Bannlyst - 12

Total number of words is 5043
Total number of unique words is 1294
34.1 of words are in the 2000 most common words
42.5 of words are in the 5000 most common words
47.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var
dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka
högt.
»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag
fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne
än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och
nersatt i graven.»
Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över
hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade
en aning om att han hade talat högt.
»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun
Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»
»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att
kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»
»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men
jag, olyckliga stackare, jag lever.»
Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än
förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han
fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.
Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin.
Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes
kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var
en levande han hade att göra med.
»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast
sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna
förstå detta?»
Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång
ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till
någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.
»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon
med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni
hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»
Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så
utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä
framför honom.
Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera
skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles
inpå henne.
»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror
ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom
tusen gånger, om det stode i min förmåga?»
Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade
henne, tog en stol och drog den fram till bordet.
»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»
Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:
»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon
höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just
inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.
Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot
förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin
berättelse.
»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.
Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med
handen kunde skymma bort ögonen.
Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.
»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så
hörde ni kanske historien om inackorderingen...»
»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen
illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»
Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt.
Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt,
då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och
berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom
om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade
underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då
hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.
»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.
»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i
smittkoppor.»
Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.
»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»
Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.
»Är det min hustru?» frågade han.
»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»
Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.
Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon,
»döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda
var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»
Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande
dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.
Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning
som förut.
»Nu ska ni tala om allting för mig!»
Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den
döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i
luffarstugan på Hånger.
Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den
förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon
hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu
en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon
ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig
ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.
Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa,
att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. --
»Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid
dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»
Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och
eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det
att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat
kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. -- »Den mannen kan inte
lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.
»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar
ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»
Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven
Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.
»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att
höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra
skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni
inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna
här på Hånger nu för det första.»
Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på.
Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.
»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte,
att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några
främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och
det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i
stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.»
»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton.
Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så
läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller
död för henne.
Han hade inte kraft att säga annat än detta:
»Det får stå i Guds hand.»
»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen
håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är
säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.»
Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog
hon en lättnadens suck.
»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och
fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att
alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan
förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det
av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?»
Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. -- »Åjo, vi säger
så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om
alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än
de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt
och tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.»
Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans
sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt
lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade
övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i
hennes ställe.


TREDJE DELEN


I SORG.

Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde
i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då
hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen
uppe i Algeröd och se hur han hade det.
När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att
kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt
honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig
lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli
präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos
honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände
hon ingen harm över.
Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt
små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med
inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt
bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i
Algeröd.
Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka
och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men
när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen.
Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till
ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som
var fullt av skratt och skämt och lustighet.
Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle
mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för
sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över
mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde
sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle
ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.
Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en
helt annan man.
Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så
besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen
förträfflighet.
Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande.
Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att
han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han
vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående
och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.
Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det
hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade
utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde
aldrig komma till punkt.
Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de
beundrade honom.
Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans
fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en,
som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste
söka efter upprättelse.
Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga,
och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han
ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg
och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet.
Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott
sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp
greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde
hustrun så, att han höll på att gå under.
När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå
och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta
bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han
snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han
skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.
Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom
in i hans rum.
Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns
tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och
sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.
Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes
böcker stodo främst på bokhyllan.
Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som
dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid
sängen.
»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen
annan.»
Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett
par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten
tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt
ansikte.
»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min,
som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»
Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som
Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i
flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd
innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.
»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?»
sade han.
Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.
»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv
har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när
det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»
Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en
frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga
det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade
prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon
annan med arbetet.
Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp
på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov
till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade
den ifrån sig.
Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en
annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul
skinnpåse.
»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger
den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller
natt.»
Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet
i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han
stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men
att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner
ur instrumentet.
Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.
»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst,
»och låt mig höra hur det är med dig!»
Då bröt han ut i våldsam gråt.
»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag
kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.
»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon
är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför
att hon var rädd för mig.
»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att
jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne
ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde
in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida.
Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag
väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv
hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta
jordevandringen?
»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte
tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det
var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog,
därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna
kvar hos mig.»
Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade
förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har
någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas
av ånger och samvetskval.


BREV FRÅN HÅNGER.

Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans
arbetsrum mittpå en förmiddag.
Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig,
och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över
hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan
henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.
Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad
för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och
förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen
ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner,
och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte
rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda
hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga
förstöring.
Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt,
och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett
många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.
Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i
huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna
hade det gått, som det kunnat.
När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat
dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.
De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes
eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade
henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin
tjänst.
Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu
ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som
kommer ihåg Sigrun i detta hem.»
Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade
mycket att säga honom.
Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad
högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta
honom en saga.
»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt
bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och
bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa
jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det
stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade
hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med
allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem
många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor
och boskap, så att de skulle komma till skada.
»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon
gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte
ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och
skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har
köpt.' -- 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder,
som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så
gick jag min väg med tygpacken.'
»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa
jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?'
-- 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var
inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' --
'Ånej då! I vilket av ögona?' -- 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och
med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur
hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det.
Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.
»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,»
sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende
öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag
ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har
ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös
och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»
Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp
ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:
»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara
för att tala om detta gamla.»
»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför
att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara
bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det
blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»
Mannen framför henne skakade på huvudet.
»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»
Men Lotta svarade utan minsta förvirring:
»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt
bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är
det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»
»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och
till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att
det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om
prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i
källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och
jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark
och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom
vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den
mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru,
som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod
av det mörka, som fanns inom honom.»
»Lotta Hedman!»
Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en
varning att inte gå för långt.
»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta
som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld
på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke
större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er
vågskål, för att det skall väga jämnt.
»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när
Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör
det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det
har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag
åter kan se människor i ansiktet.»
Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte
kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han
skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat
sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse
att meddela honom underrättelsen.
Och så började Lotta berätta.
Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur
mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett
stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och
ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få
fram orden.
Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera
underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger
hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men
ganska långvarigt.
Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda
folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag,
och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting
hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut
i det främmande.
Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse
och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville
vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.
Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade
erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det
stod skrivet dessa få rader:
»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed
honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig
värd att än en gång bli hans hustru!»
Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden.
Han slet upp det och möttes av det enda ordet:
»Förlåtelse!»
Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert,
sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig
fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda
dans.
»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar
henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en
skolexamen.»
Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste
kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset
skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på
vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot
Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.


HÅNGERJÄTTARNA.

Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt
inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har
hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under
en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida
tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken,
har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt
mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av
osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga
bergvidden.
Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig,
så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de
dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än
större makt.
Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda
fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen
med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga
bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio
gårdar.
För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med
grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den
brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat
också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till
barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som
upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut,
att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle
den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en
helig Guds man.
Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa
tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bannlyst - 13
  • Parts
  • Bannlyst - 01
    Total number of words is 4919
    Total number of unique words is 1272
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 02
    Total number of words is 5048
    Total number of unique words is 1358
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 03
    Total number of words is 4960
    Total number of unique words is 1317
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 04
    Total number of words is 5107
    Total number of unique words is 1306
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 05
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1366
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 06
    Total number of words is 5076
    Total number of unique words is 1256
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 07
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1251
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 08
    Total number of words is 5198
    Total number of unique words is 1220
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 09
    Total number of words is 4895
    Total number of unique words is 1264
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 10
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1196
    36.9 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    48.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 11
    Total number of words is 4910
    Total number of unique words is 1279
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 12
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1294
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 13
    Total number of words is 4963
    Total number of unique words is 1365
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 14
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1340
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 15
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1344
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 16
    Total number of words is 1245
    Total number of unique words is 554
    39.2 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.