Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter - 09

Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek,
Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss.
Den späda vaggat båten se'n så länge
Tills den från sanden gled, och hon deri,
Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.
BENGT BONDE.
Lik henne, var ju äfven du nu räddad.
HEXAN.
Jag trodde så, och bar med lugnadt mod,
Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.
Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen
Rann blodig upp, den Svidja än ej viste.
Mathilda slutligt slumrat stilla, och
Jag hade hjerta ej att hvilan störa.
Hon lemnades uppå en ladas stråbädd,
Men sjelf jag gick att spana öfver nejden,
Om ej ett menskligt väsende sig tedde,
Som kunde bistå oss. Och snart en gosse
Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats
Af vilda djur. När mig han såg, sig reste
Hans hufvudhår -- och re'n på afstånd ropte
Han, under dödlig ångest: "Arma moder,
Fly, fly, så långt som vägen räcker till!"
Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden
Hans rop i mina öron ljudit, liksom
En evig själa-ringning för min dotter.
BENGT BONDE.
O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?
HEXAN.
När gossen qvicknat vid, förtäljde han
Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne
Dertill han varit uti herregården.
När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom,
Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde
Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns?
Krasinsky log föraktligt, yrkande.
Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n
Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån
Att följa några ryttare, åt hvilka
Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming,
Af vrede skummande, befallte då
Pohlacken taga ur hans stall den springarn,
Som han fann bäst deri, och återhämta
Död eller lefvande mig sjelf; men barnet
Oskadadt, om hans lif var honom kärt.
Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred,
Och syntes icke mer i Finland, innan
Han af den stolte Radzivill hit fördes.
Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs
Till raseri Claes Flemings harm. Han svor
En ryslig ed, att om vid solens uppgång
Hans dotter icke fanns på Svidja gård,
Då skulle min -- uti den största kittel,
Som gården ägde -- sjudas lefvande.
BENGT BONDE.
Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer.
HEXAN, iskallt.
Du hört föf mycket, att ej höra allt.
Jag har ju mer än hört af denna sak. --
Du vet, att man på Flemings ed kan lita,
Åtminstone i fall som dessa. Kitteln
Af brännhett vatten uppfylld, natten lång,
Sjöd som vulkanens krater -- som en afgrund,
Beredd att sluka en ditfallen engel.
Och engeln fälldes dit. -- -- När dagen grydde
Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde
I Svidja gård, på knä för denna klippa,
Som uti dagligt tal blir kallad Fleming.
Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont
Barmhertighet för den, som ondt ej gjort,
Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt,
På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas.
Det var förgäfves. Man till slut blott bad
Om uppskof, att han måtte låta solen
Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern
Sig hunne kasta framför handlingen.
Det vore bättre, än att den sig reste
Bakom våldsgerningen, och stängde himlen
I tid och evighet för gerningsmannen.
Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva
Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." --
Sin gång den hade. -- --
BENGT BONDE.
O, du höga himmel!
Är du ej tom på Gud, som menskobarmen
Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan,
Då har du sänkt djupt under dig en kittel
Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna
Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel
För slik rättvisa af en syndig menska.
HEXAN.
Det varit synd, om helvetet den grytan
Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall
Som ett odödeligt tortyrens redskap,
Hvari Claes Flemings minne blir marteradt,
Så länge folkets minne lefver än.
BENGT BONDE.
Slikt glömmes ej, så länge modershjertan
Än klappa här, och barn invid dem fostras.
Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde.

SCEN IV.
De förre. Daniel Hjort.

DANIEL HJORT.
Din plats är icke här!
BENGT BONDE.
Är jag den ende,
Som stannat, der det ej var godt för honom?
DANIEL HJORT.
Din frågas mening fattar jag; mitt svar,
Det ligger i min bäfvan för din fara.
En fiende, en ny; du mot dig retat,
Som kan bli vådlig --
BENGT BONDE.
Jag i stället funnit
En vän, der knappt en sådan mer jag väntat.
DANIEL HJORT.
Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf,
Hur bittert dessa svida; och det blifver
Nog tid, att slita våra tvister sedan.
Din första omsorg vara bör att fly.
Jag mötte Stenbock, som du förolämpat:
Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan
Har äfven ormen blifvit värre, se'n
Han drefs från paradiset; och hans val
Af onda medel utsträckts i en verld.
Oändligt rik på ondt.
BENGT BONDE.
Är Ni ej sjelf
Betänkt uppå att undfly det förgift,
Hvaraf Ni tror mig hotad?
DANIEL HJORT.
Ja! Jag vill
Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der
Det bästa, som det värsta, slukas upp
Utaf förderfvet. Låt mig följa dig
Till våra egna bygder åter -- hemmet
För hjertats oskuld och för själens frid.
De äro än som förr, fast allt förändrats.
BENGT BONDE.
Då allt förändrats, skall du, Daniel,
Ej heller dem mer finna, som de varit.
Din plats är här. Dröj qvar, och som en man
Du stånde upprätt. Då kan än en gång
Sig allt förändra -- här och uti hemmet.
DANIEL HJORT.
Mitt hjerta är dock der.
BENGT BONDE.
Du det bevisar
Blott derigenom, att du hjertat bär
Städs i ditt bröst uppå det rätta stället.
DANIEL HJORT.
Ni ryckt det ur mig, då Ni misstrott det.
Han går.

SCEN V.
Bengt Bonde. Hexan.
BENGT BONDE.
Mot honom rar jag alltför hård, kanske;
Men sjelf för vek han varit. Hjertats godhet
Brast honom aldrig, men väl hjertats mod. -- --
Det fanns en tid, då båda än du ägde. -- --
Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hämnats,
Låt mig få veta!
HEXAN.
När det gräsligaste
Min själ förnummit, tycktes tankens urverk
Utlöpa i min hjerna. Småningom
Dock sansning satte det på nytt i gång.
Min första mening blef, att bida natten
Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt
En af de bränder, som på själen tärde.
Jag ville tända under Svidja gård
En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar.
I lågan skulle han, Mathilda -- allt,
Som andades, med mig begrafning hålla
Åt det förbrända liket af min dotter.
Af dessa tankar lifvad, kom jag åter
Till ladan, der Mathilda sof. Hon log
I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn,
Och sträckte späda armarna, liksom
För att mig famna. Detta tomma famntag
Gaf räddning åt mitt skakade förnuft,
Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja,
Och sparade dess skuldbetyngda herre
Till läglig tid -- den, som hardt när nu kommit.
En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt,
Och föll på den tilltänkta branden, innan
Den kastat ur min själ sin härjningslåga.
När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda,
Liksom jag velat rädda henne ur
Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja
I eld och lågor stått, åt motsatt håll
Från det, jag ilade. På Guds försyn
Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke
Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän,
Långt från min arma dotters pino-rum.
BENGT BONDE.
En tillflyktsort du måste ju bereda
Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar.
HEXAN.
Ja väl. Min första omsorg var dock endast,
Att hon ej skulle från mig röfvas bort.
Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt,
Så länge kända ställen än oss mötte
Och kända anletsdrag oss kunnat möta.
Vi ledo brist; Mathildas hunger dock
Mig tärde mera, än min egen. Målet,
Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst
Oss väntade, ej tycktes närma sig,
Men skrida undan.
BENGT BONDE.
Mål din kosa ägde
Således dock?
HEXAN.
När sansnipg återtagit
Min själ i sin besittning, och derur
Den närmsta fruktan vikit, klarnade
För mig ett sådant. Anförtro Mathilda
Jag ville åt min ädla ungdomsvän,
Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda
Till hennes fäders fordna herresäte.
Det huset älskade Claes Fjeming ej,
Af honom lönt med lika tänkesätt.
Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits
På vänligt skygd der kunde säkrast räkna.
BENGT BONDE.
Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt,
Ditt skötbarn växte upp i herresätet,
Som husets egen dotter; och hon är
Densamma -- --
HEXAN.
Ja. Du vet om henne nu
Mer än hon sjelf och någon ann' på jorden,
Förutom mig, se'n hennes fostermor
Och fader båda vådligt nåddes af
Sitt sista öde, fast på olikt sätt.
BENGT BONDE.
Dig sjelf man sällan såg på herregården.
HEXAN.
I början aldrig, se'n Mathilda ditkom.
Befarande Claes Flemings efterspaning,
Djupt i vår Herres skog mitt herresäte
Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter
Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet
En annan gäst dock trängdes, hvilken flyktigt
Ett ögonblick trängt fordom i min själ,
Men blef der hemmastadd nu mer än sorgen.
BENGT BONDE.
Du menar hämndbegäret?
HEXAN.
Det jag menar.
Att deråt smida vapen, blef mitt högsta,
Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt
I långa år, uti naturens urkund,
Som småningom mig uppläts, läste jag
Den djupa läran om dess ursprungs-krafter.
Hos öknens siare och vise gick
Jag ödmjuk länge uti barnaskola,
Tills jag derur som mästarinna trädde,
Med visshet att, när siarkraftens stund,
Af himlatecknen bådad, inne är,
I Flemings öra hämndestunden ringer.
BENGT BONDE.
Du tror den nära nu?
HEXAN.
Den slår i morgon.
Tre gånger fem årsskiften hunnit tända
Den eld, hvars första gnista sprang ur lågan
Hans eget bud för femton år se'n väckte.
BENGT BONDE.
Vet han af det, som honom drabba skall?
HEXAN.
Han vet!
BENGT BONDE.
Men hur?
HEXAN.
Jag sjelf det honom kungjort.
BENGT BONDE.
Du! Han då dig har återsett?
HEXAN.
En gång,
Men det förslog.
BENGT BONDE.
Och han ej dig förderfvat?
HEXAN.
Att jag förderfva honom skall, du glömt --
Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar.
BENGT BONDE.
Hur såg du honom?
HEXAN.
Uti en belysning,
Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken
Han sändt på ströftåg ut, red nattetid
Förbi herr Göstas gård, hvars ägare
Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss --
Jag var der äfven då -- så utan värn,
Som himlens fågel -- då den ej är rofvets.
Fast det befarats, våld likväl Pohlacken
Ej genast öfvade. Med hånfullt löje
Han lät de sina plundra, hvad dem lyste:
Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk
Sin roflust mättade till sluts för fräckt,
Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt,
Mig inför honom, och jag ropade:
"Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky!
Låt detta gälla, såsom lösen för
Hvad som än återstår i denna gård!" --
Han kände mig igen, och log ej mer;
Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat,
Jag gäldat det med själens salighet.
Förslår ej det ännu? -- Dock annorlunda
Du var den tiden. Att uppå dig offra,
Det tycktes löna mödan. Lika mycket!
Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" --
Jag ej förstod hans mening då. Hans bud
Till knektarne, att återlemna allt,
Var mera tydligt; och, fastän motvilligt
De lydde honom, se'n han lofvat sjelf
Tredubbelt återgälda, hvad de miste.
BENGT BONDE.
Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat
Det tro om honom?
HEXAN.
Af Claes Fleming dock
Man vänta bordt den bragd, han förde ut.
Krasinsky med de sina bortred hastigt.
Men någon af hans folk lär underrättat
Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet.
Då blossade hans vrede upp. Han röt:
"Att den förrädarn Göstas gods och gård
I lågor skulle stiga upp mot himlen,
Anklagande den troförgätne ägarn!"
Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand.
Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat
Ifrån mitt öga slumren; men de andra,
Af ångst och trötthet brutna, slutit sina.
När lågan flammade, ur vakna drömmar
Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling,
Mathilda -- störtade med henne ut
Igenom denna äreport af flammor,
Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg.
När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming;
Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg.
Men när hans örnblick såg mig ila fram,
Liksom af lågans röda vingar buren,
Då skakades hans väsens fasta grundval,
Kanske för första gången, intill bottnen.
Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt.
