🕥 33-minute read

Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 07

Total number of words is 4352
Total number of unique words is 1452
30.7 of words are in the 2000 most common words
41.2 of words are in the 5000 most common words
46.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  De stridsfärdiges uppmärksamhet bortvändes mot fonden af ett tumult,
  som närmar sig alltmer från en sidogata. Några Pohlska knektar släpa
  emellan sig Mathilda, som fåfängt stretar emot. Kämparne glömma for
  ett ögonblick sin stridslust, för att lyssna till det, som korama
  skall. Mathilda, hunnen längre fram på scenen, kastar förtviflade
  blickar omkring sig, och sliter sig slutligen lös från sina
  följeslagare samt hastar emot Olof.
  
  SCEN VII.
   De förre. Mathilda.
  
  MATHILDA.
   Hjelp, fader! -- Låt mig arma så dig kalla.
   Ditt anlet för ett menskohjerta tyckes
   En spegel vara. Det ej liknar desse,
   Der djurisk roflust lurar lömskt i blicken,
   Som spanar vild sitt räddningslösa byte.
   Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran
   Ifrån dig skild, ej ropa kan till dig
   Om hjelp i nöden, hvilken henne tränger.
   Tro nu, att hennes bön bärs till ditt hjerta
   Af mina bleka läppar. Skåda neder
   Till mig med samma ögon, hvarmed du
   Såg uppå henne uti afskedstimman.
   Jag har ej fader och jag har ej mor;
   Olyckan är min närmsta slägting, och
   För dennas bön ej stängdes någonsin
   Ett ädelt menskobröst. O, gif mig rum,
   Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter.
  EN KNEKT.
   Du klagar, att du ej har mor och far.
   Det är en verldslig sak; här finnas ju
   Ibland oss flere, som ej nå'nsin haft
   En far, och få en moder mera ega.
   Och vi ej larma dock, som du, deröfver.
   Men skulle vi en älskarinna mista,
   Som du, så näpen, kunde tålamodet
   Väl brista lätt; och rådligt ej det vore
   För den, som toge dig, att sjelf sig bjuda
   Som vederlag för en förlust, så dyrbar.
   Hvad sjelf du mistat, lätt ersättas kan.
   Vi skola för dig vara vida mera
   Än fäder. Och vi unne gerna åt
   Din skyddspatron, att moderspligten öfva
   Emot dig, sedan du har följt oss först.
  OLOF.
   Hvar är ditt hem, mitt arma barn? Jag vill
   Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur.
  MATHILDA.
   Jag har på jorden intet, som jag vågar
   Att nämna som mitt hem. Jag är olycklig.
  KNEKTEN.
   Du hör nu, gubbe, sjelf, att hon, förlupen
   Från hem och från föräldrar, blott sig vändt
   Till dig, emedan hennes säkra blick
   Lätt fann den ende, som nog enkel vore,
   Att dåras utaf hennes dumma fabler,
   Hvarmed hon söker att sig göra rar.
  OLOF.
   Du kallat säker hennes blick; och rätt
   Hon träffat. Och den kan ej heller ljuga
   En oskuld, som ej bor i hennes själ.
   Den säger sanning, som en morgongryning
   Förkunnar att ej natten mera finns.
   Min hjelp hon äskar och jag gifver den,
   Så visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! --
   Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna
   Kan åt dig skygd; mitt hemvist är en kula.
   Som delas utaf desse, dem du undflyr.
   Men jag dig ställer under hägnet af
   Vår store höfding. Uti Flemings vård
   Är du mer säker, än i fadershemmet
   Du någonsin har varit det.
  MATHILDA.
   Nej, nej!
   Mig heldre döden gif som fadersgåfva,
   Än du mig lemnar i hans bödelshänder!
  KNEKTEN.
   Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal,
   Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf,
   Du lärer lusten mistat, att dig göra
   Medbrottslig i förräderiet! Släpp
   Blott henne. Vi nog skola sörja för,
   Att hon blir straffad så, som hon förtjenar.
  MATHILDA.
   För Guds skull, öfvergif mig icke nu!
   Jag är ej brottslig, utan blott olycklig.
   Hon tränger sig till hans bröst.
  OLOF.
   Jag vet det nog. Här är ej brott -- här finnes
   Blott offer; och det andra finnas skall,
   Om någon vågar bära fräcka händer
   På henne, som sökt skygd invid mitt bröst,
   För hvilken jag med lifvet går i borgen.
   J Svenske män, på hvilkas modersmål
   Den arma burit fram sin bön om räddning,
   I fall J låten desse fremlingar
   I dag få rycka åt sig detta rof,
   Som Ni ej kännen, skola de i morgon
   Bortsläpa andra, som Er äro dyra.
   J skolen bistå mig att henne skydda --
   Mig, som Er bistått stundom, när det gällt.
  EN UNG SVENSK KNEKT.
   Du tar den saken alltför hett, far Olof!
   Är det så farligt, om de herbergera
   En vacker flicka, hvilken stryker kring,
   Och ej ens nämna vill sitt hem, på det
   Man ej må återföra henne dit,
   Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl?
  EN ANNAN KNEKT.
   Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta,
   Som gerna åberopar ålderns snö,
   Bortsmälta så, vid första blicken af
   Ett nittonårigt ögas dolda eld.
   Flere gifva sitt bifall tillkänna.
  OLOF.
   Du himlens Gud! Är detta Svenska ord,
   Och Svenska männers tankar? -- Äfven jag
   Har varit ung en gång -- den tiden, när
   Den store Wasas dag re'n börjat sjunka;
   Men ord som dessa, från en ynglings läppar,
   Ej nådde då ett gammalt öra, äfven
   Om harmens löpeld bortbrännt alla band.
   Du påstår, att han talat rätt, som tycker,
   Att det är blott en ringa ting om oskuld,
   Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön
   Bortkastas uti helgerånarns klor,
   Och ingen hand sig höjer till försvar. --
   Du sade sanning, Konung Gustaf, som
   Du alltid sade det, när i ditt afsked
   Du förespådde tiders ankomst, då
   Man skulle vilja gräfva dig ur grafven.
   De tider kommit snarare, än du
   Väl kunnat ana; de re'n länge funnits.
   J kämpar, fulle utaf eld och ifver,
   Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat,
   J stån så lugne och förkunnen nu
   De råd, som galenskapen gifvit in,
   Liksom de vore höjden af all vishet.
   Finns ingen här, som dela vill med mig
   Min ära att försvara den betryckta,
   Så går jag ensam mot mitt sista öde,
   Såsom en man, som är för gammal re'n,
   Att vika från sin pligt; men ej för gammal
   Ännu att dö för den, om så skall vara.
   Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik
   Slås Eder brygga till Er lustas offer.
  Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund
  betraktat ställningen.
  
  SCEN IV.
   De förre. Bengt Bonde.
  BENGT BONDE.
   Ej på ett lik allenast, uppå tvenne
   Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida
   Står nu en man, som förr emot dig stått,
   Men alltid närmast intill den betryckte.
   Jag gifver gerna lifvet bort för henne,
   Som du försvarar. Ej jag trodde mer,
   Att det var värdt nog mycket, att få gälda
   Min och de minas stora skuld till honom,
   Som gifvit henne lifvet, och sitt eget
   För Finlands arma, öfvergifna folk.
   Han rycker svärdet från en närstående Svensk.
  KRASINSKY.
   Der fån J mera visshet, än som fordras,
   Att fälla den förrädarn Olof. Honom
   Jag länge misstänkt för att ha försåtligt
   Stått i gemenskap med dem alla, hvilka
   Emot vår konung burit afvog sköld.
  OLOF.
   Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst
   I hvilket bröst förräderiet ormar:
   Om uti det, som bjuder allt sitt blod
   Till att försvara allt hvad kunga-makten
   Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller
   I det, hvars vildhet gör, att kungens makt
   Syns blott ett annat namn för tyranni,
   För våld! -- J dröjen länge. Räcker
   Det Pohlska modet icke mera till,
   När tjugu måste hjeltedådet öfva
   Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?
  Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven,
  som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.
  MATHILDA.
   Du ej behöfver detta vapen mer,
   Men jag deraf kan göra bättre bruk.
   O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa,
   Som jag skall finna mitt, då vore segern
   Så viss, som, Eder undergång nu är.
  BENGT BONDE.
   Jag kan ej hindra Er från Ert beslut,
   Ty jag vill Edert väl, och tiden är
   Så ond, att döden gifver bättre hopp,
   Än lifvet lemna kan. -- Mig skänker rikt
   Den död, jag ljuta får för Er, belöning
   För all den trohet, hvarmed jag har älskat
   Mitt fosterland och dem, som älskat det.
  Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och
  uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde,
  uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.
  EN SVENSK KNEKT.
   Det vore nesligt utan namn och gräns,
   Att öfvergifva den, som aldrig svek
   I nöd och lust, åt de barbarers vildhet,
   Af hvilka han blir hatad mest för det,
   Som gör så kär för oss vår gamle Olof:
   Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga
   Den sanning ut, som bor uti hans hjerta.
   J gören som J viljen; men jag skulle
   Med skam och nesa återvända hem,
   I fall jag möttes der af helsningen:
   Der kommer också en bland dem, som låtit
   Sin stridsbror mördas, utan att ett finger
   Upplyfta till försvar för honom, hvilken
   Dock räddat flere bland dem förr i striden.
  SVENSKARNE.
   Vi följa dig. Den skammen nederböje
   Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.
  KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.
   Mitt handslag nyss begärde du, som tecken
   Till vår försoning. Här det gifves dig
   Långt mer uppriktigt, än i fall du fått
   Det som bevis, att jag förlåta kunnat.
   Han sårar honom illa.
  OLOF.
   Min sista stund är nära. När den kommit,
   Min helsning bären till min hembygd, vänner,
   Och sägen åt min son, att här jag fallit
   Såsom en ärans man, med Gud försonad
   Och med hvar menniska. -- --
  BENGT BONDE.
   J, Svenske män!
   Er äldste vän, den bäste bland Er alla,
   Här ligger sårad. Hämnd! med blodig tunga
   Till Eder ropa såren. Hvad har lifvet
   För värde mer, än att det kan förklinga,
   Som echo uppå detta rop om hämnd!
  Han kastar sig med Hackapelitisk ihver på Pohlackarne, men såras
  af dessa. Johan Fleming störtar in, kort derpå följd af De Vijk.
  
  SCEN IX.
   De förre. Johan Fleming. De Vijk.
  
  JOHAN FLEMING.
   J vilde! Är det så J uppehållen
   Den borgfrid, som J ägen att bevara.
   Tumultet upphör ett ögonblick.
   J handlen liksom den, som vore satt
   Att vårda elden på ett heligt altar,
   Och rifver endast bränder utur det.
   Att dermed tända templets fyra hörn.
  KBASINSKY.
   Hvem är väl denne dåre, som objuden
   Sig tränger ibland manna-skaror, då
   De fira såsom bäst sin högtidslek?
   Den leken är ej gjord för dig, min gosse.
   Gå hem! Din mamma kunde annars straffa
   Dig, om din fina hy af krutrök skämdes.
  SVENSKARNE.
   Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son.
   Ej rådligt vore, att på honom kröktes
   Ett hår. Han är sin faders ögonsten.
  JOHAN FLEMING.
   Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är
   En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller.
  KRASINSKY.
   Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått
   Ett misstag dock, då du dig kallat man.
   De läppar, hvilka äga rätt att ge
   Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom,
   Som lagligt vittne böra åberopa
   En smula skägg -- det styrker deras anspråk.
   Gack ned till Jericho och låt det vexa;
   Du vet det stället ligger nära till,
   Och ännu närmare din moders blick,
   Som skall med glädje dina framsteg följa.
  JOHAN FLEMING.
   Din läpp ej saknar detta vittnesbörd,
   Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer
   Fram något, som i godo går derför,
   Att vettet uppnått höjden af ditt skägg.
  KRASINSKY.
   Du skämtar lustigt nog, och detta skämt
   Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt,
   Att du ej passar, der det gäller frågor
   Utaf helt annan art, än lek och joller.
   Ur vägen måste du för våra lekar.
   Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag
   En lekkamrat har här åt dig till hands.
   Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit
   Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver
   Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.
  JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.
   Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!
  KRASINSKY.
   Jaså! Du också henne förr har känt.
   Jag kunde nästan ana det, då så
   Hon bäfvar för din far och herre, hvilken
   Väl ej med samma glädje Er bekantskap
   Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker,
   Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott,
   Att din bekantskap lifva upp på nytt.
   De Vijk hastar in.
  JOHAN FLEMING.
   Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga
   Utspyr nog gift och etter, att deraf
   Allt menskligt, heligt uppå jordens rund,
   Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd,
   Och visa om det har en tusendel
   Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill
   Först göra den för evigt stum; se'n gäller
   Det Eder alla, nidingar, som sluten
   En borg af Edra kroppar omkring honom,
   Och med Er fräckhet hägnen in hans egen.
   En efter annan träden fram mot mig,
   I fall J icke älsken mer, att alla
   På en gång, uppå äkta röfvarvis,
   Er kasta mot en ensam fiende.
  DE VIJK, lugnt och allvarligt.
   Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår,
   I lif och död. Jag har kanske att fordra
   En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder,
   Åt mig ditt envig emot denne bof.
   Du är för god, att i hans svarta blod
   Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!
  JOHAN FLEMING.
   Hvaren bör stå och falla för sig sjelf.
   Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat,
   Att det ännu ej pryddes af de fläckar,
   Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag
   Den rätta stunden funnit nu dertill,
   Och låter den ej tagas ifrån mig,
   Ej ens af himlens salighet -- -- och dig.
   För god jag icke vara vill att kämpa
   Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.
  DE VIJK.
   Jag dig förstår och gillar ditt beslut,
   Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. --
   Hur det än går, blir jag dig nära, broder!
  JOHAN FLEMING.
   Till hälften endast du mig än förstår.
   Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.
   Se dit, och allt skall klarna för din själ!
  Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne
  af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings
  själ och möter honom.
   Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars
   Utaf de stora orden, flyktat nu,
   När handling borde fylla tomma rummet,
   Som de i luften lemnat efter sig?
  KRASINSKY.
   Jag ser, att goda englar klingan föra
   För dig; men fresta vill, om ej ändå
   Min onda dämon blir dem öfvermäktig.
  Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.
   Du svek mig, djefvul, denna gång omsider.
   Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra
   Och njuta, tills att vårt förbund blef slut!
   Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva
   Det på min själ, så som min kropp har öfvat
   Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. --
   Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade,
   Att blott ett svärd uti en ynglings hand,
   Som vågat höja detta obefläckadt
   Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt
   Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes.
   Af mitt förbund med dunkla makters höfding.
   Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat.
   Upp! Slagten honom, som mig mördat, till
   Försonings-offer på barbarisk jord,
   Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån
   Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!
  Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.
  EN POHLSK KNEKT.
   Ej låtom denna skam uppå oss falla,
   Att af en pojke blifver nederslagen
   Den tappraste utaf oss alla -- han,
   Som ställde sig att kämpa ensam ut
   Vår strid -- den gällde ju oss alla lika --
   Och vi ej kräfva hämnd af banemannen!
   Det stora Pohlen skulle rodna öfver
   Så fega söner, om det erfar, att
   Vi låtit sonen af en Finsk Baron
   Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken
   Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.
  DE VIJK.
   J Svenskar hört, hur denne niding vågat
   Att häda Eder store höfding -- honom?
   Hvars största fel måhända varit det,
   Att han har älskat Eder alltför mycket.
  Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming,
  som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän
  bestörtning griper de nyss så modige.
  
  SCEN X.
   De förre. Claes Fleming.
  CLAES FLEMING.
   Halt!
  FLERE RÖSTER.
   Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf!
   Det är förbi med oss, förbi!
  CLAES FLEMING.
   Ja väll
   Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld,
   Som, se'n det slagit varglons klor uti
   De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen,
   Nu rifver sönder hvad än återstår
   Af dem, som kalla sig hans bästa vänner.
   J ären säkert redan ganska trötta
   Vid lif och lem, vid gods och hem, då J
   De armar huggen sjelfve af, som borde
   Försvara Er mot folk, af hvilka nåd
   Ej står att vänta, om kung Sigismund
   Sin starka hand ifrån Er tager bort.
   J skolen känna snart till denna dock,
   Och få det straff, Er gerning har förtjent.
   Han blir varse den slagne Krasinsky.
   Der ligger en, som var en bof; men tjente
   Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand
   Har förekommit här Försynens och
   Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat?
   Djup tystnad.
   Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang,
   Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar
   Ej röra sig, att bära till mig fram
   Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.
  JOHAN FLEMING.
   Du talar blott om mord och dråp, min fader,
   Och derför kan din fråga icke mötas
   Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.
  CLAES FLEMING.
   Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord,
   Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa?
   Jag tror mig brukat ha' det rätta, då
   Det gäller att få veta, hur en krigsman
   I fredlig tid, på sjelfva fridens altar,
   Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.
   Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.
  JOHAN FLEMING.
   Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll,
   Som han förtjente -- för min hand, o fader!
  CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.
   Jag hade icke väntat detta svar
   Uppå min fråga. Mitt beslut står fast
   I alla fall. Och gerningsmannen blifver
   Så dömd, som gerningen törtjenat hafver.
   Finns någon här, som vet sig utan skuld,
   Han gripe denne brottsling, före honom
   Uti det strängsta häkte, som ger skydd
   Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska.
  DE VIJK.
   Du icke väntat af din Johans hand
   Ett hjeltemod, så stort, som det han visat.
   Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming.
   Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet,
   Som öfvas af din starka själ uppå
   Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta.
   Du frågar, om här finnes någon, som
   Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen
   Står uti denna krets fullkomligt skuldfri.
   Jag vet det ej -- men ett jag vet likväl:
   Det är, att en här finnes, vida mera
   Tyngd under känslan af sitt fel, än han,
   Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar.
   Den skyldige är jag, som illa brukat
   En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt,
   Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft,
   I fall det angått afslag på min önskan.
   Ett bifall utaf mig, en maning störtat
   Din Johan i förderfvet. -- En gång förr,
   En enda gång jag bönföll dig om något,
   Som för min lyckas lif ett villkor var.
   Du gaf ditt bifall då, och illa jag
   Dig lönade, då jag ej afvändt har
   Den ofärd, som nu drabbat har din son.
   Men hör ändå ännu en enda gång
   Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram
   Det onda, äfven lida det han bör.
   Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig
   Din vredes hela tyngd -- mot mig, som missbruk
   Har gjort utaf den oerfarnes blinda
   Förtroende till alla mina råd.
  JOHAN FLEMING.
   Jag älskar dig så högt som någonsin,
   Och aldrig förr jag högre dig beundrat;
   Men harmas måste jag likväl, att höra
   Mig bli behandlad som en vettlöss dåre,
   Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt.
   Jag harmas dubbelt, då du tror min fader
   Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap
   Ingifvit dig -- jag säger ej en dikt --
   En sådan aldrig gått från dina läppar.
   När det har allvar gällt -- men likaväl
   En likhet blott till sanningen, en bild,
   Som lånat alltför varma färger af
   Din vänskaps eld, för att de bleka dragen
   Af förebilden ställa troget fram.
  CLAES FLEMING.
   Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan,
   Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort:
   Den lusten är kanske hos dig allenast
   Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan
   Den funnits länge -- ty den föddes tvilling
   Med mannens vilja, att till man sig adla,
   I ordets högsta mening. Och den dör
   Först när dess tvillingsyster ej mer finner
   Vid något mannabröst ett fadersrum.
   Den stundom ledt till öppen undergång;
   Men der den saknats, låg förderfvet städse,
   I än mer oundvikligt bakhåll, nära.
   Hvad dom din gerning än må ha förtjent,
   Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill
   Sig undandra' att bära bördan af
   Den skuld, din hand har hopat deruppå,
   Och fegt den kasta öfver andra skuldror.
   De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf:
   Din näpst det blifve, att den skyldige
   I ett förvar ledsaga, hvilket häftar
   För honom, tills att undersökningen
   Utstakar gränserna för rättvist straff.
  DE VIJK.
   Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?
  CLAES FLEMING.
   Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.
  DE VIJK.
   Tack för det ordet! Vi tillsammans andats
   Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan,
   Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska,
   Då våra hjertan den gemensamt trycker.
   Förutan döden ingen! var det valspråk,
   Som band vår konungs moder vid sin make,
   I nöd och lust, i bojan och på thronen.
   Detsamma oss förenat, och det fäster
   Oss vid hvarandra, om ock samma bila
   Det sista samband blefve oss emellan.
  Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af
  vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar
  fram emot Claes Fleming.
  OLOF.
   Jag tyckte, herre, att du talat om
   En undersökning, som bör röna ut
   Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky.
   Förlåt, att oombedt ett vittne äskar
   Inför dig ljud. Det har ej många stunder
   Att mer förlora; och det bör dem bruka,
   Att tala sanning, som kan saken reda.
   Jag kan väl synas partisk, då jag blöder
   Ett offer för dens hand, som fallit för
   Din Johans. Men jag står beredd att träda
   Inför en högre domarmakt, än din
   Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar,
   Att spärra väg för hopp om Herrans nåd.
  CLAES FLEMING.
   Min gamle, redelige stridsbror, Olof!
   Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt,
   Och sanningen jag lärde känna städse,
   Närhelst ett ord gick öfver dina läppar.
   Ej dödsens köld din kärlek kan förta'
   Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm.
   Kärt är mig än, så som det alltid varit,
   Att höra vittnesbördet af din mening:
   Rättvisan kan blott vinna deruppå.
  OLOF.
   Din Johans svärd bär fläckar utaf blod,
   Men ren och skuldfri är hans själ likväl,
   Så ren och molnfri såsom himlen stundom,
   Fastän en blixt har drabbat derutur,
   Som man ej väntat, och som frätte bort
   Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa.
   Det skulle varit svaghet, varit brott
   Utaf din son, om han ej sökt förlama
   Den arm, som helgerånande sig lyfte.
   Jag dig förstår och länge dig förstått,
   Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast
   Omkring dig hopat töcken, som dig gjort
   Oigenkännelig för mången blick.
   Du tror dig böra visa för allt folk,
   Att denna stränghet, som din hand har ledt,
   När det har andra gällt, är än ditt sinnes.
   När det ditt eget hjertblod drabba måste.
   Men straffet, som du ämnar nu din son,
   Har mer än sken af grymhet, och knappt nog
   Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar.
  BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.
   Ännu ett opåkalladt vittne beder,
   Att lägga få sin skärf i samma vågskål,
   Som redan sjunker under Olofs ord.
   Jag vet, att mitt har föga vigt inför
   Er domstol, herre; men då detta talar
   Om Johan Fiemings oskuld, borde det
   Dock gälla mer att fria, än att fälla.
   Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott
   Det fallit, att bevittna deras frihet
   Från skuld, som ägt att bära Edra bud,
   Och hvilkas vilja blott Er egen utfört.
   Men om jag stundom trott, att något annat
   Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot
   De mina, bjuder dock mitt samvet mig,
   Att säga ut min mening, till försvar
   För en person, som icke står mig nära.
   Herr Johan handlat, följande sitt unga,
   Sitt rena hjertas mening, annorlunda
   Än de exempel, dem han stundom haft
   För ögonen, väl kunnat honom lära.
   Är han förtjent af straff, då har re'n straffet
   Sin fordna art förlorat, och betyder
   Nu blott belöning för en ädel handling.
  CLAES FLEMING.
   Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde,
   Att du, som städse funnits så beredd,
   Att tadla löftesbrott hos alla andra,
   Var mera bunden af ditt löftes helgd.
   Du skulle genast lemna denna ort,
   Och dig bege till nejder, hvilkas talan
   Du trott dig kallad föra, sedan du
   Helt andra vapen fört för dem förgäfves.
   Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad
   Den sak har vunnit, som af dig försvarats;
   Och den, till hvilkens målsman du dig bytt
   På dessa ställen, der du äger intet
   Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst
   På det försvar, du onödd åt den egnat. --
   Hvad ser jag? -- Du är sårad! Detta blod,
   Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt,
   Att du ej nöjt dig med att endast slösa
   Ditt ord på mål, som icke angå dig.
   Ett svärd uti din hand till slut har rödjat
   Nybyggen, invid gränsen af den vildmark,
   Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört.
   Du bär en drägt, som fridens värf betecknar.
   Ditt blod, som derpå flyter, passar der
   Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens
   Invigda vatten helgar barnets tinning.
   Och utaf detta blod gjuts fula fläckar
   Uppå det lejdbref, under hvars beskydd
   Du hit din kosa skulle fredligt ställa.
   Och mitt är felet ej, om fläckarna
   Det brefvets mening gjort oläslig redan.
  BENGT BONDE.
   Jag i min lefnad redan sett och hört
   Så mycket underligt, att intet mer
   Förvåning väcka kan hos mig. Men annars
   Jag häpna kunde öfver Edra utslag. --
   Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar
   Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta,
   Frambärer visshet om hans brott, och icke
   Fastmera talar om hvad han har lidit.
   Man bör ej undra, att i dessa tider
   Bevis så ofta funnos för de brott,
   Man ville finna hos ditt arma folk,
   Mitt fosterland -- då re'n bevisning nog
   Flöt på det blod, som dina söner miste.
   Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni,
   Utaf det blod, som bär min trötta ande
   Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila.
   Må ske! Som lagen läses, lagen är:
   Så menar våra fäders visa språk,
  
You have read 1 text from Swedish literature.