Valéries duenna: En roman på g-strängen - 03

Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot,
kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och
vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit
ett härskarepar.


III.
Molto espressivo.

-- Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady
Mary ifrigt morgonen därpå.
-- Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes
nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi
då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?
-- Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen
försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles
afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll,
käre John?
-- Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst
skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer
väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.
-- Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot
honom.
-- Åh, jag är alltid _le jeune prémier_. Vågar jag fråga, hvad det är
som så roar er, mademoiselle? -- Ty Valérie brast plötsligt ut i ett
klingande skratt.
-- Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut
sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens
en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er,
att ni kan spela den!
-- Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i
allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att
det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och
spela.
-- Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady
Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig
af sig!
-- Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet.
Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga
skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad
göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera
och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om
dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett
stycke -- nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft -- stycket
skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par
timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller -- men de bli
nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det
är komiskt.
Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna
det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den
bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin
ton:
-- Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om
skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?
Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.
-- Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken
hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon
rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt
föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster
dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.
Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade
i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få
till del.
Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots
förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl
förberedda krafter för sin representation.
-- I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och
lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.
Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i
stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på
sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon
repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och
slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes
munterhet.
Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin
kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka
och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma
konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk
älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina
bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på
sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och
brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen,
som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom
näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och
småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.
-- Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så
stort nöje, sade han, då scenen var förbi.
-- Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade
tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska
_mauvaise honte_ så stela som en konfessionel bordsbön.
-- Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande
djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.
-- Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda
på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade
Valérie. --
Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i
och för en repetition.
-- Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.
-- Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola
repetera för monsieur ensam.
De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade
stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade
från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot
långsammare följde efter.
-- Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den
taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på
den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert!
Detta är feernas land!
Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af
täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän
i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den
saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända
såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.
Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt
allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.
-- Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi
staka oss -- eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är
inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för
vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig _tout en
pleurs_, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig -- är
det icke så? Nu skola vi börja -- jag gråter, som ni ser.
-- Ack, ack! Att han kan vara så grym! -- -- -- -- Nå, hvarför kommer
ni inte?
-- Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.
-- Célia i tårar -- värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det
möjligt -- att hon ändå har ett hjärta?
-- Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. -- Och han
upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar -- han stötte emot ett
trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan -- är det möjligt -- att
hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min
skull?
Men längre kom han icke.
-- Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är
inte utrymme därtill.
-- Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i
ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad,
först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en
lämplig plats för att falla på knä? -- Men -- vi skola flytta stolen ut
på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men
glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!
Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans
icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han
kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden
att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en
likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.
-- Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte
en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste
visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren
träder in och finner Célia gråtande."
Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande
representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga
framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den
forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet,
förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han
med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes
framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men
det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet
icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta
ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var
oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare
och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig
kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till
slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia,
som sjönk i sin älskares armar.
-- Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som
slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så,
med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles
förtviflad för Célias skull.
Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd
öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon
gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var
blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera
eld och glöd i sitt spel.
Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina
små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.
-- Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde
älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé -- detta är älfvornas balsal.
Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer
fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig
för att kyssa blommorna i sömn.
Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna
mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.
-- Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss
stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma
de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste
du sjunga, för att jag skall kunna dansa.
Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan
sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina
doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som
om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes
musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde
vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt
uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall
af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny
öfverraskning. Själf var hon -- en dröm -- ett poem. Det låg någonting
så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast
kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och
blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för
den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver
hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes
snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo
hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en
växlande hälgongloria.
Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott
alt för snart med en prydlig, liten nigning.
-- Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.
-- Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa,
sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.
Valérie brast ut i skratt.
-- Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon.
"Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen
komposition."
-- Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne
allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och
fortfor:
-- Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin
skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som
föranledt henne att tillåta sig detta _enfantillage_.
-- Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng
du därtill.
-- Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande
kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du
gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.
Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.
-- Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig
falla mig in att uppträda och dansa offentligt.
-- Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt.
Jag kom endast fram med förslaget -- hvilket jag nu finner högst
dåraktigt -- emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke
skulle få ha samma njutning som jag.
Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud
före de andra bort åt byggnaden till.
-- Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting
annat, sade hon.
-- _Mais certainement_, medgaf Valérie mycket mildt.
Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta.
Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle
försonas.
Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts
rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och
öm vaksamhet.
Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre
korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de
uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den
framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för
andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig
basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax
efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade
icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af
en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster
applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar
att ernå ett _da capo_, men flertalet af de närvarande längtade efter
programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden",
som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade
Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda,
hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram
ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med
skorrande röst förkunna, att hans _rummy-tum-tum_ var mycket komisk.
Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen
vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i
italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan
rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade
Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och
applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef
oberörd.
-- Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått
nog af de här människorna!
-- Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger
på programmet -- min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog
uppskatta dig, då de lära känna dig.
-- Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.
-- _Ack, chérie, chérie_, tänk om alla våra -- tänk om vårt besök
slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och
hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på
dig!
-- Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och
satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det
är slut.
Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett
tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.
-- Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster
vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan -- men, Herre Gud, så
är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er
tant, så att hon ej blir ond -- säg, att jag skall spela -- sjunga --
alt hvad hon önskar.
-- Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon
brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.
-- Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst -- här hjälper ingenting. Ack,
monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.
Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken
Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men
hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.
Lady Mary blef mycket bestört.
-- Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är
kväfvande -- och det är den också. Hör på, John, för henne till
sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva
henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om
hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne -- jag är
öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att
herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla
människor äro förtjusta!
Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo
en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam",
att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna -- sedan
han biktat sin lilla nödlögn för Margot -- ut i friska luften och
skaffade dem en droska.
-- I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga
lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.
Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.
-- Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det
är ingen annan än du, som tror på mig!