Men snart han öfvermannade sin bäfvan
Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat
Den bäfning, som har kommit den att darra.
En sällsam dallring röjdes likväl än
Uti hans röst, när han mig bistert sporde:
"Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" --
Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns
I lågorna, som du åt henne antändt.
Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter
Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka
Dig för en högre domstol, än din egen?
'Rättvisan måste ha sin gilla gång.'
När nästa gång jag står inför dig, Fleming,
Var då beredd att stånda inför Gud!" -- --
Han svarte intet; rusade i branden,
Hvari han trodde sig sin dotter finna,
Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt.
BENGT BONDE.
Herr Göstas maka fann sin död i detta
Osläckeliga eldhaf. Sådan var
Den sista kunskap, hjelten fick om henne,
När han sig kastade mot Flemings pikar.
Men du och hon, som var ånyo husvill?
HEXAN.
Hvad som än återstår utaf vår saga,
Är kort. Igenom Flemings hopar drogo
Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan
För den, som trotsat deras bistre höfding,
Som ingen honom trotsat än, de veko
Med ängslig bäfvan. Större verkan, än
Af Edra klubbor, gjordes uppå dem,
Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo.
Och när vi våra egna skaror mötte,
Vi helsades med jubelrop. Mathilda,
Som deras fallne hjeltes dotter -- jag,
Som den af högre makter sända hämnarn.
BENGT BONDE.
Jag vet, så var det. Men förunderligt
Det synts mig dock, att du din bostad valde
Bland biskoparnes gamla slotts ruiner.
Så nära Fleming -- det vill säga faran.
HEXAN.
Du menar faran, hvaraf Fleming hotas.
Der åteln är, dit samlas rofvets foglar.
Ej är det jag, som har att frukta något,
Tilldess mitt verk fullbordadt är -- och sedan
Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.
BENGT BONDE.
Är du så viss uppå din sak?
HEXAN.
Så viss,
Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas,
Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.
BENGT BONDE.
Men bäfvar du ej för Mathildas öde?
HEXAN.
Det är det enda, som mig än bekymrar.
Men Gud väl leder detta till det bästa,
Som hittills henne Han bevarat hafver.
Jag henne dolde undan menskors blickar.
Af henne visste länge endast Hjort,
Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning
Åt hennes hjerta. Men omsider möttes
Hon en gång af herr Johan invid stranden,
Dit städse hennes håg och längtan gingo,
Och dit jag derför nödgats följa henne.
Ej den bekantskapen mig gjorde nöje.
Men Johan var dock menlös, som hon sjelf,
Och han var hennes -- bror. Jag kunde ej
Förmena dessa barn att se hvarandra.
Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde
Uti sitt glädjelösa, arma lif.
Dessutom trodde jag, att hennes känsla
Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten.
Jag visste ej befara, att den rena
Naturens röster skulle missförstå.
Och af hans broderskärlek hoppades
Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.
BENGT BONDE.
Dold var för båda ej blott deras slägtskap,
Men hon ej visste ens, att hon åt sonen
Af Fleming egnade sin ömma känsla.
HEXAN.
Det var nödvändigt; annars skulle hon
Med fasa stött sin broder långt ifrån sig.
Hon, som var kärlek blott mot hela verlden,
Allt hvad af hat i hennes väsen kunde
Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming.
Hon honom hata lärt uti sitt hem -- --
BENGT BONDE.
Sitt andra och sitt tredje hem.
HEXAN.
Det första
Ur hennes själ re'n längesedan bleknat.
BENGT BONDE.
Dess minnen vakna nu som bäst måhända
På nytt deri.
HEXAN.
Det vore mera rysligt,
An jag ens tänka vågar -- jag, som dock
Ej skyggat har för hvad som rysligt synts.
Kern inträder och blickar förtviflad omkring sig, utan att tyckas
fästa sig något visst föremål.

SCEN VI.
De förre. Kern.

HEXAN.
Hvad går åt Eder, mäster Philip?
Kern uppspritter förfärad.
KERN.
Hvem
Kan det väl vara, som sig vårdar än
Att spörja efter, hvad som felas Kern?
Ha! Det är du -- du milda, som mig bortdref
Nyss från din hydda, att den icke skulle
Af Kern besmittas.
HEXAN.
Tänk derpå ej mera.
KERN.
Jag derom blef ju påmint åter!
HEXAN.
Huru?
KERN.
Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor;
Förlorad -- dömd för tid och evighet
Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen --
Om bergen skulle störta öfver mig,
Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas --
Ej gömmas undan matkarna, som gnaga
Uppå min själsmerg.
BENGT BONDE.
Ve, olycklige!
KERN.
Den rösten kom ifrån en menskobarm.
På länge ingen sådan till mig ljudit.
Den klang, som englarnes musik. O, låt
Mig falla ned och kyssa dina skotvång,
Du menska, som ännu en mensklig känsla
För den förskjutne, den fördömde hyser.
Befara ej, att jag besmittar dig!
Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter.
BENGT BONDE.
Kom till mitt bröst, du olycksfödde man,
Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar.
Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat
En annans tjenare förmätet döma,
Och icke domen sparat har åt Honom,
Som rättvist dömer och -- --
KERN, sprittande upp med förskräckelse.
Som rättvist dömer!
BENGT BONDE.
Men ock barmhertigt. Han din arma själ
Ifrån förtviflan rädde mildt. -- Farväl!
Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.
KERN.
För denna ljusskymt i en ändlös natt
Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat.
Min varning bortsköt Fleming med förakt,
Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden,
Som endast lidit, hvad som Fleming gjort,
Han kände i sin själ, att godt jag menat,
Och blef ett echo af Din nådes röst.
Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.
Der nalkas en, som kan om lycka tala,
Om hem, om vänner, hvilka akta honom.
Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel,
Som tärt det innersta utaf hans lifsrot.
O! Skulle jag, som han, mig slutit in
I tankens rika, fria verld, och aldrig
På handlingarnes hala is gått vilse,
Jag ej behöfde fly den lycklige --
Och ej den olycksfullaste bland alla,
Om någon tillflyktsort än funnes till,
Som kunde dölja Kern för honom sjelf.
Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.

SCEN VII.
DANIEL HJORT.
Han viker undan för mig, äfven han. -- --
Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder.
Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår,
Af vandrarn intryckt i den öde heden.
Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet.
Hvarunder fången släpar sina kedjor
I åratal, och ej ett väsen möter,
Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar
Frambryta i hans pannas djupa fåror,
Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar,
Fast ej en länk de bryta ur hans boja.
Men är jag icke fri? -- Ja, fri lik fogeln,
Hvars bur man öppnar midt i isig vinter,
Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk
Hans himmel, jord och skog har länge varit;
Och han förglömt att reda sig bland drifvor,
Men saknar kraft att fly till andra nejder,
Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart.
Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord?
Jag låg för länge i de dubbla band,
Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes.
Utaf min kärleks smekande förtrollning
Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken
Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.
O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet
Uppå en tid, då Finland var för trångt
För annat, än för Flemingarnes segrar!
En Fleming stal min kärlek -- och det var
Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga.
En annan plundrade min mannakraft:
Och det är jag, som evigt skall fördömas,
Då han beundras ännu efter sekler
I detta land, der han ej annat byggt,
Än högar utaf grus, af lik bebodda.
Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört.
Det minsta ord af denne fiende
Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt;
Man skall med honom skryta, då man yfves
I rusigt öfvermod af store män,
Dem Finland till sin ära födde fram.
Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming
Beherrskar än ur tusen-årig graf:
Fördöms, för det min svaghet icke motståit
Den tryckning, som de sjelfve känna än,
Fast graf och sekler spjernat emot denna.
Dock -- åfven om du vore stor som verlden,
Mot sin lifegenskap min själ sig reser.
Din son ju kränkt en makt, långt mera helig
Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek.
Hvi skulle jag ej kunna slita mig
Ur detta trollnät, hvari du mig fångat?
