Bannlyst - 16

skolhus, och där begära de att få komma in.
'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till
dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat
för kunskaper.'
Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava
för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och
låter dem slippa in.
Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro
rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.
Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret
ligger i jämna lockar kring hans huvud.
'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till
dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa
dagar lyda på jorden?'
Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare
fråga göres dem. De svara alla på en gång:
'Du skall icke dyrka avgudar!
Du skall icke missbruka din Guds namn!
Du skall helga vilodagen!
Du skall hedra fader och moder!'
Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de
förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram
orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt.
'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren.
'Låt mig nu höra fortsättningen!'
Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon
svårighet:
'Du skall dräpa!
Du skall bedriva otukt!
Du skall stjäla!
Du skall bära falskt vittnesbörd!
Du skall hava lust till din nästas hus!
Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans
boskap och allt hans gods!'
Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de
så väl hava bestått provet.
Men läraren frågar dem:
'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har
satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?'
Och de svara honom:
'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.'
Då tillropar dem läraren:
'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'
Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång
dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra
himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på
jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.
Men då tilltalar dem läraren.
'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.
Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.
Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska
skola nästa år uppstå.
Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att
nya skola uppkomma i de förkolnades rum.
Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på
jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.
Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare,
vill jag förfölja honom.
Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att
ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och
skaffa sig avkomma.
Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är,
och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden
skall bliva kallad den mörka.
Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla
mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till
alla de övriga!
Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men
hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I
tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?
Ty det stora vilddjuret är kriget.» -- -- --
Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande
människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.
»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen
talat genom min mun?»
Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.


AVSLUTNING.

Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande
fram till prästgården i Algeröd.
Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade
blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon
dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger,
och ryktet hade sakta spritt sig.
Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något
rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle
få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat
sig.
När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen
och gjorde sig hemmastadd där.
Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen
kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över
henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.
Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget
liv, såsom han levde sitt.
Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och
hade ett brev i sin hand.
Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon
hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.
Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid
sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.
»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor
förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick
underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till
sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det
går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»
»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.
»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och
jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras
mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet.
Medel skulle ställas till vårt förfogande...»
Hon såg, att mannens ansikte mörknade.
»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.
Han steg upp och gick ett varv över golvet.
»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig
däremot.»
Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.»
»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig
över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»
»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt.
Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.
»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var
beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl
hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag
anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och
frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta,
och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla
plats!»