Valéries duenna: En roman på g-strängen - 07

-- Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade
Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på
orden.
-- Du -- du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända
upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin
syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.
Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade
hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.
-- Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste
inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig,
att du ej förstår --
-- Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår,
att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som
öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan
hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var
det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där
olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört
den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det
icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig
och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han
ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.
Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett
slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot
väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen
fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa,
sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så
afskyvärda?
-- Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens
och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula
skämde bort mig såsom du i alla tider gjort -- emedan han gjorde det
jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag
icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna
ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom --
med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så
gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du
gjort?
-- Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte
förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig
vänskap. -- Det var inte rätt af oss -- två unga flickor, som bo helt
allena -- att taga emot honom, såsom vi gjort -- jag borde aldrig ha
tillåtit honom att taga dessa lektioner. -- Och Valérie, du måste ju
till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en
förevändning att få tillträde till vårt hus.
-- Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag
värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss.
Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan
utöfva någon dragningskraft på honom.
Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.
-- Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han
kom hit, emedan du roade honom -- emedan ditt vackra ansikte behagade
honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste
mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök -- tror du,
min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande
anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen
icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att
andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig
om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma
för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans
uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna
själfviska nycker.
Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville
öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes
och stod ett ögonblick mållös.
-- Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du
värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej
på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom --
att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå
tilltro honom någonting dylikt?
Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket
aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med
honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i
dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit
dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen,
dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er
vän -- och hennes."
Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så
ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett
riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit
sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg
hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på,
huru stor den fara var, som hon förebygt.
-- Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte,
sade hon efter en kort tystnad -- hela hans personlighet är intagande.
Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag
har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle
fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så
glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag
började tänka -- frukta.
Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.
-- Hvad menar du? frågade hon slutligen.
-- Jag menar -- att du kunde lära dig -- älska sir John. Och ack -- min
lilla Valérie, jag känner dig! -- Om han icke älskade dig tillbaka på
samma sätt -- och det vore ju dåraktigt att vänta det -- så skulle det
krossa ditt hjärta!
Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt -- men när hon
sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och
torkade sina ögon.
-- Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte
hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är
så exalterad -- så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir
John! -- _l'aimer d'amour?_ Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när
jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner
är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig
till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är
större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har
någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af
honom som vän -- ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag
tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig --
han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom
till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma -- alt är dystert och
tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot,
Margot, hvad du är ovänlig och grym -- nu började hon åter bittert
gråta -- grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt
solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet,
enformighet och hopplöshet.
Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.
-- Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga
snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder
till någonting? Jag afskyr detta hus -- detta jämmerliga, lilla,
tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med
dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma
elever. Jag hatar alt och allting utom sir John -- och nu har du visat
bort sir John!
Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade
hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt
henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på,
tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af
lidelsefulla tårar.
Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig
sett henne gråta på detta sätt -- så förtvifladt, så bittert. Hela
hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid
systerns fötter.
-- Min lilla, älskade Margot -- nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! --
Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan
tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.
-- Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en
otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde
jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att
jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet
ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och
jag alltid varit så lyckliga tillsamman.
Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande
konvulsiviskt.
-- Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på
golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta,
så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade
patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro,
att jag är sorgsen.
Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde
förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse;
men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt,
hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt
för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin
själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog
armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon
ännu icke kunde uttala det i ord.
Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot
dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade
däremellan fram ömma ord.
-- Ah, min _Bon-papa chéri_, du har ju förlåtit mig, icke sant? _Je
vous adore -- je vous adore!_ Jag skall aldrig mera klaga -- alt hvad
du gör är rätt!