Berusad af den tjusningskraft, som strömmar
Utur din ande omotståndeligt,
Liksom ur kärleken -- jag glömde länge,
Att ej min rätta plats fanns vid din fot.
Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad
Ur höga drömmar, känner sig på marken,
Är jag ock hänvist till min låga dal.
Hvad skulle jag uti de stores salar?
Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick,
Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet.
Från höga portar vänder jag omsider
Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning:
Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta.
Nu står jag nedtryckt, söndersliten af
Misstanken om förräderi, begånget
Emot det folk, jag hafver svurit trohet,
I lif och död, i medgång; liksom ofärd.
Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för
All samtid och all framtid, sedan jag
Tillbaka till min första fana trädt,
Och rifvit detta ledband, som mig förde
Beröfvad viljan -- träl af Flemings vilja,
Och mindre fri, än fången stundom är
I skötet af sin centners-tunga boja.
Hvad båtar mig min stolthets hviskning om
Att dock min känsla städs orubbligt stått
Uppå det rättas regelbundna linie?
Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville
Ödmjuka mig, att högt derom försäkra.
Med kraft af öfvertygelse blott talar
En handling, som sig aldrig sjelf förnekat
Och ej förnekas kan. Så sent det är,
Jag vill mig ställa under detta bröstvärn.
Ej uti penitentens tagelskjorta,
Med flärdfull ruelse; men som en man.
Ej verldens pris, ej dess förlåtelse
Jag eftertraktar ens; och minst jag menar
Mig värd martyrens törnekrona -- fast
Den kronan stundom dock mitt sinne frestat.
Och synts mig afund, synts mig lifvet värd.
Med fast beslut jag går en makt att trotsa,
För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit:
Min vilja reser jag mot Flemings vilja.

SCEN VIII.
Scenen förändras till salen i Åbo slott.
Claes Fleming. Stenbock.
Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han
genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar
mårka det.
CLAES FLEMING.
Om alla vore dock som Arvid Tavast
Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen
Ej i sitt rike, fast de smädas af
Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken
Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder,
Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva!
STENBOCK, otåligt.
Du icke helsar, frände, mig välkommen!
Claes Fleming blickar mörkt på Stenbock.
CLAES FLEMING.
Du är det ej. En lögn min helsning vore.
STENBOCK.
Så ljus då tycks dig tiden plötsligt vorden,
Att dina närmstes hjelp du kallt försmår?
CLAES FLEMING.
Så mörk den ej kan bli, att på ditt bistånd
Bero dess dager eller skymning månde.
STENBOCK.
Väl mäktigare herrar, än Claes Fleming,
För lycka aktat, att af Stenbock bistås.
CLAES FLEMING.
Den lyckan var för dig ej afundsvärd,
Om möjligt dock, för herrarne än mindre.
STENBOCK.
Det är så verldens lön. Så länge man
Behöfver dig, du smeks --- se'n stöts du undan.
CLAES FLEMING.
Jag har ej pröfvat det: mig man behöft
Och än behöfver, mera än jag andra.
Och icke öfver mig du lärer klaga,
Då du om otack talar. Ej din tjenst
I anspråk togs af mig, ej heller tages.
STENBOCK.
Lik mycket! Jag dock gör, hvad mig min frändskap,
Liksom min trohet mot min konung bjuder.
CLAES FLEMING, ironiskt.
Det klingar ej så illa. Men hvad följer
På denna mycket lofvande ingress.
STENBOCK.
Du mig förhåne, bäst du vill. Ej kyler
Det af min ifver, att min pligt fullgöra.
CLAES FLEMING, otålig.
Så gör det då -- om det med ord kan ske!
STENBOCK.
Här smidas dolda ränker emot dig,
Och mot den sak, hvars väldigaste hägn
Du varit hittills. Uppå en vulkan
Du står, Claes Fleming; och den väntar blott
På ögonblicket för sitt utbrott -- --
CLAES FLEMING.
Oh!
Det der jag redan tusen gånger hört
Af fega själar; och jag måste hafva
Natur af Salamandern, då så länge