Bannlyst - 13

Total number of words is 4963
Total number of unique words is 1365
33.2 of words are in the 2000 most common words
42.6 of words are in the 5000 most common words
45.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade
han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade
männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och
en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den,
som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna
vika till sidan. -- »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge
från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han
stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som
gör slut på den gamla vidskepelsen.»
Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra
sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.
Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För
ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han
tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför,
att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande
skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar.
-- »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte
han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi
får lov att utvandra.»
Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började
syssla med den gamla märkvärdiga gården.
Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft
mycket annat än mord och straffdomar att tala om.
Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade.
I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla
stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande
okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en
bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad,
deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt
framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och
egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.
Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade
inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern
hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.
Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som
andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De
skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat.
Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och
han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad
och ryktbar ätt.
När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta
Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var
av en vildmanssläkt.
Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt
hade hållit sig själv i tukt!
Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende
häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i
rörelse.
Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull
smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren
hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur
svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare
att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan
tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade
förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så
hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att
hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson,
en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra
skammen fullkomlig.
»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han
en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»
Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på
fädernegården.
På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka
havsvinden, vass och bitande. -- »Det är bra kallt här uppe,» tänkte
han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger
i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här
kväll.»
Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.
Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.
En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och
man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina
nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in
i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.
Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra
scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade
dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för
påhitt och dikt.
Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. -- »Man
ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade
hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och
satt upp henne att rida grensle på takbjälken. -- »Nu har min styrka
satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig
ner igen!»
Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de
gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa.
Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de
varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli
mer prövande än mycket annat.
Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i
par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle
nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det
måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två
logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra.
Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att
förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.
I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru
hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en
gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde
honom till lags, så var han inte att leka med.
Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att
vara matmor på Hånger.
Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan,
for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom,
sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.
Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och
med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i
en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett
deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken
för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om
annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen
och slagit ihjäl honom.
Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så
roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.
Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli
befriad från sin olycka.
Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle
vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt
gripa till ett så förtvivlat medel.
Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han
hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom,
endast och uteslutande honom.
Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit
svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan
en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara
hennes kärlek, utan allt annat hos henne.
Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom
ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom
äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.
Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var
barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka,
det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han
hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat
dela.
Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så
vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt
hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut
sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.
»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är
detta jag borde ha förstått.»
Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun
föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och
kärlekslös.
Han välvde tanken fram och tillbaka. -- »Ja visst,» tänkte han, »det är
därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som
låg i hennes natur.»
Men så med ens var hela pinan där igen. -- »Denne Sven Elversson, han
passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk.
Det är därför, som hon stannar hos honom.»
Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. -- »Sigrun
känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan
inte älska honom.»
Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven
Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till
Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?
Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i
luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ
såsom svalt sommarregn.
»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?»
sade tanken.
Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och
förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.
Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och
svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom.
Den var som en stillande dryck under en svår feber.
Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.
Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet
på sin sida.
Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva,
innan han avgav en fällande dom.


GRINDSTOLPEN.

Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i
aftonglansen under honom.
Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade
alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här
var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av
små mått.
Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte
skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och
täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.
Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få
sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.
Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och
vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i
solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd
låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank
stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.
Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv
hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa
vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt
och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna
förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha
utmärkt förfäderna.
Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han
dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han
hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt
sakta och betänksamt ner mot gården.
När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna,
märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa
vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord.
Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu
inte märkt honom.
Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig
dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan
sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd
och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt
tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och
böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så
mycket, som han önskade.
Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville
lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är
nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som
helst.»
Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten
dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven
ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig
utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin
hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en
annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död,
och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne
lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung,
där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det
fattiga hemmet.
Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket
vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta
innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.
Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla
fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra
böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var
honom välbekant.
»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är
verkligen sant, att hon lever.»
Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som
han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till
rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med
henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med
tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma
tillbaka till honom.
Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av
honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som
hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att
gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors
sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den
enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.
På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett
sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa
den?
Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs
ljudet av den läsandes röst.
I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och
skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han.
»Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår
lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»
»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade
slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»
Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets
klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.
Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne.
Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har
huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga,
obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna
ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.
»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över
en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»
Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och
först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:
»Det är gjort nu, herr Elversson.»
»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»
»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag
har vistats under ert tak, det är nu gjort.»
»Har ni -- -- --»
Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.
Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:
»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för
Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han
hit och hämtar mig.»
»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar.
Den var svag och bortdöende.
»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall
säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»
Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans
ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full
tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot
jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu
besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.
»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt
av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller,
rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första
upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har
ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er
mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er
mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig
av.»
Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med
hela sin själ. -- »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade
han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»
Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten
smula höjde på axlarna.
»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»
»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven
Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni
hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den,
som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så
övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta
steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte
förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda
tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag
vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»
Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en
smula gäckeri i tonen, då hon svarade:
»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men
eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill
jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att
vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske
ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över
all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag
sökt lära mig hur man skall älska.»
Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.
»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet.
»Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»
»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha
kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon
ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att
förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna
olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där
arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»
Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade
slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.
»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful.
Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för
mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst
av någon annan. -- 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min
hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt
ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i
ansiktet och reste sig genast. -- 'Ni säger det där till mig på skämt
och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle
det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' -- Då hon hade sagt detta,
så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er
verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon
var en god och högsinnad kvinna.»
»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven
Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville
gifta sig med en sådan som jag.»
»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde
er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den
låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver.
Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror
jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så
att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått
genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte,
och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning
för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»
»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon
stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne
övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»
»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte
med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni
hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som
alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men
aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni
Thorarensen.»
Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. -- »Vart vill ni
komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.
Sigrun lyfte handen. -- »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon.
»I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.
Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade
förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och
stränga.
Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju
igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom
främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av
fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. -- »Det är mycket hon
har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig
förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå
emot henne.»
»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte
tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni
den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte
skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare
för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er
mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig
detsamma. -- 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om
henne,' sa han.»
Sven Elversson höjde händerna avvärjande.
»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska
erfara någon lycka av att få veta detta?»
»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt
älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne
för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma
ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser
ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken
kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att
den låter sin egen kropp förintas.»
Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon
att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek
tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de
härliga dragen.
Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på
svar.
»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr
Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull
eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta
vem ni älskade.»
Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men
Sigrun hejdade honom.
»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i
livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är
kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att
denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel
och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig
en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar,
dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»
Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men
fullkomligt avvisande:
»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»
»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag
nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de
dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? -- Vad var det för
en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den
tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det
är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra
det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det
ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan
möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller
Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade
vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen?
Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför
blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa
planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den
kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat
att föra till er den kvinna, som ni älskade?»
Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon
trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av
lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade
till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod,
att hon inte älskade honom.
Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men
den slog inte över i lidelsens tonfall.
»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så!
Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna
vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa,
likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»
»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration,
nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld,
»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte
hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes,
så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bannlyst - 14
  • Parts
  • Bannlyst - 01
    Total number of words is 4919
    Total number of unique words is 1272
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 02
    Total number of words is 5048
    Total number of unique words is 1358
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 03
    Total number of words is 4960
    Total number of unique words is 1317
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 04
    Total number of words is 5107
    Total number of unique words is 1306
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 05
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1366
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 06
    Total number of words is 5076
    Total number of unique words is 1256
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 07
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1251
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 08
    Total number of words is 5198
    Total number of unique words is 1220
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 09
    Total number of words is 4895
    Total number of unique words is 1264
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 10
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1196
    36.9 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    48.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 11
    Total number of words is 4910
    Total number of unique words is 1279
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 12
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1294
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 13
    Total number of words is 4963
    Total number of unique words is 1365
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 14
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1340
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 15
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1344
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 16
    Total number of words is 1245
    Total number of unique words is 554
    39.2 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.