X.
Allegretto ma non troppo.

De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt,
som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver
de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig
detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes
sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men
Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och
nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad
likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott,
hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram
med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i
Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt
rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin
törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne.
Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon
hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes
detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna
uppmanade henne mera att spela på något af deras _"at home"_. Alla
löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En
eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady
Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta
till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags
tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. -- Hon hade således
icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade
sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå
tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns
ord: "Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes."
"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:
"Han var -- han var vår vän -- och jag har visat bort honom." Hans
ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon
satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången
liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett
ställe i en af de sånger hon lärt honom -- ett ställe, där han alltid
gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och
den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han
lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna
rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver
hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att
vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl
ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande
felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu
skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon
betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan
plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som
blifvit afbruten genom detta känsloutbrott -- nämligen att ordna och
lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så
trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som
var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till
en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner
han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så
affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det
faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto
mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter
hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på
brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref -- ett bref med en
check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af
några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han
skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle
Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er.
Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och
hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för
den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad
räkning. Högaktningsfullt o.s.v." -- Det var då det slutliga afskedet.
Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha
funnit situationen lika svår som hon.
Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som
kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst
under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän
hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla
ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös
för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.
Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne,
ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke
gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de
uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det
var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i
hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet
näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg
ännu tarfligare ut. --
Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett
djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af
öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att
skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte
sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter.
Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte
färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både
öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin
ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så
öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring
helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke
allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett
förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke
smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen
tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro,
huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att
hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han
hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna
gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att
följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.
"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det
hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.
Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel
gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det
värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra
sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig
karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags
smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke
tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers
välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för
henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.
Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett
förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas
på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst
öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa
förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf,
för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig
själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt
rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför
kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett
helt annat sätt? -- Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån.
Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen
fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen.
Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att
han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin
tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som
möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar,
Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med
sitt lätjefulla lif:
"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."
Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han
utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon
hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit
otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta
hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig
att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen.
-- Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.
Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte
alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots
ansikte, som förföljde honom.
I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans
jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På
vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då
han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross,
fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände
igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par
stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som
troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta
bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde
Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten,
att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och
hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom.
Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"
I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig
omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga
leende och sade -- alldeles som de i går hade skilts som de bästa
vänner:
-- Nå, hvart är ni på väg?
Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans,
medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes
öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en
liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i
ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick
fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga
ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan
den aldrig förut visat sig där.
Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon
skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad
han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula
själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver
att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med
henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på
de starkt trafikerade gatorna.
-- Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande
leende -- hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet
öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl
bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är
alltid så förfärligt rädd.
Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann
förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand
och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i
sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.
-- Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld
på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något
svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans
kontor är här i närheten.
-- Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid?
frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.
-- Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar
och jag har hittils icke fått några nya i stället.
-- Har er syster spelat någonstädes?
Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.
Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon
viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for
genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande
förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady
Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på
honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.
-- Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör
Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en
förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon
offentligt -- på en konsert -- skapat sig ett namn. Hon längtar att
offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre
framgångar skulle icke stilla hennes längtan.
Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans
själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda
manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone
icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.
-- Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.
Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?
-- Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har
utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke
hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det
mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg
Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt
uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag
föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt
rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan
icke är omtykt i England.
-- Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån
det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli
stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma
åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall
skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade
han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst
icke komma och söka upp er?
Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:
-- Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.
Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en
gång -- det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så
mycket mera än de själf viste af -- som fortfarande bådo: "Var icke ond
på mig."
Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere
sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra
af fruktan för hans misshag.
-- Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade
henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min
musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag
aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i _Comme à vingt ans_. Jag
fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten
i den rörande sången -- jag måste gråta, men icke i den underbara
falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.
Han skrattade och Margot skrattade med -- men det var ett skratt med
återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som
inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så
här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert
trots de gycklande orden.
-- Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt,
ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det
bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er
värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha
någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig
som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?
-- Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga
en omöjlighet.
-- Men om --
-- Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende,
skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.
-- Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter
upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?
Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis
skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon
omöjligt kunde tvifla därpå.
-- Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret,
fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi
bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för
andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi
träffats.
De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt
på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda
gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den
försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.


XI.
Mezza voce.

Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett
ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte
sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen.