Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 03

MATHILDA.
Ni säger sannt: Er blick är vorden skum,
Då ljus och värma den vill söka upp
Uti min närhet. Sök den hellre dock
I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll,
Ditt slägte efter slägte flyttat in,
När ättlingen gjorts lika husvarm der,
Som ättefadern varit re'n i sekel.
Ack, den, som finge dela bo med dem!
Men bättre det dock varit, om jag fått
Re'n hvila ut den sista natten der,
Och denna morgon der mig funnit somnad.
KERN.
Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan
Till grafven, då dess suck uppstiger från
Ett nittonårigt hjertas rika lustgård.
Men jag förstår dig: rik på lif och lycka.
Du ej vill låta bördan af din rik'dom
Nedfalla tung på gubben, der han stapplar
Mot grafven, krökt ej blott af årens börda.
MATHILDA.
Nej! Jag är lika litet god, som lycklig.
KERN.
Då äro godhet, lycka endast ord,
Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet
Ifrån den mening flytt, de först betecknat.
O! tag tillbaks ditt nej! och återgif
Åt orden: godhet, lycka denna ande,
Som finner intet rum i vida verlden,
Om ungdomen och kärleken ej skänka
Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt,
Åt dessa främlingar från himlen fallna,
Men som ej glömt sitt första hemvists lynne.
Låt mig få tro, att du är god och lycklig,
På det jag ej förbanna må den stund,
Då jag från intets kaos vräktes till
Det helvete, som jorden blefve, om
Ej dessa lifvets englar mera gästa
Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält.
MATHILDA.
Kan jag då det, som andra lärt sig redan,
När de att andas lärde? Kan jag hyckla?
Beljuga sanning, liksom lögnens yta
De anletsdragen vore, uti hvilka
All sanning helst sig borde kläda om?
Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste,
Och hittills jag den icke sakna kunnat.
Men bättre, än jag trott, den måste vara,
Och mästerprof deri jag aflagt nu.
Jag olycksalig är, men syns Er säll.
Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek
I evig landsflykt, och jag tycks Er god.
I fall jag än kan lära älska något,
Skall det bli sveket, som utaf mig älskas,
Då det tycks ega makt att lyckliggöra,
Om också icke mig, så likväl andra.
Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er.
KERN.
Ha re'n förnuftets fogningar då alla
Ryckts lösa under spillror af min hjerna?
Min tanke gitter ej att binda samman
Det, som var sannt ännu, då soln stod der,
Pekar uppåt fästet.
Och hvad som månde vara sannt, när denna
Sig flyttat några linier på sin bana!
Få ögonblick sig hunnit byta, se'n
Vårmorgon såg på dig som på en like:
Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf,
Så rik på fröjd och hopp att gifva andra.
Och nu förnekar du din kärlek, lycka,
Som brottslingen förneka ville brottet --
Åtminstone för sig -- om han det kunde.

