Bannlyst - 05

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt
tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att
kantra.
»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och
väl var det.»
Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade
han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl,
att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med
det.»
»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när
barnen inte ville gå dit?»
»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har
inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»
Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl,
att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att
barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De
hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att
de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum,
där det luktade kristet blod.
Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen
framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd
blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över
läpparna.
Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon
om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt
bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem
hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta
och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på
med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var
oheligt.
En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade
tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för
varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att
besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta
skada till förståndet.
Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. -- »Nu får jag min dom av
henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»
Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt,
då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva
branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade
skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld
hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den
fått överhand.
»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade
mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så
ohelig man som han att bygga en skola.»
»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt
sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu
hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.
Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem
från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?
Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de
enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade
framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över!
Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.
Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga
leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig
över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.
»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den
stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än
jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju
ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har
mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att
återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle
inte ha talat, som jag gjorde.»
Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något
bemödande att tala, varken han eller hon.
När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste
sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.
»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»
Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte
skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.
»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade
bitit honom.
»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla
andra,» sade hon.
Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka
vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.
Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade
sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.
»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst.
»Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något
sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars
kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»
*
Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin
vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.
Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?
»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta,
att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och
tankar.»
Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att
hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.
»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för
sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska
vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur
skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och
gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.
»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,»
fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska
mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han,
som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen
trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»
»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa,
att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på
mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore
nästan löjligt.»
Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en
bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden
hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då
han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända
nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att
frun ginge in till honom genast.
Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora,
starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och
tillbaka och kved och jämrade sig.
När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades
honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen
honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta
och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt
kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa
kunde undergå på så kort tid.
Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan
strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv
igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han
alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom
övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.
Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han
henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara
lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles
hjärtslitande.
Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade
honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.
Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte
funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere
vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon
hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.
Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av
tillfredsställelse och triumf.
»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett
löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig
veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister
förståndet.»
Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom
döden skulle skilja åt.
Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han
åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat,
därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma
gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en
sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.
Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon
skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon
var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god,
hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och
var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att
få behålla henne.
Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena.
Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid
vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.
Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen,
men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin
segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.
* * * * *
Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle
Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det
gavs tillfälle till.
Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått
höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt.
Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till
uppkomst stängda för sonen.
Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta
med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.
I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo
klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.
»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så
mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör
veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli
slagen.»
Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte
hördes mittunder vågsvall och vindsus.
Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en
stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och
oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:
»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den,
som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott,
han kan göra mycken nytta bland människorna.»
Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och
han rätade litet på sin böjda rygg.
Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte
sig bredvid honom.
»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig.
Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka
på.»
Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga
susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin
smala, fina hand.


SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.

Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i
rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa
skymning, som rådde omkring honom.
Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och
gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning
att bekänna.
»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina
skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som
han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte
neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att
rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt
straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte
bliver något uppehåll i bedrövelsen.»
Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik
ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett
barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av
skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd.
Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för
övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var
envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn
till hörn.
»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och
allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en
särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå
fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»
Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade
begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i
eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt
beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar.
Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla
folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp,
då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan.
Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt
deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att
de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen
mil borta.
»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid,
fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till
endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det
anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten,
»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära
bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»
Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda
gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och
han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de
hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra.
Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och
framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och
missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av
några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och
blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?
Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov,
kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var
rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.
»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig,
bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill
säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen
några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under
förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde
förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det
inte efter den regeln.»
Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade
ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman
höll emot. -- »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga.
Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till
mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de
fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en
stackars vägfarande kan råka ut för.
Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att
få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman
läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning,
han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och
blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han,
som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.
»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få
en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför
allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös
och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag
inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen
på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de
verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De
bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla
allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit
uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett
lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att
utsätta människor för sådana frestelser.»
För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens
händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett
nöddråp.
Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad.
Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att
ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i
säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att
han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av
annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i
nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.
Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var -- det
erkände han villigt -- ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig
under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig
mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville
vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att
dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och
billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit
straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade
befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man
blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst
förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på
järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på
ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren
hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det
var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.
Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för
varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då
dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett
förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av
fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man,
som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast
övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att
bli lönnmördad.
Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande
hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid
iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av
rättfärdigheten utan också av dess tjänare.
»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon
faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan
dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna
ett mildare straff.»
Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på
huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.
»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,»
sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är
grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar,
att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller
ge fri en brottsling.»
Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par
gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade
inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in
en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara
nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.
Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt
oberörd:
»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför
har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet,
höll fram för den anklagade.
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen
Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat
torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den
trettonde februari 1909?
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de
båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och
att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»
Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.
»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv,
att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse
kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga
till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»
Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans
sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda
humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.
»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har
uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att
bläck och penna ligger till reds här på bordet?»
Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han
inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet.
Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt
ögonen.
»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren
med samma lugn, som han hade visat hela tiden.
»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset
för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det
är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»
Den anklagade svarade endast med en svordom.
Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade
lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna
ögonen och se efter.
Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. -- »Den
där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot
mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara
på det. Vad skulle det tjäna till?»
Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde
samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och
mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att
de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de
hade flera än en vägfarande på sitt samvete.
På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom
för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom
för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös
ur fängelset.
»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man
har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att
mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i
tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga.
Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad
det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga
bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet,
att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man
inte har bevis.»
Han kände sig så trygg, att han började vissla.
Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra
prövning inte hade varit alldeles utan gagn. -- »Hädanefter,» tänkte
han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli
fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från
grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius
Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter.
Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns
i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga
på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som
vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset,
var det har lust.»
Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och
ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:
»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»
Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden
in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade
på den med fingret, medan han talade.
»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt
överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte
ha talat högt för sig själv?
»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven
Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig
in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så
att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad
domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»
Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något
ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva
sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet.
Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette
egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna
människa. -- »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,»
tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»
»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där
papperet!» utbrast han.
»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och
såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog
det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom
fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd
för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala
om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem
tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att
bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att