Bannlyst - 09

Total number of words is 4895
Total number of unique words is 1264
35.6 of words are in the 2000 most common words
45.2 of words are in the 5000 most common words
48.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst
kommen orätt.»
Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände
sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna
från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet.
Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på
läpparna, och hon skyndade fram mot den åkande.
»Är det du, Lotta, är det verkligen du?» sade hon, och hon hade tårar i
ögonen.
Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att
Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte
hade kommit för att sköta om henne.
Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på
landsvägen och be Sigrun om förlåtelse.
Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina
armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne.
Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon
hade kommit.
Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största,
som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: »Vad Sigrun
måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla
fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig.»


PRÄSTGÅRDEN.

Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig
tycktes kunna ta ett slut.
I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och
likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och
voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro
uppflugna på sina pinnar.
I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför
brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar.
Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde
djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.
I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och
köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur
de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från
sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk
och väntade på kvällsvarden.
Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en
gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en
tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans
hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon
stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.
Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit
emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom,
som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra
pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just
aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under
förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att
förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.
Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet
slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra
ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han
var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken
världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och
intelligent man.
Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om
hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och
aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk
prästgård.
Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät
ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa
med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla
längtan, men hon förmådde inte.
Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han
satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om
stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han
tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa
prat.
Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur
mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och
brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut
med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen
med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen,
som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut
nästan som ett rum.
Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon
ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att
Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa
kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt
länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med
prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon
hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga
tusenårsriket.
Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för
att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste
nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med
glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i
brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått
ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen
mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om
kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon,
att hon hade en hel salong att svänga sig i.
Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset,
lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att
tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu
prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att
inackorderingen var kär i hans hustru.
»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan,
»att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka
någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han
sig inte om.»
»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal,
slagrörd karl!»
I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han
talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och
funderade.
Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad
ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?
Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de
sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att
försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka,
när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han
hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara
sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland
människorna.
I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han
hade sagt.
Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var
närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.
Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan
den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade
upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan
man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick
framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.
Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad
försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod,
därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför
hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.
Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom
det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda
korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra
sjuksköterskors bragder under kriget.
Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam,
att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.
I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset,
hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar
voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: -- »Jag
undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar
nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med
svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han
henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om
någon annan.»
Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.
»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig
till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar
ingen efter.»
»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon.
»Du har det lugnare du, Lotta.»
Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun.
-- »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så
orolig,» viskade hon för sig själv.
Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade
gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största
likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan
minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med
ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod.
Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang,
kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade
undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn,
stod han och gav akt på dem.
Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och
barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg
han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i
hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom
helt sakta tår på tår.
En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes
rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog
rörde vid henne.
»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,»
sade han. »Ni ville vara med där ute.»
Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.
»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte
förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»
»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»
»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina
sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på
bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång
få rå mig själv.»
Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. --
»Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»
I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till
arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande
fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till
någon förklaring.
Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i
sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att
hejda honom.
»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den
främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett
ögonblick.
»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.
Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet,
stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga
efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i
förstugan, utför trappan, bort över gården.
Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen
starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon
reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män
ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.
Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de
bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också
de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina
platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med
hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de
alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med
händerna.
»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre!
Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»
Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad
hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.
»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl
varandra!»
Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var
stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att
ta hand om matmodern.
De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för
hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.
Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett
barn.
»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta
Hedman!»
De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne
tvärsöver gården till brygghuset.
Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och
hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela
kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.
»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting
orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»
Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte
vatten på henne, och då hämtade hon sig.
Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken
djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun
knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon
upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och
hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.
Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till,
men hon kunde bara upprepa samma sak.
»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt
uppspärrade, förskrämda ögon.
»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt
i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade
Lotta och duade henne som i forna dagar.
»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»
Lotta försökte avbryta henne.
»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi
ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»
Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.
»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka
helt kort och klart.
»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»
»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng.
Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag
känner mig trygg.»
Strax därpå började hon med sitt:
»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte
med intresse följde med vad hon sade.
Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo
inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin
vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka
med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De
hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.
Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts
över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och
språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en
befallning med sin vanliga röst.
»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet
och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort
härifrån.»
Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun
gingo in i huset för att se hur där stod till.
Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade
skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit
undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och
man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte
på långt när det värsta, som kunde ha hänt.
Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera
gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna
sig och sjönk i sömn.


FÖRBEREDELSER.

Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den
beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds
prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.
»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd
varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha
skett någon olycka,» säga de.
Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i
hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes
vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte
hade den ringaste aning om vad som förestod.
Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över
Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. -- »Hur ska detta
sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor
kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles
förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram
som ett vilddjur.»
»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv.
»Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon
håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem
tillsammans igen.»
Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad
upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet
förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta
med fullkomligt lugn röst:
»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och
du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara
mig.»
Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. -- »Hon är rädd
ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I
morgon är hon kry igen.»
Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten
utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till
lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade
Sigrun henne tillbaka.
Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen
var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var
skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.
Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå
höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne,
säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam
samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.
Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte
kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som
bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten,
och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans
saker.
Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen
var borta från gården.
Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det
ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade
lovat komma fram på dagen.
»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi
visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle
väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal
sjukling.»
Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där
benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen,
Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var
färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.
»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske
lyckligare än förr, när detta är överståndet.»
Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev,
men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.
Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov
timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården
tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.
»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och
husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern.
»Det är, som om någon skulle ligga och dö.»
Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med
hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att
Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det
lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.
Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade
Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var.
Hon var så skälvande och uppskrämd.
»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.
Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna
benet, som smärtade honom.
»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta
hastigt.
Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han,
»aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»
Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den
mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu
försökte hon i alla fall att trösta honom.
»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.
Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället
gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.
Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun,
som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli
bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda,
och nu hade det kommit till något slags kris.
De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon
skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig
annat än det, som hon kände lust för.
»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det
kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru
Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig
till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta
kan jag inte nu ge besked om.»
Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade
blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade
blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.
En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från
gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag
kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag
låg Sigrun och sov från morgon till kväll.
Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det
var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte,
därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»
Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.
Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom
sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog,
att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade
hon ingen kunskap om dem.
En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju
hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans
mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått
från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om
dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i
det tomma huset.»
Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.
En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en
tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och
järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid
detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.
Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde
inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att
marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.
Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess
långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag,
som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.
»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till
krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag
ska få dig frisk till jul.»
Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.
»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon
berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande
högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak
tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,»
mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»
Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon
julklapp, som måste vara färdig till julafton.
En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade
råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande,
röst, hans ödmjukhet. -- »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men
just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»
»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.
»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett
svart tält och en lång släde.»
Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.
»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte
vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan
ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg,
då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.»
»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.
Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av
Sven Elverssons historia.
»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till
sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han
kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom
att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät
han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att
bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de
fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans
ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men
han flyttade därifrån före oss.»
Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora
förtroende han hade ingivit henne.
»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bannlyst - 10
  • Parts
  • Bannlyst - 01
    Total number of words is 4919
    Total number of unique words is 1272
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 02
    Total number of words is 5048
    Total number of unique words is 1358
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 03
    Total number of words is 4960
    Total number of unique words is 1317
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 04
    Total number of words is 5107
    Total number of unique words is 1306
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 05
    Total number of words is 4894
    Total number of unique words is 1366
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 06
    Total number of words is 5076
    Total number of unique words is 1256
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 07
    Total number of words is 5113
    Total number of unique words is 1251
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 08
    Total number of words is 5198
    Total number of unique words is 1220
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 09
    Total number of words is 4895
    Total number of unique words is 1264
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 10
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1196
    36.9 of words are in the 2000 most common words
    44.6 of words are in the 5000 most common words
    48.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 11
    Total number of words is 4910
    Total number of unique words is 1279
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 12
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1294
    34.1 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    47.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 13
    Total number of words is 4963
    Total number of unique words is 1365
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 14
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1340
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 15
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1344
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bannlyst - 16
    Total number of words is 1245
    Total number of unique words is 554
    39.2 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.