Bannlyst - 01
Total number of words is 4919
Total number of unique words is 1272
34.1 of words are in the 2000 most common words
43.0 of words are in the 5000 most common words
47.5 of words are in the 8000 most common words
BANNLYST
EN BERÄTTELSE
AV
SELMA LAGERLÖF
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
_Copyright. Albert Bonnier 1918._
_Första--femtonde tusendet._
STOCKHOLM
ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918
FÖRSTA DELEN
GRIMÖN.
På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och
en hustru, som voro varandra mycket olika.
Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit
annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla
dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla
vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra
ut vid femtio som vid tjugu.
Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som
stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god
ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl,
utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i
en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.
»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken
lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett
märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att
göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»
Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som
var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo
hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en
hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.
»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten
såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade
han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat
se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå
och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»
Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att
tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det
ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka
några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan
de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.
Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga,
att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön
otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång
skulle ge honom fullgod lön för mödan.
»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte
hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter
ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej,
när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska
ta födan ur havet.»
Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset
och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.
»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och
handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag
först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen
skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi
blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn
vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en
inte heller begära.»
De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på
att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen
hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i
en mening.
»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte
första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken
förvånad eller förargad.
»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag sitter just och tänker på
att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»
»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och
log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har
till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel
församling.»
»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om
öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första
vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga
kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem,
och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»
Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det
inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne,
framträdde allt tydligare.
»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av
sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,»
framkastade mannen.
Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med
en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans
gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa.
»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle
en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här
blev ju hjälpta till slut.»
»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu
är de hemma i England tillbaka.»
»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras
livsdagar,» avslutade hustrun.
Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men
mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton.
»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han
kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot
honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är
det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans
namn i dag här i tidningen.»
Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som
något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick
behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och
överöste honom med frågor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade
drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i
rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.
Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av
de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel
och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett
engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De
främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga
honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra
honom till sin arvinge.
Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De
fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde
låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras
vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det
kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.
Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under
hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte
en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på
havsbottnen.
»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland
namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»
»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.»
»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen.
»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara
rätt.»
Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att
denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne
kärast av alla hennes barn.
»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen.
»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»
Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela
historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då
skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och
kunnat handla därefter.
Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde
reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för
sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit
längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras
fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur
undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av
svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.
»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon.
»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»
»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir
stjärnor och medaljer i all oändlighet.»
Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.
»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här
nordpolsfararna,» sade Joel.
Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden
berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta
sättet.
»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett
gathörn och hade fått se honom gå förbi!»
»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i
tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och
anförvanters förfogande.»
Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- »Ack, du
Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit
med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där
ångbåten. Det hade _hon_ inte unnat oss.»
Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort
hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit
gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne
till ett riktigt vidunder.
»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade
mannen.
Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga
ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta
det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. -- »Hela vår
framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter
annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.
»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När
hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och
han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han
for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit
henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt
folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.»
All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade
plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.
»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är
besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog
hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid
kyrkan i dag.»
Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.
»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret,
blir allt fördärvat.»
»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade
han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade
fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen
annan utväg. -- »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han,
som gav mig den här tidningen.»
»Kyrkoherden!»
»Ja, han ville tala med mig om Sven.»
»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan
som han nu är.»
Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod.
Äntligen brast det löst liksom med en explosion.
»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en
stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»
»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och
talar om det för dig.»
Nu sprang hustrun upp. -- »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men
i all världen! Och det säger du mig först nu!»
Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var
städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.
»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på
färde.»
Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans
huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.
»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och
tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss?
Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte
dugt förut, så duger vi inte nu heller.»
»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade
mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var
så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha
gjort.
Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens
sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.
»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»
»Jag vet en del.»
»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»
»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för
dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»
»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars
kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det
skulle ha förargat mig efteråt.»
Mannen kände, att vreden växte inom honom. -- »Det är hennes mening att
förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara
värre och värre för vart år, som går.»
»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig
om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste
tala om.»
»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du
med det?»
»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget
i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all
högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men
sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om
nordpolsfararna.»
Hustruns ansikte stelnade till.
»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan
hårt sammanbitna tänder.
»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På
måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se
dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»
Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.
»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om
han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»
»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte
är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade
hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var
det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...»
»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.
Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde
henne.
»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade
mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer
än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»
»Och Sven var med om det?»
»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han
blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det
heller inte.»
»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten,
»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog
för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få
komma tillbaka hit. Är det inte så?»
»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.
»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte
komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara
hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte
inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och
hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att
ingen annan vill se åt honom.»
Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet.
Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle
för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände,
syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak.
-- »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir
nöjd.»
»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte
svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»
»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste
något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.
Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.
»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du
vänta, tills han kommer?»
Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa
henne för hennes kärlekslöshet.
»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om
hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut,
skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och
revolvern fick göra följe, och laddad var den.»
»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.
»Hon visste om den.»
»Och sen då?»
»Sen blev det forstås så, som de ville.»
»Så att nu är han död?»
»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»
»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som
har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda
sig, fastän han ingenting hade gjort!»
Därpå vände hon sig häftigt till mannen.
»Du ljuger! Det är inte sant.»
»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha
trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så
tvivlar jag inte.»
»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han
hade ju oss.»
»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade
han ju inte så orätt i.»
Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.
-- »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett
stenhjärta, därför måste han dö.»
Hon bara grät och jämrade sig.
»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle
skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade
honom.»
»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han
lägger just i land.»
»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»
»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»
Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han
tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.
Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.
»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade
han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket
tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina
fosterföräldrar.»
Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu
förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon
ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.
»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»
Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit
för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon
tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon
hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon
tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos
sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa
kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans
ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek
for genom hennes hjärta.
»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit
mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän
den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har
försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag
inte annat än älska honom.»
Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med
ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.
»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag
skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.
I KYRKAN.
Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla
ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade
funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.
På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde
han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som
antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han
hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin
känslighet kvar, men hon älskade honom.
Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket
pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans
blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade
bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare
kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul,
sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom
oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt
behändigt använde till att röra om med i sin soppkittel.
Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så
stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han
endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här
lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem
funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött
mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta
kvar i kyrkan.»
»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än
denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de
begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte
för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres
dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av
mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder.
Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har
jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.»
Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen
till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit
väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far,
följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom
ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos
föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig
man.
Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson,
mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i
kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.
Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara
med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en
stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå,
en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han
hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan.
»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den
mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå
smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han
hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.»
Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för
kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig,
försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända
kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han
först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.
Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett
par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde
fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg
scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens
kropp.
Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i
kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess
makt.
Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han
inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta
från sin misstämning.
Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om
nödlögnen.
Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som
Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga
sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet
från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro
aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade
dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att
händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande
exempel.
Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig
in på ämnet.
När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. -- »Jag hade
kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han.
Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall
illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan
alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men
kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav
församlingen till livs hela äventyret.
Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en
obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat
visa sig i kyrkan. -- »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du
visa dig i min Guds hus?»
Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit
väldet över honom.
Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte
uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.
Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han
kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle
erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det.
Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd
att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod
talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!
I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade
Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.
När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick
utanför kyrkporten och sågo sig omkring.
Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän,
nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor,
men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bannlyst - 02
- Parts
- Bannlyst - 01Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4919Total number of unique words is 127234.1 of words are in the 2000 most common words43.0 of words are in the 5000 most common words47.5 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 02Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5048Total number of unique words is 135832.4 of words are in the 2000 most common words41.1 of words are in the 5000 most common words45.6 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 03Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4960Total number of unique words is 131730.9 of words are in the 2000 most common words40.2 of words are in the 5000 most common words42.9 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 04Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5107Total number of unique words is 130633.7 of words are in the 2000 most common words42.4 of words are in the 5000 most common words45.8 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 05Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4894Total number of unique words is 136632.8 of words are in the 2000 most common words40.3 of words are in the 5000 most common words44.4 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 06Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5076Total number of unique words is 125635.8 of words are in the 2000 most common words45.8 of words are in the 5000 most common words49.7 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 07Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5113Total number of unique words is 125134.6 of words are in the 2000 most common words43.8 of words are in the 5000 most common words48.0 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 08Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5198Total number of unique words is 122034.5 of words are in the 2000 most common words44.4 of words are in the 5000 most common words47.8 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 09Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4895Total number of unique words is 126435.6 of words are in the 2000 most common words45.2 of words are in the 5000 most common words48.7 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 10Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4985Total number of unique words is 119636.9 of words are in the 2000 most common words44.6 of words are in the 5000 most common words48.5 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 11Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4910Total number of unique words is 127934.8 of words are in the 2000 most common words43.9 of words are in the 5000 most common words47.8 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 12Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 5043Total number of unique words is 129434.1 of words are in the 2000 most common words42.5 of words are in the 5000 most common words47.2 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 13Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4963Total number of unique words is 136533.2 of words are in the 2000 most common words42.6 of words are in the 5000 most common words45.3 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 14Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4901Total number of unique words is 134030.7 of words are in the 2000 most common words39.6 of words are in the 5000 most common words43.9 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 15Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4999Total number of unique words is 134432.2 of words are in the 2000 most common words41.1 of words are in the 5000 most common words45.7 of words are in the 8000 most common words
- Bannlyst - 16Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 1245Total number of unique words is 55439.2 of words are in the 2000 most common words46.6 of words are in the 5000 most common words49.5 of words are in the 8000 most common words