MATHILDA.
Om ögonblick du talar. Tusen år
Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt;
Och under årens nötta vingar ligger
En verld af hopp och kärlek djupt begrafven.
KERN.
Regeras verlden af en blindfödd slump?
Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet,
Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas?
Om någon kärlek varit lycka värd,
Var det väl den, som strålade ur dig,
Och i hvars glans försoning tycktes gjuta
Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda,
Likt elementer i odödlig strid.
MATHILDA.
Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas
Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt.
KERN.
Hvad kan dock vara klarare än detta?
Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud
Emot en ynglings skuldra: och jag trodde
Mig skåda bilden af en vänlig frid,
Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen,
Att torka blodet bort och jaga undan
De vreda andar, hvilka länge pustat
Deröfver hatets heta härjningsflammor.
MATHILDA.
Och det är Ni, som fruktar att ej finna
På jorden godhet; Ni, som kan befolka
Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar!
Ni sett i mig ett fridens bud! -- I mig:
Det blinda hatets viljelösa verktyg;
Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat.
Jag förde med mig samma frid, som gamen
Medför till gästskänk åt ett dufvonäste;
Den frid, som bjuds åt Guds församling af
En kula, hemgång görande i templet;
Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk
Utaf dess onda genius -- Claes Fleming.
KERN.
Vill du dig sjelf besvika eller mig
Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar.
Ett ville jag dock kunna grunda ut:
Hur månde sig din kärlek röja, flicka,
Då sig ditt hat så tolkar, som det talte,
När Flemings son slog kring ditt lif sin arm?
MATHILDA.
När Flemings -- -- -- son?
KERN.
Ja, hvem väl annars
Din hatuppfyllda blick -- om du så vill --
Med lika blickar mötte?
MATHILDA.
Flemings son!
Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag
Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat
Den syn allena, som ditt ord beskrifver.
O! Haf barmhertighet med mitt förnuft,
Och för att rädda detta, tag på dig
Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!
KERN.
Jag lyder sanningen, och derför kan
Din nyck jag icke lyda. Och om än
Jag kunde det, jag det ej skulle vilja.
Mitt ögas minne, lika litet som
Mitt hjertas, låter från sig röfva bort
Den ljufva anblick, som ditt -- -- hat mig bjöd,
Då du, som dvalts inunder detta tak,
Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.
Försoningsfullt din hand i Flemings lade.
MATHILDA.
Har denna hand tryckt handen af en Fleming?
Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund?
Har detta hjerta för en Fleming klappat?
Och handen, läpparna och hjertat sjönko
Ej djupt uti en syndaflod af blod,
På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta?
Det är omöjligt! Denna synd kan Gud,
Som låter dock allt ondt befläcka jorden,
Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat,
I svalget stukande den pligtförgätna,
Som älskat sonen af sin faders bödel. -- --
Det var en villa af din syn, som ställde
Invid min sida Flemings son. Bekänn,
Skumögde gubbe, detta misstag, och
Jag vill förlåta dig den ångest, du
Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens
Kan kännas endast som en kärleksrysning. -- -- --
Du tiger. -- Om du hade rätt ändock!
Hans vilda sorg, då jag bad honom hata
Claes Fleming, jag omsider börjar fatta.
Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat,
Af dem, jag trodde älska mig i himlen.
KERN.
I himlens salighet släcks jordens hat,
Och kärleken i jordens dunkla dalar
Som stjernan strålar upp till himlens blickar.
MATHILDA.
En kärlek såsom min, lik afgrundslågan,
Blott hädande emot Guds himmel sträfvar:
Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.
KERN.
Nej, det är endast jag och det jag gjort,
För hvilka vägen till försoning stänges.
MATHILDA, missförstående hans mening.
Misströstar du, som blott mitt brott har yppat?
Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått!
För mig finns mer ej hem, ej anförvandter.
Ut måste jag, i vida, vilda verlden!
Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka,
Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.
Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger.
Kern qvarstannar grubblande.

