Bannlyst - 10

»Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»
»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla
eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så
tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig
undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.»
Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och
klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat
ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga
förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till
Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.
Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde
flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:
»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på
att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har
blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»
»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har
alls inte något utslag.»
Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon
skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade
Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för
mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har
blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»
»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka,
inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han
är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»
Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och
bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.
»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska
hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den
skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»
Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet
och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.
»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta
»Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger
och längtar efter henne.»
Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog
händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.
»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde
få dö!»
»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i
brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och
flyttar in till dig.»
Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.
»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»
»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»
»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å,
du vet inte hur jag har haft det.»
Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle
förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.
»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»
»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du,
Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har
aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något
annat.»
Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde
ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla
tillräckligt.
»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla
i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång
på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp
i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit
på den saken.
»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre
än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre,
och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.
»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så
många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är
borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår
inte sådant.»
»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?»
Den unga frun reste sig.
»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt.
»Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till
dina djur.»


FLYKTEN.

Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen
mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes
man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.
Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket
hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i
brygghuset.
»Känner du dig bättre nu?»
Hon smålog. -- »Ja, Lotta, mycket bättre.»
Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte
på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna
olycka.
»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag tycker, att du borde fara
hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och
mer passande än att stanna här i brygghuset.»
Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta
började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som
om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.
Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt tyst och grubblade på
något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte
störa henne.
Då klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en
människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på
golvet, låg där på knä, med framräckta händer.
»Finns det människor här, så hjälp mig!» ropade hon, »Jag är så sjuk.
Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.»
Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick
var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon kom upp på
sina ben, lade armen om henne och stödde henne.
»Kom med mig!» sade hon med mild röst. »Kom för all del med mig fram
till lampan, så att jag får se vad som fattas er!»
Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta
fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om
inte Sigrun hade hållit henne uppe.
Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes
ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt
övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det
med händerna.
»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst. »Vad är detta?»
Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det
var för en sjukdom.
Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga
vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och
medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan,
svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne
rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på
bädden.
Sedan sutto de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades.
Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja.
Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand,
förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.
Om en stund drogo de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka
blev mer stilla, att hon led mindre.
Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev
hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.
De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och
kröpo sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade
inför det döda, förfärliga ansiktet.
»Om några dar ska jag se ut på samma sätt,» tänkte både Sigrun och
Lotta. »Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska
veta, att detta är jag.»
»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma
sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.
»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade hon, »men mycket slitna.
Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön.
Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i
feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår
lampa, som ledde hit henne.»
Återigen sutto de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som
den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.
»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon först. »Varför skulle jag
inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon
att tänka.
Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig
mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.
»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade Sigrun med en röst, som inte
längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är
kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en
fattig vandrerska utan hus och hem.»
Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun
inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun
fortsatte på samma sätt.
»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i
min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här.
Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är
smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan
också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.»
»Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom,»
sade Lotta ivrigt. »Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han
kommer att ta sig bättre till vara.»
Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.
»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon.
»Ni har så många goda år framför er,» fortsatte Lotta. »Bara ni blir
lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och
framstående man.»
Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att
förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela
sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och
makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än
andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra.
»Lotta,» sade Sigrun, »du förstår väl, att det var för detta, som du
blev hitsänd från Stenbroträsk? Det var, för att du skulle komma och
hjälpa mig med detta.»
Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte
vinnas så lätt.
»Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit
för att hindra dig,» framkastade hon.
Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig
på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var
bräddfull av övertygelse:
»Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss
åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och
hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag
skulle behöva svika mitt löfte. Nu, när jag är förskrämd för honom och
måste gå, så har det ändå hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.»
Lotta nickade motvilligt.
»Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till
mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du,
Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!»
»Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun,» sade Lotta och gjorde ett
försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.
»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,» sade hon. »På det här sättet
kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han
inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen
bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att
han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne
mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom?
Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det
vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du
inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?»
»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men för dig?»
»För mig,» sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett
återsken från himlen, »för mig är allt gott, som är gott för honom.»
»Det bästa för honom vore att få behålla dig,» sade Lotta envist.
»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun med förtvivlan i rösten.
»Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha
någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener
och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och
misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och
frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att
jämt nödgas smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än det, som är
riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana
mig att gå tillbaka.»
»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du
har haft det så svårt. Du har aldrig talat om detta förrän igår och nu.
Men finns det ingen annan utväg?»
Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:
»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte
tillåta, att jag begagnar mig av den.»
