Bannlyst - 07

sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått,
som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors
kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg
söderut.»
Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon
visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt
borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. -- »När ska kriget bli
slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss
det!»
Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över
mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle
kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i
den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka
på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av
tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på
försmäktande fångar.
Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och
drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget
hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet,
arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå
hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska
det bli en ända på detta elände?»
Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av
sitt tal.
»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort,
då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i
världen.»
Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där
människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.
Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast
av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.
»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga
arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte
sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av
skrivandet.
Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och
ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med,
och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»
Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade
försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande.
Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den
närmast sittande kunde uppfatta orden.
»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva
kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den
sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna
dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds
tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden
stråla av rättfärdighet.»


DEN SKÖNA MUSIKEN.

Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station
till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så
småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade
lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade
försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags
lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit
med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk.
Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon
hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först
efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild,
låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att
precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll
hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon
för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin
värdighet.
»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era
syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag
är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en
stor heder!»
Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om
den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu
talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon
rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som
hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande
på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver.
»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag
var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare
döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min
kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman.
Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos
föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn
för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig
till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än
att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa ärenden åt henne
och läsa högt ett kapitel ur bibeln för var dag.
På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon
lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett
municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat
än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större
bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag.
Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över
med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor
borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden,
och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss.
Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till
prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var,
som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal
älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin
och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och
lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig.
Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i
vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket
som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på
älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven,
och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var borta och
försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.
Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i
väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen
var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i ansiktet. Det var ingen
brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan.
Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad,
och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade
det aldrig gått förut att komma fram till prostgården.
Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen
människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående
och väntade nere vid dörren.
Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i
övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det
spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var
glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att
jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg.
Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen.
Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln
i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint
instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier,
som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar,
och de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de
smekte mina kinder, då de for förbi mig.
Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade.
Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvägs uppe i Guds himmel.
Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det
vackra spelet.
När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och
bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft
begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död,
hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade
ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten.
Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till
mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i
övervåningen.
Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara.
'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i
övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång
hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela
samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.'
Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju,
att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig.
Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt
att tala mig till rätta.
'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det
är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att
spela den här dagen.'
Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att
jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min
väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp
maten, som var framsatt åt mig.
Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil
därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade
om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.
Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig.
'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna,
att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma
köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men
vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset
har spelat en ton på själva begravningsdagen.'
Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte
vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel och
sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn.
'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor
nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så
vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt
utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig,
som lever kvar i det mörka och ovissa.'
Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig.
'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som
ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att
Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.'
Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in
i ögonen, och så suckade han och gick sin väg.
Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det,
som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något
underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma,
som jag hade varit.
Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något
besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag
var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och
mångkunniga.
Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans
profeter, som jag hade läst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag
skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå lika länge som himmel
och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd bland människor och
aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat än en fattig
arbeterska i en lådfabrik.»


LÄSKAMRATEN.

Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna
berättelse.
»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han.
»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik.
På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.»
När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn.
Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda
övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att
i lugn få tänka över det han hade hört.
När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala
mera med honom. -- »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska
rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig.
-- »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles
främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv.
Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. -- »Tala med honom om
Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god
man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken
människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så
håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala
om allting. Tala med honom om Sigrun!»
»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk,
där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så
utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina
tankar.»
Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och
steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och
mannen, som satt mittemot henne.
Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade
hatten upp i nätet och började språka.
Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var
denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än
fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina
bekymmer.
»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det
skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag
har det.»
Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i
ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.
»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har
bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»
»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag
säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat!
Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget
ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer
hem.»
»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av
prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»
Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.
»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,»
fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.
Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller
hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.
»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med
mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»
»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har
hela dagen för oss.»
»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag,
under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i
ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer
ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än
att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han
väl lov att vara nöjd med oss.
Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra,
vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre
och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små
flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna,
som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något
hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att
vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.
Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att
prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn
och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.
'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd
med oss.'
Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop,
och nu stod vi återigen och stirrade på henne.
Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid
tinningarna i små lockar och föll i mjuka vågor över hjässan och neråt
nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa
ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon
var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett
genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt
ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet
och till hela väsendet.»
Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i
handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant
det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp
för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.
»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn,
men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.
Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag
att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån
henne.
För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon
hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk
prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men
detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av
ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.»
Mannen, som ännu satt med handen för ögonen, nickade ofrivilligt. Det
var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som
hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte
var av hans slag.
»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den,
som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan
väl inte förstå hur jag menar?»
»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa,
som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade
han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.
»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta
Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att
tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa.
Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att
jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den,
som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än
de?
Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen,
alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och
sällade sig till mig.
'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt
henne,' sa en av dem.
'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser
ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig.
'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som
en ullbuske.'
Jag satt stilla och hörde på dem. -- 'Om det inte vore något annat än
det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är
från en annan värld.'
'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du
får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på
andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.'
Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag,
att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda,
när de försökte trösta.
Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida
sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i
kammarn en kall vinterdag.
Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet,
och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon
smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra
stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat
läsningen.
Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag
var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta
förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig lycksalighet.
Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne
alltfrån den stunden.»
»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den
lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna
och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara
var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo
förstod, att det bara var barmhärtighet.»
»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till
mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig
för evigt. Varför kommer du tillbaka?»
»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta
Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra
musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att
jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne,
och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och
en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt
ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att
få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de
pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig
göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok
eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att hon inte
trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt något sådant
ämbete.
Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon
talade om detta.»
Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade.
»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte
tro vilket nöje ni gör mig.»
»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag
trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.»
»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig
om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så
skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den
där första roddturen, kan jag förstå?»
»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner.
Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för
Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med
stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar
och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men
hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest
längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.»
Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt
handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat
efter att få komma ut på havet, det sa hon till mig. Hon hade längtat
efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev
jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något
gott i mitt liv.»
Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare,
fortsatte oförtrutet sin berättelse.
»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig
mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till
älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for
uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter
sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått
uppleva.»
Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till
mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så
oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande
kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer
du i din ungdoms friskaste glans?»
»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.
»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på
vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård,
som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram
efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags
gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.
Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt.
Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på
var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme
vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå
kvällshimlen.
Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle
med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om
äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus
och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på
källartaket.
Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var
knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut
att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.
Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till
varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade
varandra.
'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax
utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade
naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.
Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur
skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så
många syner och röster att fröjda mig åt?
Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag
när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret
bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det
var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var
också över den något gammaldags och urmodigt.
Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte
heller något djur var i rörelse.
Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en
stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en
grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var
grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte
hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.
Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning