Bannlyst - 14

hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att
ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också
vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och
brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på
Hånger som på en lyckans tid.»
Han skakade nekande på huvudet.
»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag
tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur
ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom
hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte
nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen
plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla
omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det,
som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen.
Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se,
att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr.
Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för
lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.»
Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och
grät.
»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala
om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.»
Nu rätade han upp sig helt förfärad.
»Ska också han...»
»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få
veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni
förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan
oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska
säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara
sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man
älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det
för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans
fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång.
Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.»
Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han
spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och
uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon
försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom.
Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till
dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en
gammal grindstolpe.
Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod
där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av
stöttor omkring den för att hålla den uppe.
Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade
heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han
övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns,
sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en
märkvärdighet.
Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma
ögonblicket för att träda fram gått förbi.
Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade
kastat sig in på ett nytt ämne.
»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans
tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att
ni absolut inte kommer ihåg någonting.»
Sven Elversson satt tyst.
»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade
Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i
morgon är jag borta!»
»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så
sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det,
som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att
jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag
ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»
Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig
fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.
»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att
det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»
»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»
»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det.
Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit
övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»
Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor
enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god
emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»
Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra
ämnet.
»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa
månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som
barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter
mönstret av ert.»
»Vänta med det där till i morgon!» bad han.
Hon reste sig upp.
»Gå inte än! Det är sista kvällen.»
»Läs då en bit till ur Snoilsky!»
Han öppnade boken, men lade ihop den igen.
»Det är för mörkt.»
»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni
Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»
Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.
»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.
Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön
till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin
boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död
brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet
på den svepta och likbleka!»
Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och
fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.
Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående
samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans
närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda,
mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad
lidelse strömmade ut i hans röst.
»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den
rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?»
läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den
kärleksstorm, som rasade inom honom.
Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt
bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.
I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon,
med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande
känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om
varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde
inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram
orden.
»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»
»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste
Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när
månen höljer sig i stormmoln!»
Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han
såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur
de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop.
»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!»
»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med
bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa
min själ ur kroppens bojor!»
Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen.
Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund
endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han
tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas.
Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro
lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick
åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en
liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått
förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.
Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.
Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom
bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där
mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta
emot döden som en välkommen gäst.
Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke,
som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt
förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.
»_Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade
förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa
dig på levande._»
Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte
livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte
hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman,
att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en
själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod,
som kunde få följder i oändligheters oändlighet?
När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade
stått, var han borta.
Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att
han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram
till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade
störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den
hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande
stoft efter sig.
Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också,
att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma,
egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och
inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.
Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad
rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu
svallade fram genom hans själ.
Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.
Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han
tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt
och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre
och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu
rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla
ämbeten.
Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga,
magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.
Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var
inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets
höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur
Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.
* * * * *
Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys
dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att
hämta in boken.
Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och
då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul
skinnpung.
Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens
hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som
hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.
Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon
började gråta, full av skälvande rörelse.
På detta sätt fann henne Sven Elversson.
Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:
»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har
förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»
»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»
»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig.
Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska
stanna här och bli din.»
* * * * *
Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för
kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle
ordnas.
Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående
natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin
gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster
och grindstolpen och allt det övriga.
Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och
hennes ansikte skina upp i glädje.
Och en röst hördes, som förkunnade:
»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»
Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och
grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade
förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården
aldrig mer skulle visa sig för henne.


UNG-JOEL.

Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är,
som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå
och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och
glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i
hundratals andra hjärnor.
Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var
ingalunda den ende, som hade funnit den. -- -- --
Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske,
rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade
främmande.
Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras
mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum,
pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina
bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av
gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade,
lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och
de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle
vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.
Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man
österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga
främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några
tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller
några beställningar.
Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras
mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom
dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.
Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för
de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror,
Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på
Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att
ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på
resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att
han fick tala med sin bror.
Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och
tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade
ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades.
Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och
sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken
att sitta eller ligga.
»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.
Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att
han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog
emellanåt ut i luften med båda armarna.
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.
»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade
hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han
bara går och går.»
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång
ut med armarna.
»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något
gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer
du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att
äta orm?»
Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.
»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta
ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse,
innan jag blir tokig.»
»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.
Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det
stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas
härskaror flyta omkring på havsytan.
De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt
ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan
vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.
Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom
tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av
dem.
Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men
det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått
sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över
dem.
»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått
och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord
och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut
med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort
som han.»
»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.
»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel,
»att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter
ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt
och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»
»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju
hustru och barn.»
»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par
gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet
fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det,
som räddade oss.
»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld?
Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de
levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag
tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av
unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och
skämmas.
»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig
och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för
detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa
mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande
människa.»
»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.
»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä
bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven
Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte
föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i
världen.»
»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök
brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»
»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den
där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»
Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.
»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller
handen över dina ögon?»
»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för
du har hjälpt många människor.»
»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att
hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»
Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet
mot broderns knä och sov.
Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i
Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade
kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.
Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn,
gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat
ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun
till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.
Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade
hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i
världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och
det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i
behåll.
»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin
råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har
tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem
finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin
karl, han, jämförd med er.»
»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.
»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver.
»Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka
på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens
redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig
och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort.
Ni ville bara hjälpa oss, ni.»
Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid
inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin
vandring.
Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också
kom fram och började språka.
»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag
svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har
jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni
ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni
hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla
stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta
ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»
När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han
tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.
»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen,
då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och
ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för
nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre
att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under
kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre
gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och
undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det
är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur
mot människor. Men så kan det väl inte vara.»
Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en
bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.
»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att
tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv
eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp
ur mina plågors bittra sådd.»


DRIVGARNSFISKE.

Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan
återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn,
och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus
från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro
ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege
sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över
Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.
Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade
ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man
hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut
och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och
kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla
ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till
honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på
sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs
inte.
De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i
havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det
sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson
uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade
sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo
förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.
Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet,
men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom
och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också,
när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar
och började hala in.
Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta
emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så
fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i
ansiktena.
»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade
Corfitzson.
»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem?
De passar nog på ändå. Känn på den här!»
Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland
den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst
ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på
däck.
En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra
den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:
»Låt vara! Här kommer en till!»
Och strax därpå nytt kommando:
»Låt dem vara! Här kommer fler!»
I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två
sammanslingrade lik.
Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en
väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu
inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut
att ha liv.
När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han
började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de
kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna
arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.
Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för
hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig,
lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort
fiskar och musslor och lösgöra det främmande.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.
Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra.
Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig
bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.
Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de
andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans
uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det
var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han
var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram
efter den döde.