Scen XII.
Kern. Carls Sändebud.
SÄNDEBUDET.
Hvart helst man vänder sig i denna nejd,
Man träffar endast vänner och bekanta.
Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat
Ett möte än det, som beskärts mig nu.
Kern stirrar på honom, utan att svara.
Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne?
KERN.
Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg,
Och hvad med detta närmast likhet eger.
SÄNDEBUDET.
Alltid densamma liksom förr: så sinnrik
I ordets skarpa vändningar! Ni leker
Med gisslet af satiren lika väldigt
Som Jupiter med sina åskors viggar.
KERN.
Jag icke hört, att Jupiter fann nöje
I leken att med egen vigg sig sarga.
SÄNDEBUDET.
Nå, nå! Visst kunna olikheter finnas
Emellan Er och Jupiters person.
Men deri liknar ni dock honom nu,
Att en hans älsklingsvana af Er hyllas:
Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild,
Som väckt Er obelåtenhet? Han gynnar
Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer
Kanske som fordom i de sälla da'r.
Då mången fager tärnas pulsar slogo
Med eldigare fart, när mäster Kern
Med konsterfaren hand dem varmt berörde.
Men böjelsen hos eder för det sköna --
De sköna borde jag ju rättast säga --
Den är sig lik: den öfverlefvat åren.
Måhända blickar Ni så mörkt mot mig
Blott derför, att jag råkat öfverraska
Vår gamle Jupiter i herdestunden
Med en bland Gäas yngsta, ljufva döttrar.
KERN.
Min herre! Eder tid är utan tvifvel
För dyrbar, att bortslösas under snack. --
Då jag aflägsnar mig, jag Er bevisar
En tjenst -- den enda, som af mig kan göras.
SÄNDEBUDET.
Nej, dröj! Ni underskattar Edra krafter,
Om Ni Er tror blott gjord att gå och -- glömmas.
Ni äfven mig gör orätt, om Ni menar
Att saker utaf större vigt jag icke
Afhandla vet, då slumpen skänkt mig lyckan
Att återse en man, så van som Ni
Att lägga handen vid de största ting. -- --
KERN.
Att bära hand uppå de högsta män,
Ni ville säga. Jag bordt ta' för afgjordt,
Att då ni nedlät Er med Kern att skämta,
Var skämtet blott en öppen förgård åt
De allvarsammaste bland slutna planer.
SÄNDEBUDET.
Med hvilken raskhet Edra tankar ila
In medias res, såsom poeten säger!
Ni är då fullt ännu den gamle Kern,
Sådan Ni stod uti Kung Johans hof -- --
KERN.
Och uti Konung Eriks fängelse.
SÄNDEBUDET.
Men äfven Ni har burit upp den lön
Som ofta faller på förtjenstens lott.
KERN.
Då den är af det slag, som min förtjenst --
I rågadt mått jag skördat har dess lön.
SÄNDEBUDET.
Ni blifvit glömd, åsidosatt -- --
KERN.
Jag minst
Kan öfver glömska klaga.
SÄNDEBUDET.
Anspråk, hvilka
På nya tjenster kunde grundas, skulle
Kanske på lösan sand ej byggas.
KERN.
Hårda,
Som hälleberg de voro, dem jag tjenat.
SÄNDEBUDET.
Med skäl Ni öfver hårdhet klagar, då
En man, som Mäster Kern, har lemnats
Att irra hjelplös uti ödemarken.
KERN.
Den är ju skadedjurens rätta hemvist.
SÄNDEBUDET.
Er kraft var stor, då. andras plan Ni utfört.
Den blir förfärlig, när Er egen hämnd
I egen hand Ni tager. De, som hafva
Att tacka Er för allt, för kungaspiran,
Och gäldat denna med en tiggarstaf,
De kunde väl omsider röna, att
Ni lika väl förmår att -- ta' som gifva.
KERN.
I grafven af Ert skämt tycks ligga allvar.
SÄNDEBUDET.
Det är ej skämtet, som -- -- vill öppna grafvar.
KERN.
Ert allvar vill det då? -- -- Åt hvem, åt hvilka?
SÄNDEBUDET.
Er hänmd i valet af sitt offer tvekar.
Den har ett val. Vi ej förstå hvarandra.
KERN.
Jag Er förstått långt bättre, än Ni menar.
Men liksom Ni har velat anförtro
Er egen hämnd åt mina svaga krafter,
Jag lägger ner min hämnd i Edert våld.
Är den ej då i goda händer? Kern,
Som mördat har en kung, hur skulle han
Nedlåta sig att drabba nedom thronen?
Kern aflägsnar sig långsamt.
SÄNDEBUDET.
Du mig förstått! Dock endast till en del
Du ej begripit vådan af att fatta
En plan som min och ej gå in derpå.
Jag ej haft äran mörda kungar; derför
Jag nöjes ock med vida lägre offer.
Du ej lärt glömma. Du det lära måste!
Han rycker en dolk ur sin barm och hastar efter Kern, men mötes
under farten af Bengt Bonde.

SCEN XIII.
Sändebudet. Bengt Bonde.