IV.
Capriccioso.

På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande
var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var
full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva
det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till
en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades
upp till henne.
-- Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som
stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting.
Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.
-- Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt
går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde
vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager
herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga
smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.
-- Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om
ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi
gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som
en triumf. Och nu -- ack, jag kan knappast uthärda den tanken -- nu
måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt
och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen
känner oss, ingen hjälper oss -- vi båda måste själfva kämpa oss fram
och det år mången gång bra svårt.
I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft
måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig
enkenåd till bordet.
Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde
icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande
låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot
denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! -- den
soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade,
medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han
öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna
min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom.
Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna
troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs
strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen
vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den
vildmark, dit ödet kastat dem? -- Och det led likväl intet tvifvel:
Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af
den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu
en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha
några vänner -- de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några
som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin
tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej
åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så
blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se
till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem
några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela
den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt
orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.
Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft
trädde in i förmaket, var hon redan åter där.
-- Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog
plats bredvid henne.
-- Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.
-- Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.
-- Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan
tillade hon hastigt: -- Det gick henne mycket djupt till sinnes.
-- Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster
spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna
Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara
klädda i italienska bondflickskostymer -- det tycka alla människor så
om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.
Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting
angenämt, och Margot såg på sir John.
-- En framgång! sade hon.
-- Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med
tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna -- bara hon en gång
väl blir bekant -- blir hon också uppskattad efter förtjänst.
-- Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen
själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några
personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade
hon med en lätt suck.
-- Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då,
som förmådde eder att komma till London?
Margot rätade på sig.
-- Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i
London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: -- Snart
kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men
vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.
-- Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det
hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?
Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt
allvarsam.
-- Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.
Margot brast ut i ett klingande skratt.
-- Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för
sent.
-- Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar
er, att jag har röst -- en riktigt nätt röst, försäkrar man mig -- och
jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt
allvarsamt egna mig däråt!
-- Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i
allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har
ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att
gifva er undervisning.
-- Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag
först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af
annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.
-- Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.
-- Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt
vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana
för mig -- Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och
läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att
jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett
lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt
musiken.
-- Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.
-- Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för
några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu
behöfver jag inte arbeta.
-- Behöfver inte?
-- Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke
att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra
sig till slaf?
-- Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om
jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut
på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett
yrke, draga nytta af mitt lif! -- Hvad det är för en tröstlös
uppfattning af tillvaron att gå sysslolös -- att ingenting göra, emedan
ni är rik nog därtill.
-- Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt
energisk, att jag känner mig helt illa till mods.
-- Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan
att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är
troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt
betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er
för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!
-- Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?
-- Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte,
en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.
-- Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen,
och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet
rädd för er, ni är så sträng!
-- Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket
lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så
tungt, men jag kan så litet uträtta -- och när jag då ser människor,
som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag
förargad.
I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.
-- Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara
snäll och spela?
Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John
med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på
aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt,
att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer,
hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.