst Radzivill har önskat
Till Pohlen återvända. Då jag såg
Den platsen tom, som hittills fyllts af honom
Det första namn, min tanke flyttade
I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.
LUBOMIRSKY.
Men -- --
CLAES FLEMING.
Jag förstår de inkast, blygsamheten
Vill lägga uti vägen för min plan:
Er egen ungdom, grånande förtjenst
Hos mången annan -- eller mera dylikt
Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas
Ifrån en föresats. Gif derför vika.
Det bud, som återgår i dag till Pohlen,
För med sig mitt förslag i denna sak:
Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf
Personligen det ville understödja,
Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre.
LUBOMIRSKY.
Min tacksamhet -- --
CLAES FLEMING.
Det är ju jag, som borde
Er tacka för den redebogenhet,
Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.
Officeren återvänder.

SCEN XI.
De förre. Officeren.
CLAES FLEMING.
Är det, som göras skulle, redan fullgjordt?
OFFICEREN.
Jo, till det bästa.
CLAES FLEMING.
Hur gick dervid till?
OFFICEREN.
Som Ni befallt. Af ryttare och knektar
Jag sammandrog en skara, ställde den,
Med laddade gevär, till hands att vara,
Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle.
Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda
Åthäfvor, skri och -- --
CLAES FLEMING.
Det förstås. Men fortfar!
OFFICEREN.
Man var ej ense om, hvad göras borde.
Då en del ville spränga slottets port,
Förmente andra, att man borde bida
Tills upprorshopens hufvudman hann komma
Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed
De låtit honom bortgå.
LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring.
Ha -- de lumpne
Trashankarne!
CLAES FLEMING.
Tag saken kallt, min herre!
Ert nit för Kungens bästa hänför Er.
OFFICEREN.
Omsider gaf man mig gehör. Jag sade:
Ni önskar göra bruk af denna stund,
Då stadens hedervärda borgerskap
Så talrikt var församladt. Öfvertygad
Om dess deltagande för husets lycka,
Ni ville ej förhålla, att i dag
Förlofning skulle firas mellan fröken
Mathilda Gustafsdotter och herr Johan.
Derefter inbjöds stadens menighet,
Till slottet och till platsen deromkring,
För att betydelsen af festen höja.
CLAES FLEMING.
Hur upptogs detta budskap?
OFFICEREN.
Ändlöst jubel
Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.
CLAES FLEMING.
Och derpå skingrade sig hopen lugnt?
OFFICEREN.
Så hastigt var ej lugnet återstäldt,
Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan
Till slottets port, var idel menlöshet
Mot ilskan, som i sinnena sig tände,
Och ledarns namn och rykte vildt förtärde.
Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven,
Men sviken och förrådd. Och som de sleto
Hans ära, ville de ock sönderrifva
Hans kropp, om tag på den de kunnat få.
LUBOMIRSKY, med raseri.
De fege skurkarne! Om de ock vore
Så många, såsom män på Wohlas slätt,
När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam
Skall skingra, stycka och tillintetgöra,
Liksom ett lejon lammens usla skockar.
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu;
Er känsla brusar mot de vilseledde,
Liksom en vårflod öfver låga bräddar.
Skall jag, som ren var man, då Ni ännu
Ej hade skådat dagens ljus, Er säga,
Hur lätt sig känslan vilseleda låter?
Den är en källa dock till godt, som ondt.
Döm derför icke strängt, när den gått vilse,
Men led den heldre hä'n till ädla mål,
LUBOMIRSKY.
Att döma så, var hittills endast gifvet
En enda menska -- Henrik af Navarra.
Med undran ser jag Er med honom täfla.
Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal.

SCEN XII.
Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.
MATHILDA.
Se, fader! Stadens horgerskap förärat
Oss denna gåfva, såsom underpant
Af frid och endrägt.
CLAES FLEMING.
Herrlig gåfvan är,
Men vida herrligare deras önskan.
MATHILDA.
De en begäran till sin gåfva fogat.
CLAES FLEMING.
Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt,
MATHILDA.
De önska skåda dig -- och vid din hand -- --
CLAES FLEMING.
Hvem då? Kanske min yngsta dotter?
MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart.
Ja.
CLAES FLEMING.
Hur vackert röjer sig ej folkets sinne!
Och det är så naturligt. -- Menskan kastar
Ju gerna blicken på en rosig framtid,
Som lofvar träda fram ur det fördolda.
Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan
En skål vi skole tömma för vår Kung
Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.
Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men
stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.
MATHILDA.
Det rätta ögonblicket nu är inne:
Jag ser Guds vilja, och den måste ske.
Hård hjelten blifve emot allt försåt!
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra
Att såsom husets vän oss följa dit.
Han pekar utåt balkongen.
Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket
Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet
Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.
LUBOMIRSKY.
Mitt rätta ställe, store man, är aldrig
Vid Eder sida. Minst den är det nu.
Men jag Er följer in i sjelfva döden,
Om Ni befaller så, -- som skugga jag
Mig ställa vill invid Er beros-dager.
Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.
CLAES FLEMING.
Har du beredt en ljuflig dryck?
MATHILDA.
Så ljuf,
Som all min kärlek kunnat åstadkomma.
Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med
den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår
i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster
ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med
handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick
räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt