Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 12

jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr
Gustafs dotter!"
CLAES FLEMING.
Vår Konung lefve och hans trogna folk!
Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla.
HEXAN.
Hvad som bör ske, det måste ske nu genast.
Det gäller ej min hämnd allenast, -- men
Matbildas frälsning ur förtappelse.
Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek,
men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager
sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky
och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar.
CLAES FLEMING.
En stund, som denna, gjuter vallmodoft
På tusen bistra minnens vakna sorger.
Ett enda bland dem somnar aldrig bort,
Hur än jag månde vagga det till hvila.
Hexan framträder.

SCEN XIII.
Claes Fleming. Hexan.
HEXAN.
Du ej dess rätta vagga återfunnit;
Den blef ju nedgräfd uppå Svidja gård.
Jag vill dig hjelpa, att den söka upp.
CLAES FLEMING.
Förfärliga! Som modren för oss alla,
Som jorden, är ditt sinne. Hvad deri
Du slutit, ingen makt kan återtaga.
HEXAN.
Det dig förundrar -- du, som dock så mycket
Har kunnat rycka från en moders famn.
CLAES FLEMING.
Blott genom ett du väcka kan förundran:
Om till försoning du din hand mig räckte.
HEXAN.
Claes Fleming älskar ej att öfverträffas,
Men såge gerna dock sitt nidingsdåd
Besegradt af ett annat -- min försoning.
CLAES FLEMING.
Hvem ville stiga i sin graf, och genom
Dess hvalf, för Gud med oförsonadt sinne?
HEXAN.
Du har väl dina skäl, att det ej vilja!
Det vore så beqvämt, att hopa på
Det onaturligaste ibland dåd
En ännu mer vidunderlig försoning.
Se'n du Guds jord till belvete förbytt
För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel
För dig jag öppna skulle. Heldre dock
Dess port sig slute till för alla tider
Och allan evighet. Må fromma själar,
Som redan föddes och än födas skola,
Derpå förgäfves klappa -- heldre, än
Att den för din fördömda själ upplåtes.
CLAES FLEMING.
Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt,
Ej hittills skändat jorden.
HEXAN.
Då Claes Fleming
I dag, för femton år se'n, kokte upp
Det hatet, trodde han, kanske, sig reda
Blott till en hvardagskost.
CLAES FLEMING, bleknande än mer.
I dag! Ja väl,
På denna dag det skedde. Hvarför sofde
Ej solen bort den dagen -- blott den enda!
HEXAN.
Ej solen ville dig förhindra från
Att visa den en syn, som förr ej skådats.
Hon derför lät ditt blinda raseri
Nedbryta alla möjlighetens skrankor.
Dock, menskors galenskap ej henne angår:
Hon annars nyss sitt öga skulle slutit,
För att ej leda fram den druckna hopen,
Som fick förstärkning af en man, hvars minne
Sig trodde dricka broderskål med glömskan.
CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.
Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga
I detta ämne, alltför godt för dem.
Vill du, att smittan, af din ondskas pest
All godhet mörda skall, som rörs i verlden?
Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar,
När folk och konung sig hvarandra närma.
HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.
När folk och Konung! -- Hvilken Konung har
Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk?
Har Eriks vålnad brutit sig en väg
Ur fängelset deruppe, hvilkets golf
Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat?
Har han väl rest sig upp, att skipa rätt,
Ur sin okonungsliga graf, dit han
Af kungligt brodermord för tidigt kastats?
O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming
Som höfding uppå Åbo slott; och andra
Än jag då skulle sköta hämndens pligter.
Med Kungen menas ej ens konungsmördarn,
Som, om han varit skild igenom blodet
Och några trappsteg från sin broders thron,
Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel.
Då här om folk och konung talas, gäller
Ej frågan ens den ömkliga Papisten -- --
CLAES FLEMING.
Ditt majestäts-förbrytande förtal
Ej längre rasa får -- --
HEXAN.
Jag hann ju icke
Ens än till under-konungen Claes Fleming,
Och till hans trogna folk, så väl förtjent
Utaf hans lyckosamma, milda spira,
Då det, beskedligt barn, på sina knän
Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat.
CLAES FLEMING.
Jag borde tacka dig, att du dig harm
Lät rasa ut till detta fält, hvarest
Mitt hjerta möter dig med lugna slag.
HEXAN.
Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod.
CLAES FLEMING.
Du menar väl mitt eget, som jag gjutit
Till hägn för denna thron, den jag försvarat.
Han pekar på thronen.
HEXAN.
Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt
Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka.
För detta stämmer jag Claes Fleming, dig,
Att stå till ansvars intill domedagen.
CLAES FLEMING.
Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung,
Och räknas skall som bot emot din fordran,
När redogörelsernas timma slagit
Och jag mitt värf har fyllt.
HEXAN.
Du fyllt det re'n,
Så vidt dig gifvet var att detta fylla!
CLAES FLEMING,
Då Kungen i Upsala gick att taga
Emot sin krona, svärdet bars af mig.
Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra
Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu
Uti min sista strid, som i min första.
Men äfven här än återstår likväl
Så mycket, som min kraft i anspråk tager.
Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd,
Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud.
Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott
På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta
Sitt bogspröt in uti det helga vapen,
Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas.
Det får ej ske, så länge denna hand
Kan höja sig ännu, -- så länge vilja
Bor än i detta bröst, och än en tanke
Uti mitt hufvud mäktar viljan styra.
En Herre blott har detta land och rike:
Han heter Sigismund och ej Carolus.
Bevis, att jag för Svea Konungs rätt
Ej stridt, såsom det höfs en riddersman --
Och denna thron, som jag med lif och blod
Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall.
Tilldess jag kämpa vill --
HEXAN.
Du kämpat ut!
Hon pekar utåt hafvet.
Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar,
Som der i fjerran peka hitåt, visa
Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga.
Gif rum! Du falla måste under bördan
Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst
Förkunnas genom mig. Och med dig faller
Den utaf brodermord nedtryckta thronen,
Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.
Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och
fasthåller sig dervid.
CLAES FLEMING.
Omhägnen, högre Makter, Kung och land!
HEXAN.
Din Konungs undergång är landets räddning.
CLAES FLEMING.
Det mörknar för min blick -- men vilda lågor
Dock tränga genom mörkret. -- Sluka de
Min dotter eller din? --
HEXAN.
Min dotter blott
Du lyckades förgöra. Din -- hon lefver.
CLAES FLEMING.
Min dotter lefver, sade du? --
HEXAN.
Hon nalkas.

SCEN XIV.
De förre. Mathilda.
Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig.
Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar
några ögonblick på Mathilda.
CLAES FLEMING.
Ja, det är hon -- mitt barn, och -- Johans brud!
Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd.
Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.
HEXAN.
Så stolt, du upprätt stod -- du faller, Fleming. --
J store Andar, uti hvilkas hand
Ett ringa redskap jag fått vara, låten
Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!
Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.
MATHILDA.
Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!
HEXAN.
Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min.
Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.
Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.
MATHILDA.
Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat!
Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst.
HEXAN.
Död. äfven hon! -- Hur kunde hon dock lefva?

SCEN XV.
Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.
Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer.
Hon framträder och betraktar de döde under storsint,
resignerad sorg.
FRU EBBA.
Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder,
Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt
En enka, sörjande den man, hvars like
Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver
Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den
Vi vilje alla stå till sista man.
LUBOMIRSKY.
Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet
Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.
En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.
EN RÖST.
Se der står hon, som hitträngt med förderfvet;
Sin gerning följe hon i gräsligt spår.
FRU EBBA.
Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt;
Men hon omenskligt led -- och han blott hata.
Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar,
endast hörbart för denna.
Men om du ägde rätt att hata Fleming;
Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?
HEXAN hviskande.
Det bättre ar för dig, liksom för henne,
Att hon som lik blir klädd, än såsom -- brud;
Ty hennes olyckssälla moder var
Ock hennes brudgums mor!
FRU EBBA.
Ha -- modershjerta!
Var sådan meningen utaf din hviskning?
Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.

SCEX XVI.
De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk.
SÄNDEBUDET.
Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger
Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt.
Men kronan, hvilken rullat här i stoftet,
Jag fångar upp och för den dit den hörer.
Han upptager den fallna kronan.
LUBOMIRSKY.
Kom ej din hand dervid! Den bränner handen,
Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.
SÄNDEBUDET.
I Nordens land ett hufvud finns allenast,
Som passar för den. Det skall hafva kronan.
Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt
kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan
Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä
vid de döde.
DE VIJK.
Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg,
Åt klagan intet ögonblick kan egnas:
Så stor och nära som vår sorg, står faran.
Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp.
JOHAN FLEMING.
Ditt kalla stoft mig säger, store fader,
Att af din son du fordrar mer än klagan.

SCEN XVII.
Scenen förändras till en skogstrakt. Solen år nära sin nedgång.
Catharina Månsdotter. Kern.
Catharina Månsdotter har nyss stigit ned ur en portschäs,
och träder några steg fram, omgifven af personer, hörande
till hennes följe. Kern nalkas med förvridna och halffåniga
anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse.
CATHARINA.
Här är oss godt att vara! De af mödan
Förtröttade sig hvile, liksom dagen.
Hur ljuft här flägtar qvällens svala frid!
KERN.
Med Eder vare frid! Förlåt, att öfver
Min läpp har halkat en så dristig önskan.
Men ej det vore helsosamt, om friden
Alldeles skulle flytta bort från jorden.
CATHARINA.
Har ifrån Er den flytt?
KERN.
Nej, ingalunda.
Jag har visst ej att klaga öfver något,
Och kan knappt minnas, att jag friden känt.
Men fastan, som i trenne da'r och nätter
Jag undergått, ej varit egnad att
En närmare bekantskap dermed knyta.
CATHARINA.
Ack! Ni är en papist? Men lika mycket,
Ni är dock menska främst.
KERN.
Oändligt mindre
Jag anspråk gör uppå den sista titeln,
Än på den första -- fast ej heller den
Tillkommer mig.
CATHARINA.
En like är Ni dock:
Tillåt oss derför, att med Eder dela
Det lilla, som vi kunna bjuda nu,
Ehuru Edert skick utvisar, att
Ni varit mera van att ge, än taga.
KERN.
Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit
För mycket, så eländig jag ej vore.
Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång
Så att blott nöd se'n återstod för mig,
Fast han befriades från sitt elände.
CATHARINA.
Dess större pligten är ju för oss andra,
Att söka vedergälla, hvad Ni gjort.
KERN.
O! tal' om vedergällning ej; då måste
Hos skogens vilda djur på nytt jag söka
En tillflykt. Om de sönderrifva mig,
Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva.
CATHARINA.
Jag ville icke såra Er. Förlåt
Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt
Ett minne, det Ni önskade förjaga.
KERN.
Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät
Att om förlåtelse här bedja en,
Den Gud och menskor ej förlåta kunna.
Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma
I bättre dagar fordom. Edert anlet
Än lyser för mitt matta ögas blick
Som sol'n i nedergången der på skogen.
Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen,
sjunker han på knä.
O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka,
Som stilla ville, Kern, din heta hunger.
Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig,
Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.
Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras.

SCEN XVIII.
En mellan-rideau gär upp.
De förre. Stenbock.
Stenbock synes bunden vid ett träd, blödande ur flera sår.
STENBOCK.
Finns ingen djefvul här, som nådestöten
Kan ge åt en, af hvilken ingen skonats.
EN RÖST.
Det är den vilde Stenbock. Gånge honom
Som han det vill.
Catharinas följeslagare blotta sina värjor, för att genomstinga honom.
CATHARINA.
Nej, af barmhertighet
Är mer än någon han uti behof.
STENBOCK.
Förbannelse! Så djupt den starke Stenbock
Sjönk, att en qvinna kan förhåna honom.
CATHARINA.
Herr Olof, vi ju vilja Er blott rädda.
Hon nalkas Stenbock och söker lossa på hans band samt torkar
ångestsvetten från hans panna. Han befrias genom Catharinas
omgifning och igenkänner henne.
STENBOCK.
Hvad! Ni är Konung Eriks maka och
Ni känner Stenbock -- och vill rädda honom.
CATHARINA.
Emedan jag Er känner, vet jag äfven
Att jag Er rädda bör. -- Hvem gör det annars?
STENBOCK.
Är det ej Eder pligt, att mig fördöma!
CATHARINA.
Der Gud har dömt, ej menniskorna döme!
STENBOCK.
Är Guds barmhertighet för mig då stängd?
CATHARINA.
Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.
STENBOCK, knäböjande.
Blif Du mitt helgon och bed för min själ.
Om ej Din bön försonings-porten spränger,
Sluts den igen för mig -- -- för evigt, evigt.
SLUT.