Ingen kan beskriva den rent av förkrossande makten av Sigruns skönhet,
då hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som
hon var väl medveten om, och som hon aldrig torde ha utövat så
skoningslöst och så segerrikt som denna natt.
»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill
resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta.
Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det
är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig,
Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?»
Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun
så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att
hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle
döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting
säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra
hennes fruktan för honom.
»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad hon kunde hitta på att
säga.
»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag kan inte resa hem till
föräldrarna.»
Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.
»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla mina dagar är mig en plåga.
Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?»
»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!»
»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är
det? Vad är det mot att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra
det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, då jag
först råkade honom? Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt. Han
var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu -- ser du inte
hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste
bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en
annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli,
då han var nog olycklig att råka mig.»
»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så
förfärligt.»
Sigrun höjde på axlarna.
»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull.
Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min
olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore
det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna.
Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.»
»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se
dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig
själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos.
»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?»
sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots
de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig.
Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa
med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika
ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut
i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har
gått, skriver jag efter dig.»
»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så,
som jag skulle bli tvungen att göra.»
Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:
»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.»
Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. --
»Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom
sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började
gråta.
»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun.
»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av
handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra
något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du
ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i
världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala
om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och
skada, om du blir upptäckt.»
Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten
som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började
hota.
»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här
sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos
kyrkvärden.»
»Det gör du aldrig,» sade Lotta.
»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.»
Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.
De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga
steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset.
Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.
Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett
fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten.
»Det var gårdsdrängen,» sade hon.
Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet
höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns
tillstädes.
»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag
flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar
på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.»
Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.
»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer
förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på
mig.»
Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i
varje fiber av hennes varelse.
»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag
tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon
går.»
Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig
övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna,
fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.
Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att
säga emot.
Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina
ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de
sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta
Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla
Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade
hon framför Lotta.
»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var
nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!»
Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns
varken tvekan eller rädsla hos henne.
Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund.
»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna
kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg,
som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne.
»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård,
som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla
dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.»
»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju
inte gå,» tillade hon.
»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge
henne lite gott foder, när du kan komma åt!»
Hon gick mot dörren.
»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa
den på Edvards skrivbord!»
Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin
väg.
*
Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman
återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg,
inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon
hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer
tillbaka.»
Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga
mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli
rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.
»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.»
Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå,
att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!»
sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i
gården. Där inne i kammarn ligger en död.»
Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i
dörren och såg inåt brygghuset.
Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne åt sidan, var med
ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.
Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon
sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i
brygghuset och stängde kammardörren.
Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda
honom för smitta.
»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om
det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för
ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.»
Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var
förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.
»Men vem är då ni?» frågade hon.
»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med
lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade
era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och
kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum
till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag
skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma
kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan.
Jag undrar just när hon kom hit.»
Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var
väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon
dock ett försök att rädda Sigrun.
»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min
kära matmor.»
»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga
och dö här ute i brygghuset?»
»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman.
»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen.
»Jag får väl söka efter Rut på annat håll.»
Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten,
och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende.
Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört
sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han
stilla och ödmjuk.
Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men
tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.
»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här
säga?»
Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig
ingen annan råd än att tala om sanningen.
Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann
sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst
ropa på sig.
Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till
henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att
skärsliparen hade lovat att tiga.
Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade
lugnt och fridsamt som förut.
»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle
komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag
för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden,
och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta
något. Jag ska vara tyst som en mur.»
Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet.
Den sköt hon nu tillbaka.
»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?»
frågade hon.
Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå
åt sidan.
»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?»
sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.
»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist.
»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte
tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»
Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder.
»Dit går jag,» sade hon.
Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt
av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra,
som hon sade.
Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.
»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt
där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min
hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader.
Men jag tycker ändå...»
Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid
broräcket och böjde sig för att komma under det.
»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er
inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.»
»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun.
»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.»
»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå
henne. Hon gör vad hon vill med oss.»
Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl
han ville henne.
»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att
låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just
fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt
vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att
sitta inne i varma rum.»


DEN LÅNGA DAGEN.

Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för
mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte
sig hinna till dess slut.
Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till