SÄNDEBUDET.
Fatalt!
BENGT BONDE.
Ett sällsamt fredsbud, herre, höjer
Ni upp en sällsam oljoqvist, som tecken
Af Er fridfärdighet!
SÄNDEBUDET.
Vi lefve ju
Här i Claes Flemings tider. Såsom saken,
Som bör betecknas, sådant är ock tecknet.
BENGT BONDE.
Har hit Ni kommit, för att föra ut
Herr Flemings domar, bort Ni måste träda.
Från dessa skogssnårs natt. Hans värsta dåd
Sky mindre ljuset, när de nå fullbordan,
Än mången ann's skenheligaste bragd.
SÄNDEBUDET.
Jag ej förmodat att dig återfinna
Såsom loftalare af Flemings bragder.
BENGT BONDE.
De prisas ej, om jag ett lönnmord tadlar,
Hvaraf en värnlös gubbes lif tycks hotadt.
SÄNDEBUDET.
Gemensam ju för oss är vän, som ovän.
BENGT BONDE.
Men medlen att dem vinna eller kufva
Desamma äro ej.
SÄNDEBUDET.
Vi råd ej hafva
Att splittra våra krafter genom split.
BENGT BONDE.
Ej Finlands bönder kunna från sig stöta
Sin enda fasta, starka bundsförvandt.
SÄNDEBUDET.
Nu talar du, som jag af dig det väntat.
Från denne bundsförvandt till Er jag sändes,
Med löfte om det kraftigaste bistånd.
BENGT BONDE.
Jag tviflar, att Ni gått från honom utsänd.
SÄNDEBUDET.
Är du från dina sinnen? Hvem väl annars
Mig skulle skickat, om ej Hertig Carl?
BENGT BONDE.
Med hjelparen, på hvilken vi förtröste,
Jag icke mente Hertigen, men -- Gud!
SÄNDEBUDET.
Den hjelparns bistånd Ni tillräckligt rönt.
Hög tid det är, att Ni från denna vädjen
Till rätte hjelparn, han, hvars bud jag bär.
BENGT BONDE.
Gudlöse hädare! Vi blott för långt
Oss vändt från Honom, som kan ensam hjelpa,
Och derför tyckas vi förlorade.
Jag nu ej vill föröka längden af
Det skuldregister, der vår synd blef tecknad.
Och kommen hit uppå Herr Flemings lejd,
Mitt löfte jag vill hålla i all helgd;
Det gånge se'n, som Herrans vilja fogar.
SÄNDEBUDET.
Att du har räddat kungamördarn Kern,
Uti din himmelska meritförteckning
Visst nådigt tages upp.
BENGT BONDE.
Har Kern jag räddat?
SÄNDEBUDET.
Du tycks dig ångra nu.
BENGT BONDE.
Ett hindradt lönnmord
Man aldrig plä'r i våra bygder ångra.
Slut pa första acten.


ANDRA ACTEN.

En sal i Abo slott.

SCEN I.
Fru Ebba Stenbock. En Åldrig Tjenare.
FRU EBBA, med yttersta oro.
Hvad har du att förtälja? Onda hudskap?
Det är ju så? Om något godt du visste,
Då skulle glädjen springa såsom förbud
Ur dina ögon; allt ditt väsen lysa
Liksom en fröjde-eld, den upp man tänder
Att sprida segerbud, långt innan ordet
Har hunnit det förkunna. Men ditt öga
Det stirrar dystert, dina läppar darra
För bördan, som de än ej burit fram.
TJENAREN.
Jag eger intet att förkunna -- --
FRU EBBA.
Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler,
Bak hvilket du den värsta nyhet stänger,
Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt,
Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag.
Har du ej än lärt känna mig dess bättre?
Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat
I fem och tjugu år. Du märka bordt
På denna tid, att jag mig hann bereda
Uppå det värsta. Menar du dig kunna
Uppsluka allt det onda, du förnummit,
Liksom du orden qväft, som borde vittna
Om hvad som händt min Johan?
TJENAREN.
Jag vid Gud
Bedyrar, att ej till min kunskap kommit
Det ringaste om honom än.
FRU EBBA.
Och detta
Du säger kallt, liksom du blott försäkrat,
Att du ej vet, hvarom i månen hviskas.
Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat
Tillbaka från den kalla, hårda jorden,
Och trängt sig hop i modershjertats värma?
Begärde detta kunskap om sin älskling
Af luftens vindar eller hafvets vågor,
De skulle finnas mera villiga
Att lyssna till dess önskan, än de ménskor,
Af hvilka godt man väntar, då man dem
Bevisat godt. -- --
TJENAREN.
För första gången nu,
Högädla fru, jag måste önska att
Jag ej så mycken godhet af Er rönt:
Så otacksam jag då ej skulle tyckas
Stå inför Er i denna stund.
FRU EBBA.
Förlåt,
Du trogne, gode tjenare, den orätt,
Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne.
Jag vet det väl, om du en droppe glädje
Mig kunde hämta, skulle du den söka
Med svullna fotter bortom alla öknar.
Den enda droppe fröjd, som än kan läska
Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom
En härjad trakt, af ovissheten utsträckt,
Emellan Johans öde och min själ.

SCEN II.
Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.
FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.
Du kan ju allt i detta land, närhelst
Det gäller blott din kung. En vink af dig
Kan samla härar, båda menigheter
Att resa sig i massa, eller jaga
Som lösta falkar öfver land och rike.
Men när det om ditt eget blod är fråga,
Din ende son, I hvilken Flemings namn
Och lif skall lefva än, när du år stolt,
Du obekymrad tycks, som då det gäller
Att låta blodet flyta ur din kropp
På något slagtfält för din afgud, kungen.
Vår Johan är förlorad -- -- --
CLAES FLEMING.
Lugna dig!
Ännu ju intet är förloradt.
FRU EBBA.
Intet!
Och detta kan du säga. Hvad skall menskan
Förlora, att det borde synas något?
Kan den, som redan mistat har ett öga
Och hotas med att ock det andra mista,
Kan den väl vänta lugn, som vore intet
Å färde, tills att med dess sista ljus
All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt?
Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat?
När vi vår dotter miste, halfsläckt redan
Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.
En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.
När nu vår Johan äfven går förlorad,
Det slocknar helt och hållet, ifall tårens
Uttömda källor ännu gömma qvar
Så mycket, som en bergets skrefva gifver
Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.
CLAES FLEMING.
En mor, som led förluster, dina lika,
Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas,
Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.
FRU EBBA.
O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar,
Att om vår Johan uppsöks af Hans blick,
För fädernes missgerning barnet drabbas.
CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.
Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver
Hvad som du icke vet ännu ha skett,
Och icke heller hända kan. Är Johan
Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna,
Sig vågat några famnar ut från stranden
Och lemnat modren sörjande derpå?
Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva
I närmsta skogar, utan att han tyckes
Förlorad, om han några timmar dröjer
Mer än hans mor har gifvit honom lof.
Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan?
Han ensam ju försloge, om det gällde
Att skydda hundra nunnor, släppta lös
Utur ett kloster. Faran den är ingen.
Och om också en sådan funnes, ville
Jag att sig Johan lärde småningom
Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas
Med tiden -- -- --
Han tillägger lugnare:
Jag dessutom redan skickat
Ett tjog af raska knektar i hans spår.
Vändande sig till den gamle tjenaren.
Gå äfven du, som i hans barndom burit
Så ofta Johan uppå dina armar.
En moders tårar äro heliga,
Och bränna bittert, der de falla ned.
Du känner, mer än någon, marken het,
Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila
Din bräckta kraft, förr än du återhämtat
Den, som dem pressat och dem torka kan.
FRU EBBA.
Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!
Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.

SCEN III.
Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.

SMÅSVENNEN.
Ett Sändebud från Hertig Carl begär
Att blifva hördt.
CLAES FLEMING.
Nu re'n! Bed bonom vänta.
Småsvennen går.
CLAES FLEMING, till Officeren.
Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?
OFFICEREN.
Mer rik än någonsin. De gamla kullar
Framföda ungar, såsom vågen vågor.
Ej göms en vik uti vår vida skärgård,
Der ej ett segel börjat lustigt leka
Med vårens muntra vindar, och ej längtar
Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.
CLAES FLEMING.
Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat,
Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat.
Du dina vingar får väl lossa snart
Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås,
Som fiska vill i grumligt vatten här.
OFFICEREN.
En sådan vågar sig väl ej så lätt
Till våra skär, så länge vid dem ligger
Den gamle, trogne skytt -- Claes Fleming. Men,
Ifall den frestar det, med skjuten vinge
Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr.
Det lofvar jag.
CLAES FLEMING.
Och du har aldrig lofvat
Det du ej ville eller kunde hålla.
Officeren går.
SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.
Hans Kunglig Höghets Sändebud -- --
CLAES FLEMING.
Får bida.
Småsvennen går. En ung krigare inträder.

