Bannlyst - 02

inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på
vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där
inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin
bondgårdar.
Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg,
men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både
nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så
låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt
berg och åt fjäll.
Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra.
Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för
välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita
byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga
grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga
torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där,
högfärdiga.
Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad,
för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som
dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller
kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för
den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av
gräs och av ärter och klöver och hästbönor.
Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så
att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte
säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet
torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man
säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som
tryckte själen tillbaka ner i det jordiska.
Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt
fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur,
väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga
rörelser.
Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var
något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de
grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan
uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan
den inte tänkte på annat än att röva och mörda.
Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och
höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den
växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser,
och alltmer vedervärdig blev den.
Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle
växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt
än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och
instängda.
Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade
hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan
bladen i sin psalmbok.
»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn,
här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och
här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här
att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är
utplånad.»


SON OCH FÖRÄLDRAR.

Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med
sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom.
»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit
uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga
bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som
bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag
skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag
aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla
dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från
morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med
dig.»
Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för
honom.
»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte
alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner
eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att
han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med
mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att
förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds
herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i
misshumör.»
»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han
är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.»
»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att
folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in
på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på
näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är
då så viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven går lika mycke
utanpå våra andra barn, som solen går över månen, och jag tror, att han
gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden,
men aldrig Sven.»
Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan
att berömma sonen för honom.
»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga.
»Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte
hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar?
Men du tror kanske, att det är för din skull?»
»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som
tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något
tillfälle.
»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer.
Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har?
När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag glad, men när Sven
småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så
skulle jag kasta mig naken i sjön.»
Mannen skrattade åt henne.
»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han.
»Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro,
att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och
förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla
stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.»
I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin
hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för
hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som
övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt
mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att
träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit
nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat,
hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom
oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp
köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut
testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för
att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del
av ön, så snart som en båt kom i sikte.
»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina
farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för
det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.»
Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade
ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.
»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl
lov att skaffa mig något att spela på.»
»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?»
»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en
förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här
ute på skäret och bli en enstöring.»
Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken.
»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft
svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.»
Mannen slog ifrån sig med händerna.
»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick
börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.»
»Utom det där enda.»
»Ja, det förstås.»
»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som
ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen
på honom.»
»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort.
Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten
från att flyga på honom.»
»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över
honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då,
att han är oskyldig,» tillade hon.
Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få
ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel
fäste så stor vikt vid människors ovilja. -- »Bry dig inte om dem!» sade
hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som
flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång
förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta
med.»
Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att
Joel höll på att få rätt, och att sonen snart skulle vara alldeles
människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så
ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv
från jorden, så förkrossad var han.
»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det måste bli en ändring. Vår
Herre kan inte överge oss alldeles.»
Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten,
som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som lågo
kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskeläge, som, med
sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina
stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig
lika mycket på vatten som på land.
Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar,
som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes
förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen
och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.
Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett
ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när
en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.
»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor Thala, när hon kom hem, »De har
sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något
rum för barmhärtigheten.»
Inte heller Joel hade bättre lycka.
Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta,
att han började bli för gammal för detta slags arbete, och att hans son
Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han möttes av
fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade
sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i
Knapefjord.
På julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön
och språkade om framtiden.
»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt
glättig och lätt om hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt
i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora
byggningen?»
»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns ju varken golv eller tak.»
»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett på väggarna. De är alldeles
oskadade. Det finns ljusa och glada rum där inne med utsikt över havet.
Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.»
Naturligtvis höllo far och mor med honom om detta, men det var pengar,
som fattades.
Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som
han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt
förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en
summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit
utbetalad till honom.
Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt
vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott
Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.
»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset
återupprättat, men inte med de pengarna.»
Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast
vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.
Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade
ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga
noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade
väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte
var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans
pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de
hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att
upprätta deras hus.
Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och
lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över
läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit.
Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt
som alla andra, började det på att bli bofast där.
När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer
ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle
gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade
kvar.
Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han
förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om
den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville
stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka
kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen
vad han verkligen kände för honom.
Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda,
berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön.
De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten
lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.
När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett
båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste
karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han
hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en
handlande i Knapefjord.
Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken
till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa.
Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande
blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade
välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde
inte få ett grovt ord över sina läppar.
Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de
misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han
hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare
förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för
en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt
att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.
När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig
vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller
blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en
stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna
voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att
göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han
ansträngde sig för att få behålla det.
Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad
snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för
kamraterna.
»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.
»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.»
»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter
människokött?»
»Det skulle nog smaka honom.»
På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade
en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte
borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.
De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden
för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så
särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men
för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med
brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig
vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon
förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt
det, som skulle komma.
»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig
till med Sven?»
Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var
att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.
»De tänker få honom att äta orm.»
Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg
scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och
han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle
fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna
tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.
Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa
dem, var ännu inte inne.
Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa,
blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och
sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.
»Den ska nog smaka honom,» sade han.
»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror,
att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er,
följa med er ut?»
Nu brast skaran i skratt.
»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll
ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»
Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det
tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting
att sörja över.»
Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det
sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller
motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven
sorg.
»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till
honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han,
som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som
bäst behövde honom.»
Karlarna skrattade, så att de vrålade.
»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han
ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än
han är förut, därför att han äter orm.»
»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av
männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin
dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för
att få ut försäkringssumman.»
»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade
Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.
Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.
»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort
som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon
levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den
där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än
stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och
Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru och
barn svälta.»
Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck.
Männen voro för några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de
tego och upphörde att skratta.
»Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra?»
fortfor modern allt gällare. »Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte
annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås
ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har
gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte
höra mig.
»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl
inte följa med dem?»
Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild
och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande.
Skaran brast i skratt på nytt.
»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt,» sade Olaus,
som tydligen var ledaren. »Du kan väl inte sätta dig upp ensam mot sex
starka karlar.»
Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att
göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt
grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig
framför dörren.
I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande.
»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska
ni ta vägen med Sven?»
Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för
att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade
händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.
Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.
»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.
Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. -- »Nu är
det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.
»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den
berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»
Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i
detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från
Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.
Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med
sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från
golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.
När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors
sida.
Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också
det gamla köket fritt från fiender.
Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss
högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.
»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste
beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.»
Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet
var borta från läpparna.
»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!»
sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans
namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»
Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han
kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.
»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag
föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När
jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer
avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort,
vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner
själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna
uslingar?»


MOTORJAKTEN NAJADEN.

Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från
Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på
motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.
»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,»
sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det
är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»
Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge
sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.
»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket,
sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel
säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»
»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där
har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny
nedrighet, som de har spekulerat ut.»
»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma
ut på fiske,» sade Joel undfallande.
Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en
misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos
honom.
»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till
brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av
till Fårön, så fort jag hinner.»
»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så
får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på
morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det
uppbrott på alla håll.»
Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och
Joel och Thala sutto åter ensamma.
Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till
Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.
Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med
Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.
»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att
förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som
hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och
en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras
garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de
fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men
jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat,
än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»
»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall
glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min,
att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med
dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»
Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.
»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror,
att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk,
att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården
håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn
slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan,
som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och
fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har
blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit
omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav
fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat,
som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och
tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott
annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en
människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur
det ska kunna tåla sig med.»
»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern,
men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det
ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror