Bannlyst - 03

Total number of words is 4960
Total number of unique words is 1317
30.9 of words are in the 2000 most common words
40.2 of words are in the 5000 most common words
42.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont
gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte
råkar i olycka.»
Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton
dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven
Elversson.
»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har
hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och
Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka
på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger
lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och
kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när
garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de
brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet,
inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid
båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden,
så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från
Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och
Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att
ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva
ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna
sig i i hela sitt liv.»
Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord,
men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.
»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel!
Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som
finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut
Sven bland människor.»
Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.
»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt
uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när
Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de
pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter
in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när
Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny
segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem
mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med
Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare
ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske
och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem
om.»
»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till
sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla
honom.
»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har
emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så
lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten
över honom själv.»
Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo
nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.
Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde
snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.
»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.
»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju
inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill
bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att
fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan
träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk.
Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får
bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en,
som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för
Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med
honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar,
klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar
allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju
männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att
stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av
honom.»


SKOLHUSET.

Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från
sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i
Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.
Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och
utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för
sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd,
oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.
När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon
genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete,
och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han
sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en
främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade
velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge
hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu
användes till skolhus.
»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu
hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vår ungdom.»
»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer
omkring, så har du kanske redan svarat ja.»
Gubben såg helt förlägen ut.
»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i
huset,» sade han.
»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och
blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen
hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt
att förmå honom till något slags arbete.
»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i
byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och
grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han
inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»
»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.
Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne
på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var
större än på något annat håll.
Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han
förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland
människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt
honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting
annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle
inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en
gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som
följde med honom.
»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska
nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»
Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han
sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare
och grundläggare.
Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av
byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både
övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön
ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på
kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart
tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i
flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa
förmåga.
När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka
storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte
märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han
hade bara goda upplysningar att ge henne.
»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans
ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om
skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har
varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för
arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de
myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven
från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under
huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen,
eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att
resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp
dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta
förståndet regera.'»
Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och
allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig
vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera
misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång.
Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga
om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som
han ingav.
»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle
kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går
eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:
»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i
socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för
skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi
skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när
det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset
med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med
ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är
föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att
det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången,
fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att
han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han
inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och
arbetsbeskrivning.'»
Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig
väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte
skulle släppa taget så lätt.
Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i
flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde
berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och
besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.
Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att
sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod,
att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.
Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med
Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum,
som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett
sådant arbete.
»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag
ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går
eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.
»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag
vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya
skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn.
Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra
färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart
fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser
alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på
gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har
hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har
byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att
få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»
Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon
gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.


KULLARNA.

Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till
skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast
Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom,
inte var kommen.
Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla
stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska,
förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den
kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att
den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop
med en prostdotter högt uppifrån Norrland.
Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt,
att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var
utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be
kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför
påträngande, så att han avböjde förslaget.
Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga
frun ut från stationshuset.
Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var
av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart,
krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy,
vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att
skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i
världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom
att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång,
slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt
beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande,
himlatrånande blick i de strålande ögonen.
Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat
dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det
tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och
oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och
tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något
gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för
den fina och bräckliga unga varelsen.
Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade
sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för
honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd
honom att åka med dem.
Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu,
då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade
han genast det första intrycket -- »Jag misstog mig, som jag så ofta
gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett
två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och
de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur
annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum,
då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin
sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att
han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har
varit borta.»
Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han
blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med
en ton, som ljöd både trött och otålig:
»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»
»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara,
som på en sådan dag gör henne missnöjd?»
Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han.
Det kunde inte vara något annat än kullarna.
Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.
Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller
toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var
översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att
vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så
att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och
till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen
slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en
backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var
det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med
magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och
ris, och detta var hela omväxlingen.
Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att
bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det,
förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.
»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson.
»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och
fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se
av Bohuslän.»
I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså
vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.
På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och
på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den
unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade
fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i
ett kristet land.
»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt
Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över
granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»
Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg
först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten,
och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att
hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.
»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,»
sade hon.
Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med
en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne
inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon
är så rädd för det, som är fult?»
Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med
en underligt darrande stämma.
»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att
jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men
jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter
behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig
med all min skröplighet.»
Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att
sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av
den unga kvinnans känslor och tankar.
Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd.
Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade
jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske
att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett
gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu
någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något
förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.
Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med
ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i
alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte
heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för
ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.
Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall,
att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så
kunde hon inte stanna där.
»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon.
»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland
kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något,
som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också.
Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»
Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg
bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit
förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla
plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora
åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita
och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.
»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven
Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till
freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.»
Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och
tänkte sig om.
»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han
därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu
vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.
»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot
ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna
träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och
hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.
»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult,
och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och
oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela
trakten.
»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och
Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som
förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken,
björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting
blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick
nytt liv och började springa.
»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från
mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför
att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då
i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det
skulle vara.»
När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven
Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad,
frågade honom hur det sedan gick.
»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat
kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han
på nytt.
Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den
unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon
viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:
»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så
skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos
dessa förfärliga kullar.»
Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.
»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som
skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»
»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter
första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än
kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat
ge henne ett vackrare svar?»


HAVET.

De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick
Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några
handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa
och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför
dörren.
Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det
inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid
sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon
annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme
på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg
stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara
långt borta.
Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt,
brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket
och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i
de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att
stå stilla vid dörren och vänta.
Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill,
och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt
tydligt.
»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och
bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte
gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»
»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad
det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden.
Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»
»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,»
tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka
nu, då allt var klart.
Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.
»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är
så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt
regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för
dig att komma ut lite i friska luften.»
Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt
svarade den unga hustrun.
»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur
gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän
jag har fått dem uppsatta.»
»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson.
På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen
var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå
och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade
stämma.
Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes
inte ha någon lust att låta ämnet falla.
»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter
tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men
det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat
rätta sig efter hans önskan.
»Nej, Edvard, det är det inte.»
»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl
inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske
att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --»
»Edvard!» ropade hon till.
»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade
mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde
värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»
»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»
»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.
Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson
hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske
inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren,
trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bannlyst - 04
  • Parts
  • Bannlyst - 01
    Total number of words is 4919
    Total number of unique words is 1272
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 02
    Total number of words is 5048
    Total number of unique words is 1358
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 03
    Total number of words is 4960
    Total number of unique words is 1317
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 04
    Total number of words is 5107
    Total number of unique words is 1306
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 05
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1366
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 06
    Total number of words is 5076
    Total number of unique words is 1256
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 07
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1251
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 08
    Total number of words is 5198
    Total number of unique words is 1220
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 09
    Total number of words is 4895
    Total number of unique words is 1264
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 10
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1196
    36.9 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    48.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 11
    Total number of words is 4910
    Total number of unique words is 1279
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 12
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1294
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 13
    Total number of words is 4963
    Total number of unique words is 1365
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 14
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1340
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 15
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1344
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 16
    Total number of words is 1245
    Total number of unique words is 554
    39.2 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.