SCEN IV.
Claes Fleming. Soldaten.
CLAES FLEMING.
Är du beredd?
SOLDATEN.
Jag är det, nådig herre!
CLAES FLEMING.
Du rida måste till Kexholm, min gosse,
Igenom natt och dag.
SOLDATEN.
Skall ske!
CLAES FLEMING.
När dit
Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm.
Gif honom detta bref. Deri står skrifvet,
Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden
Må läsa och förkunna, när och fjerran.
SOLDATEN.
Lätt är att gömma slika hemligheter.
CLAES FLEMING.
Kan du bevara dem af tyngre art?
SOLDATEN.
Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes.
CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.
Så full af lif du är, du tycks mig dock
Som grafven trofast. Om uti din själ
Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? --
SOLDATEN.
Om det ej läsas bör, det göms försegladt
Tills domsbasunen bryter det.
CLAES FLEMING.
Nej, förr
Det öppnas måste, för att göra verkan.
Det gäller -- lifvet -- uti hvarje mening.
Förstår du det?
SOLDATEN.
Javäl, fullkomligt.
Jag blir odödlig, om mitt lif beror
Blott på min tystnad -- när jag tiga borde.
CLAES FLEMING.
Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre,
Än i ditt unga, varma blod. Välan!
Mitt skrifna bref du ber att lemna få
Åt Arvid Stålarm ensam -- i ett rum,
Hvars mur ej öron har för -- det oskrifna.
Ger honom en ring.
Du visar honom denna ringen, prydd
Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken
Du gömmer, till ett minne af ditt budskap.
När han den sett, han tror dig som mig sjelf.
Då säger du: Claes Flemings vilja är
Oåterkalleligen denna: Ut man drage
Med underhandlingen om freden, mäklad
På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas!
Men brytningen med östra grannen bör
Undvikas i det längsta, tills att kungen
Med all sin makt kan kasta sig i remnan
Och storma fram till segrens högsta mål,
Bak hvilket hvilar fred -- men fred, som ligger
På ärofulla lagrar, och ej vräks,
Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken
Utaf vårt sönderrifna hemland. -- Säg
Åt Stålarm -- och han skall dig väl förstå:
Om Fleming bjuder handen till en fred,
Som sliter hjertat utur Finlands barm,
Då må den sista bödelsknekt man låta
Bortslita högra armen, ifrån honom
Och hänga den på tornet i Kexholm,
Som nidingstecken och en korpars lockmat.
Vet du det icke skrifnas mening nu?
SOLDATEN.
Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit
Mig se så djupt in i Er höga själ.
Och om mitt värf jag väl fullända mäktar.
Så skänk mig en belöning.
CLAES FLEMING.
Hvilken?
SOLDATEN.
Den,
Att när Er högra arm åt striden pekar,
Få tåga främst deri. Om ej mitt öga,
Tills att det slocknar, skådar mot det mål
Som af Er visas, må mitt unga hufvud
Få samma plats, dit Eder hjeltearm
Ni ville flyttad, om den kunde teckna
En fred, som slete hjertat ur vårt land.
Soldaten går. Småsvennen inträder och stannar tigande vid dörrn.
CLAES FLEMING.
Om Sändebudet hunnit hvila ut,
Så bed det hedra mig med sitt besök.
Småsvennen går. Sändebudet inträder.

SCEN V.
Claes Fleming. Carls Sändebud.
CLAES FLEMING.
En tolk, en öppen, af den Furstes bud,
För hvilken vi en lika känsla hyse,
Välkommen till de fjerran nejder, der
Man länge bidat fåfängt att förnimma
Kungörelsen utaf Hans öppna vilja!
SÄNDEBUDET.
Haf tack för denna helsning, sådan jag
Den väntat af en vän från ungdomsåren.
CLAES FLEMING.
Din väg och min, som ofta stötte samman
Vid trapporna till konung Johans thron,
På hvilka samma nåd steg ned till båda,
Ha' sedermera ej på länge råkats.
Jag, envis som en Finne -- som det heter
Har stannat, der min ungdomstid mig ställde,
Och mannaåldern band mig än mer fast.
Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till,
Likt isens skorpa på en bergsjös djup,
För nya intryck långsamt tinar upp.
SÄNDEBUDET.
Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas.
CLAES FLEMING.
Väl denna själens styfhet för en sjelf
Käns obeqväm, men mest ändock för andra.
Men ej jag kan likväl med afund se
En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar
Med torra trädet, fallande i svallet
Af våra forsar, der de, evigt unga,
Ej ens sig gömma undan vinterns kyla.
Jag ofta stått på dessa strömmars kanter,
Med undran skådande det lätta spelet,
Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas.
Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden,
Som gaf det näring och mot dagen lyfte.
Och kort derefter dansar det så lätt
På strömmens lösa mark, af nya vågor